Hur står det till med “läseriet”?
Klockan är snart åtta och det svarta mörkret har bringats på flykt av gryningen. Har suttit här i två timmar och förberett mig inför dagens predikan. Det är väldigt skönt att vara i på plats i god tid innan gudstjänsten, men fyra timmar i förväg kanske är att ta i.
Idag ska jag fortsätta med temaserien “vår berättelse”, och detta är den femte delen. Vi är nu framme vid det första av två tillfällen om personen Jesus. Idag kommer jag tala om evangeliernas trovärdighet, och bl.a. beröra alternativa Jesus-skildringar. Jag kommer också lyfta fram den klyfta som jag tycker finns mellan den Jesus evangelierna lyfter fram och den Jesus som vi kristna ofta skapar. Genom en alltför selektiv bibelläsning, en alltför ensidig undervisning i kyrkorna och en alltför stor vikt vid den Jesus jag erfar i mitt andaktsliv (m.a.o. den Jesus som motsvarar mina behov) tenderar vi att tämja Jesus. “Kyrkans” Jesus blir då (eftersom det är människorna som är kyrkan) inte samma sak som Bibelns Jesus.
Bibelns Jesus är en alltid utmanande och provocerande gestalt. Inte minst för oss som kallar oss troende/efterföljare/kristna. När väckelserörelsen bröt fram kallade man dess folk för “läsare”. Jag tror inte att jag misstar mig; man kan knappast kalla dagens kristenhet för läsare. För många kanske det enda mötet i veckan med bibeltexten är på bildduken där predikotexten visas under gudstjänsten. Det är förödande om vi som säger att Bibeln är viktig, inte ens vet vad som står i den. Att på gudstjänsterna nu predika igenom “vår berättelse” är ett sätt att väcka intresset för den bok, vars handling vi blivit en del av. Jag hoppas i alla fall på en sådan effekt.
Håller ni med mig när det gäller bedömningen av våra bibelläsningsvanor? Om ja, vad gör vi åt det? Om nej, upplys mig om något som talar för motsatsen (vilket vore extremt glädjande)!
Uncategorized | Anton | 18 October, 2009
Hej!
Jag trodde du hade lagt ner bloggen eftersom du inte skrev på så länge där efter sommaren… nu upptäckte jag att så inte var fallet. Jag kan tyvärr erkänna att jag inte läser Bibeln särskilt mycket. Jag vet inte varför egentligen… lathet tror jag först och främst… När man diskuterar trosfrågor med folk, särskilt med andra kristna och det blir på en lite djupare nivå, inser man snabbt att “ja, vi skulle läsa mer bibel, då hade vi vetat mer kring detta”. Varför jag inte tar tag i det? ja du, kan inte skylla på något. Är en dum människa som inte riktigt fattar välsignelsen och allvaret kanske.
I den grupp jag är med i så läser vi skriften tillsammans, något jag tycker vitaliserat bibelläsningen för oss alla. Vi läser 1-2 kapitel (plus en psalm) i veckan och samtalar sedan fritt kring och utifrån texten.
Linda: Vad kul att du upptäckt att bloggen håller på med lite dödsryckningar ännu.
Jag tror helt klart att bibelläsning i gemenskap är en bra väg framåt här. Dels för att jag tror att boken förstås bäst när flera läser och samtalar kring den tillsammans, och dels för att det gör läsningen roligare. Samtidigt kan det kanske rymma en fara.
Jonas: Finns det en fara att den/de personer som är lite mer belästa / intellektuella / diskussionslystna tar över och får makten över samtalet? Om ja, hur hanterar ni det i er grupp?
Jag skrev en kommentar men det verkar som den föll bort. Det finns en risk att vissa kontrollerar samtalet. Vi har försökt tackla detta på olika sätt, genom att rotera med viktiga uppgifter på samlingarna istället för att ha en ledare som gör detta, genom att odla ett samtalsklimat med “högt i tak” där det både går bra att säga vad man känner, även om det tex skulle vara kritik mot gruppen eller bibeltexter, genom att försöka peppa dom tystare att ta mer plats och dom som lockas att dominera att backa och hålla igen. Hur väl vi lyckats är jag osäker på, men att gruppen har besökare och regelbundna gäster kan ju hjälpa till att belysa det hela. Som jag ser det är det inte heller eftersträvansvärt att alla talar lika mycket, men däremot bör alla vara delaktiga (=prata) (1 kor 14:26), och ingen (annan än Anden) får kontrollera samtalet och direkt eller indirekt hindra andra från att säga det som finns på deras hjärtan.
Den bästa samtalsmetod jag träffat på, är “cirkelmetoden”. Den ger alla möjlighet att prata och inte bara de diskussionslystna. Vi använder den i alla möjliga sammanhang, t ex föreningssammanhang, på personalmöten på Kärnan, klientmöten på Kärnan och t o m mellan två personer. Bekskrivning över hur den går till kan du hitta på Kärnans hemsida, http://www.karnan.se under länken Värdegrund. Hälsningar från familjen WW i Norrland.