Igår avslutade jag en miniserie predikningar om utmaningar inför året som ligger framför. Under rubrikerna “Djupare!”, “Bredare!” och “Vidare!” har jag velat slå an tonen (!) inför året som kommer. Igår pratade jag om att gå vidare – att våga göra uppbrott – både i våra enskilda liv och som församlingsgemenskap. Det går inte att leva på gamla välsignelser. Jag berörde bl.a. hur vi förvaltar våra minnen och vårt arv. Ofta tror vi att vi förvaltar arvet genom att göra likadant som våra förfäder gjorde. Jag hänvisade till dem som för 110 år sedan grundade just vår församling och tog fasta på det mod, den handlingskraft och det uppbrott som präglade deras liv. De vågade bryta enhetskulturens förtryck – gestaltad av en stat som genom kyrkan kontrollerade befolkningen – och började fira gudstjänster utan varken präst eller kyrkobyggnad. Att förvalta deras arv handlar inte om att göra som de gjorde, utan att göra vad de skulle ha gjort i vår tid, präglade av uppbrott som de var.

Till alla dessa tre predikningar har nytestamentliga texter av Paulus legat till grund. Det var länge se’n jag predikade hans texter, men det är som att komma hem. Jag tycker om att läsa och analysera hans argumenterande brevtexter  och böja grekiska verb hit och dit. Paulus är en riktig favorit för mig, och jag är glad över att dessa veckor ha fått umgås med honom genom några av hans texter.