Anton om Solweig: Solweig och hennes familj var en närstående familj till vår familj när jag växte upp. Vi umgicks mycket med varandra och jag ser fortfarande hela familjen Wahlström som nära vänner. Numera bor Solweig och hennes man Thorsten i Huskvarna, medan deras barn (som är mer jämnåriga med mig) spridit ut sig till Göteborg och Stockholm. Det kändes som en självklarhet när jag fick idén till “Adventstonen” att jag skulle fråga Solweig. Det är alltid roligt att prata med henne och jag har stor respekt för henne och hennes uppfattningar. Hon har en diger erfarenhet av både det ena och det andra; barnmorska, vårdlärare och utlandsarbete i både Nepal och Thailand. Jag är väldigt stolt över att hon ville bli tongivande här. Dagens ton är enligt min uppfattning  något surrealistisk och tvetydig – kanske typiskt Solweig. Vad är det denna ton vill förmedla? Hjälp till att tolka den är ni snälla!

Adventstonen 17

SANT eller FALSKT

Å vad ska du bli när du blir stor? Den frågan har vi alla fått någon gång. Jag ville gärna bli flygvärdinna eller barnpsykolog, men så blev det inte. Ärligt talat: jag vet inte än vad jag ska bli. Kanske ska jag överta ett gästhus.

Som utlandsarbetare bor man på gästhus ibland (Guest House). Det är som ett hotell, fast enklare och till bra pris, för det drivs inte kommersiellt. Graden av trivsel och service varierar. Ska man bara stanna någon natt väljer man det som ligger nära busstationen.  Behöver man avkoppling och miljöombyte blir det ett gästhus med närhet till naturen. Gästhuset kan vara som en oas. Att duscha av sig resdammet, äta och varva ner är skönt. Här är det kravlöst, man kan vara anonym och nollställd. Vill man umgås med andra gäster är det OK, annars kan man gömma sig bakom en tidning eller bara ha tråkigt.

Plötsligt lyses allt upp, som i en härlig Disneyfilm. Rummet fylls av värme och musik. Alla ser förvånade ut. De innerliga samtalen stannar upp och tidningarna läggs undan. Ner för den breda trappan i foajén kommer ett värdpar. Hon liknar norska Sissel och han ser ut som Kristian Luuk. De sjunger på ett smittande sätt, får oss att skratta och drar igång en halvtokig sing-a-long på hög nivå. De äger rummet, vilken stämning! Är vi på konsert eller är det Kick off? Några gäster börjar dansa, barnen tittar upp och hakar på. Man kan inte låta bli att ryckas med och klappa i takt, eller otakt. Allt känns tillåtet. Brasan i öppna spisen sprider hemkänsla. Mysfaktorn är hög. Det känns som en bal på slottet, exotiskt. Tiden står stilla och ingen törs bryta förtrollningen.

När man lämnar gästhuset är ärenden avklarade, semestern slut, dags att dra vidare. Oftast med nya perspektiv och inspiration till en vardag som i den bästa av världar ger en god eftersmak. Mitt gästhus kanske är en glittrig adventskalender, en veranda på Vrångö eller så liknar det Tansen Guest House, där man kan se soluppgången över Annapurna-massivet. Hur som helst; om du lyssnar kan du höra en fin ton, från en mandolin spela…

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn

så var det för mej att komma till Gud

Jag kände,

HÄR är jag hemma

 www.mountainview-guesthouse.com          

Kom gärna med namnförslag till ”mitt Guest House”

En glad och fridfull JUL till alla. / solveigwahlström