Anton om Sara: Jag är väldigt lycklig över att min underbara pärla och livskamrat vill slå an en ton idag. Hon är det absolut bästa som hänt mig och jag kan därför inte undanhålla henne från er bloggläsare. För drygt tolv år sedan – hösten 1997 – kastade hon sig runt min hals och kysste min mun (enligt min minnesbild). Alltsedan den där blöta värmande kyssen en kall novembernatt utanför huvudbyggnaden på Götabro, har vi varit ett par. Vi har växt ihop och jag skulle inte kunna föreställa mig hurdan jag varit idag om inte hon kastat sig in i mitt då blott 19-åriga liv. Tillsammans har vi nu fem barn så av förklarliga skäl har hon ingen lust att återgå till sitt arbete som förskollärare, men det är hennes profession. Idag slår Sara an en ton där hon sätter ord på vad hon (och vi tillsammans) längtar efter. Tack, älskade, för din ton som påverkar och inspirerar mig som ingen annans! Varsågoda allihop!

Adventstonen 15

”Äta, jobba, sova, dö.” Är det vad livet går ut på. Jag upplever att många människor lever på det sättet. En del kanske är lyckliga med det, nöjer sig med det. Själv önskar jag att få leva ett annorlunda liv. Jag vill inte infoga mig i samhällets livsmall att skaffa ett heltidsjobb, sätta barnen på förskolan vid drygt ett års ålder, ”för att de behöver stimulans och någon som kan ta hand om dem”. Köpa hus som inreds med allt man ”måste” ha för att hänga med i tiden. Städa och se till att alltid ha så fint i sitt hem. Lägga undan pengar så familjen kan åka på semester två gånger om året och se till att alltid vara stressad och ha mycket att göra, annars kanske man inte är viktig. Är detta ett eftersträvansvärt liv???

Jag längtar efter att leva ett liv som går emot allt detta. Tänka efter vad som är viktigt egentligen. Jag tycker att vi gör våra försök att leva annorlunda, men det är inte alltid lätt med alla förväntningar som finns överallt. Jag är föräldraledig med våra tre minsta barn och får ofta frågan varför de inte går på förskolan. ”Det vore väl skönt för mig att bara vara hemma med Jona som är minst och sätta Amos och Maja, som är två och ett halvt år på förskolan.” För mig känns det befängt. Har vi fått barn så vill vi också ta hand om dem och uppfostra dem på det sätt som vi tror är rätt. Även om detta gör att vi får avstå från tid för oss själva och bättre ekonomi. Att jag är hemma ger mig också stora möjligheter att leva det liv jag längtar efter, att ha ett öppet hem för människor och tid att träffa vänner. I vår ska både Anton och jag vara föräldralediga till viss del. Vi har lyckats spara ihop föräldradagar så vi ska klara detta. Det är något jag ser fram emot.

Anton och jag har en gemensam längtan att få dela vardagslivet tillsammans med människor utanför den s.k. kärnfamiljen, som väldigt lätt blir en sluten enhet. Ofta har vi en tendens att göra allt så bekvämt för oss som möjligt. Det är smidigast att bara sitta hemma för sig själva istället för att bjuda hem vuxna och barn som kanske rör till det lite i hemmet. Eller klä på alla barn och ge sig ut och träffa människor, som jag tror alla behöver. Det händer att jag väljer den bekväma vägen när ork och tålamod fattas, trots att jag har bestämt mig för att inte låta mig hindras av att ha fem barn att ta hand om.

Jag har en tendens att vilja klara allting själv, vara stark och inte behöva ta emot hjälp. Jag kan komma med ett barn på armen två i handen och en väska att bära på. Någon vänlig människa kommer och undrar om jag behöver hjälp och jag svarar; ”nej, det går bra” och nästan tappar både barnet och väskan. Jag ska minsann inte vara till besvär för någon annan. Detta är något jag – och de flesta tror jag – behöver lära sig; att ta emot hjälp. Om jag vill finnas för andra och hjälpa andra, måste jag också våga göra mig beroende av andra. Tänk att få leva ett liv där vi finns till för varandra istället för att finnas till för bara mig själv och min lilla J familj. Jag tror att vi skulle få ett bättre samhälle där människor skulle få vara lyckligare.

Denna längtan hänger för mig ihop med att jag bestämt mig för att följa Jesus med allt vad det innebär. Då vill jag försöka sträva efter att leva ett liv så likt Jesus som möjligt. Detta är inte enkelt och jag brister i det allt som oftast. Vår son Hugo 5 år påminner mig ibland när tålamodet brister och ilskan tar vid. ”Mamma, Jesus blev faktiskt inte så där arg”, Elsa som kan sin bibel inflikar ”Jo han blev faktiskt det en gång i templet”. Hugo som inte är sämre svarar ”ja, men det var inte på barn”. Det är bra att ha barn som påminner mig om hurdan Jesus är.