Anton om Klara: Dagens skribent vill bara publiceras under namnet “Klara”. Detta p.g.a. att hon står i beredskap att åka till ett ganska stängt land för att finnas med i uppbyggnadsskedet av ett arbete för funktionshindrade. Klara och jag har känt varandra hela livet och vi gick i samma klass i grundskolan. Våra fäder, som också gick i samma klass som barn, hade den irriterande vanan att alltid jämföra våra provresultat, och det var aldrig bra nog om man inte hade fått bättre än Klara. Just nu bor hon i Göteborg och arbetar som ortopedingenjör, men har ändå kvar sitt hjärta för IFK Norrköping. Men vad får en svensk tjej att ensam vilja resa till ett annat land med en annan kultur och leva där? Lite av svaret på vad som driver henne ges i dagens ton. Kanske är det så att vi alla skulle må bra av att pröva våra livsval i ljuset av vad hon skriver? Håll till godo!

Adventstonen 7

”HEJ KLARA!” skrek nån och slängde sig runt min hals. Jag letade febrilt i minnet. Vem var detta? Det var galamiddag på årets ortopedingenjörskongress, och först trodde jag hon bara var full, men hon visste ju vad jag hette? Det visade sig att hon 2005 hade besökt mitt dåvarande jobb eftersom hon funderade på att bli ortopedingenjör. Det första hon sett på verkstaden var mig, den enda kvinnliga ingenjören på stället, med brytbladskniven i högsta hugg skära till ett inlägg. För mig, en vanlig dag på jobbet som jag inte ens minns. För henne, livsavgörande. ”Fy f-n vilken häftig tjej! Så’n ska jag också bli!” hade hon tänkt. Det blev ögonblicket som motiverade henne i 3 år innan hon tog examen förra sommaren. Det hela var smickrande, men också en tankeställare för mig. Vilka ögonblick, vilka möten påverkar mina val i livet?

För 10 år sen satt jag hemma hos Maryam. Eftersom det inte var några män i rummet, hade hon tagit av sig slöjan som annars stramade runt hennes ansikte. Ansiktet blev mer livfyllt, även om Maryam inte var typen som lät slöjan hämma hennes personlighet. Visst hade hon börjat ha slöja för att hennes pappa sa det, men senare blev det hennes egen religiösa övertygelse. Vi pratade om tentaperioden Maryam hade just nu. Hon var pressad. Om hon inte klarade sig skulle hon vara tvungen att gå om hela året. Plötsligt sa hon: ”Det är mycket lättare för dig som är kristen!” Jag fattade ingenting. ”När du dör kommer du till himlen för Jesus har dött för dig. För mig är det som en stor tenta. Mina goda och onda gärningar vägs på en våg. Om det goda väger tyngre och om gud vill kommer jag till himlen.” Det hon sa rymde insikt, avundsjuka, respekt och rädsla. Hon talade för sitt folk som gör allt för att behaga gud, men som trots det missar hela grejen då de inte känner Jesus. I det ögonblicket visade Gud mig sitt hjärta.

3 år senare på en trottoar i Dhaka, följde som vanligt en massa tiggande gatubarn efter oss. Vi försökte ignorera dem, hur illa det än låter. Vem av dem skulle man ge? Plötsligt kände jag en smutsig hand på min kind som tog tag i mitt ansikte och vände på det för att få ögonkontakt. Det var en mager pojke i 10-årsåldern med stora bruna ögon. Kanske var den där kladdiga handen Guds hand, jag vet inte, men i samma ögonblick hörde jag hur Gud sa: ”Han är också skapad till min avbild”. AJ!!! Det var som en spark i magen. Det gjorde ont ända in i själen, men ack så nyttigt det var. Gud visade mig sitt hjärta.

Jag vet inte om Maryam minns vårt samtal, eller om gatupojken anade vad han gjorde. Troligtvis inte. Men det är två möten, två ögonblick, där Gud visat mig var Hans hjärta är brustet. Jag tänker inte så ofta på dessa möten, men ibland poppar de upp som mentala post it-lappar. Då blir de heliga ögonblick som påminner och motiverar mig och påverkar mina val i livet. Heliga ögonblick som driver mig framåt, närmre Honom och utanför Sveriges gränser.

9 Responses to “Adventstonen 7: Klara”

1. tirana says:

   7 December, 2009 at 10:00

   Du har många ny mentala post-it lappar att se fram emot… “hemma eller borta” Keep up the good work.
2. Stefan says:

   7 December, 2009 at 10:54

   Klara! Tack för att du delar detta med oss. Må vi ofta få Guds sparkar i magtrakten. Våra livsval styra alltför ofta av själviskhet och jakten på självförverkligande.
3. noomi says:

   7 December, 2009 at 14:30

   Tack! Det var väldigt intressant och uppmuntrande att läsa din berättelse…
4. Lena Fagerstedt says:

   7 December, 2009 at 18:59

   Tack Klara!och Att se Gud i ögonblicken är något vi behöver påminnas om ofta. Önskar dig Guds välsignelse i allt ditt arbete!
5. Anita says:

   7 December, 2009 at 19:26

   Tack Klara, de orden gick rakt in i hjärtat. Viktiga tankar, inte minst nu inför Jul. Ska försöka att inte släppa dem alltför lättvindigt i all stress. Jag vill också önska dej Guds rika välsignelse på den väg du nu ska gå, hoppas det blir mycket glädje i allt du företar dej. Kram. Anita.
6. Rodhe says:

   7 December, 2009 at 21:28

   Tack Klara!
   Vilka möten du beskriver. Önskar dej rik välsignelse från Herren i den uppgift och väg som är ämnad för dej.
   Kram Rodhe
7. Bodil says:

   8 December, 2009 at 07:59

   Hej; vännen!
   Skickade en kommentar igår som tydligen inte kom fram?
   Jag läste och blev djupt berörd!!! Det jag tänkte på är: Vilka ögonblicksintryck ger jag andra människor? Min bön är att jag ska få betyda något för dem jag träffar i min vardag, att det inte blir de ögonblick som man själv inte är så stolt över som ska etsa sig fast hos andra….

   TACK! Kram/ B.
8. Christer says:

   9 December, 2009 at 21:02

   Tack Klara för det du delade med oss. Tycker att du är strong som lämnar det vi kallar “tryggheten” här och svarar ja på det som du upplever som en kallelse att betjäna och hjälpa människor i en helt annan kultur.Gud välsigne dig rikligen. Kommer att följa dig med intresse i din uppgift.
   Christer
9. Elin says:

   21 December, 2009 at 14:19

   Hej Klara! Vill bara skriva en rad och berätta att din text berörde mig mycket. “Den kladdiga handen” var väldigt talande. Tack för din talande text.
   Elin