Ett begrepp som jag lurat på det senaste året är ordet “frälsning” som är det mest centrala i den kristna språklådan. Själva poängen med det kristna budskapet är ju att Gud genom Jesus Kristus frälst världen, eller erbjudit världen frälsning. Men vad innebär det? Är frälsning något som(1) HAR skett, något som (2) HÅLLER PÅ att ske, eller något som (3) KOMMER att ske?

Alla dessa tre aspekter av frälsningen finns i de bibliska texterna, men någonstans måste väl ändå tyngdpunkten ligga. Inom mitt sammanhang (och frikyrkan generellt) ligger ofta betoningen på alternativ 1, d.v.s.  något HAR skett. Det talas om att man “blev frälst”. Detta har lett till att man gärna talar om det ögonblick, i dåtid, som man “tog emot Jesus”. Problemet med en alltför tydlig tyngdpunkt på alternativ 1 är att den lätt passiviserar de kristna. Man ÄR frälst, punkt slut och inget mer behöver göras. Denna passivitet tycker jag är tydlig inom kristenheten idag, och det finns få (jag har gärna fel) exempel på sammanhang som tydligt gestaltar vad man blivit frälst till. Vi talar om behovet av “frälsning”, men erbjuder inget alternativt liv. Bara ett ungefär likadant, fast med lite mer hopp om ett liv efter detta. Vi har förlagt ordet frälsning till en enbart “andlig” sfär som har väldigt lite med våra konkreta livsval att göra.

Jag har, kanske som en reaktion mot detta, mer och mer kommit att betona alternativ 2 och 3. Jag har blivit mer och mer obekväm med att tala om människor (inkl. mig själv) som frälst / icke-frälst. Istället ser jag mer och mer frälsningen som en process, något som håller på att ske och som fullbordas en gång i framtiden. Vi är på väg att frälsas, och själva rörelsen eller processen, är tecknet på frälsning. Ingen rörelse – ingen frälsning. Jag har mer och mer kommit att byta ut, eller åtminstone komplettera, ordet “frälsning” mot “befrielse” som inte är lika förandligat bland dem jag predikar för. Hur tänker du; är du frälst?

Efter femton månader tyckte jag att det var dags för lite förnyelse på bloggen. Vad tycks om denna mall? Ska jag behålla den, återgå till den gamla eller byta till något annat?

Som fembarnsförälder hinner jag inte läsa så mycket som jag egentligen vill. Desto bättre då att de böcker jag läst det senaste året varit riktigt bra. Skrev för ett tag sedan att jag läst Greg Boyd’s “The myth of a christian nation” med stor behållning. Innan dess läste jag ett par böcker som jag tyckte var fantastiska. Nu har jag hamnat i en bok som fullständigt drabbat mig, och vars inledande två kapitel slagit knock på mig fullständigt. Boken jag syftar på är “Jesus wants to save christians” av Rob Bell och Don Golden. På ett oerhört fängslande och smart sätt berättar de den bibliska berättelsen och gör den hyperrelevant för vår tid. Ser fram emot att snart få ta itu med resten av boken som, tror jag, är ett extremt viktigt bidrag till den kristna kyrkan i vår del av världen. Jag återkommer med lite reflektioner när jag läst ut boken.

Som de flesta av er läsare vet är jag numera föräldraledig på 75 %. Igår var jag därför med om något så ovanligt som en gudstjänst utan att jag själv hade någon särskild uttalad ansvarsuppgift. Församlingen har dessutom den gynnsamma situationen att vi får lyssna på Linnea Åberg varannan vecka under våren. Igår predikade hon om att Gud är vårt ursprung och att allt börjar med Gud. Med utgångspunkt i Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel, där Paulus vistelse i Athen och hans tal på areopagen beskrivs, talade hon om att vi är kallade att tillbe skaparen, inte det skapade. Att tillbe det skapade – vare sig det är naturen eller något vi skapat själva – är ett avguderi och ett nedvärderande av oss själva som människor skapade till att ära Gud. Jag fann mig själv sitta och nicka och humma instämmande till en mycket god predikan.

Väl hemma bjöd vi våra kära grannar, familjen Nilsson, på fika. När vår äldsta dotter Elsa fick för sig att hjälpa till med kaffebryggningen var olyckan framme – en olycka som kom att avslöja hur bunden jag är i materialismens avguderi. Kannan till kaffebryggaren tappades och gick sönder och jag blev rasande. Denna bryggare har varit en kär vän under sex år, och jag har varit så nöjd med den. Till skillnad från de flesta bryggare är kaffet rejält varmt vid servering, och den känns oersättlig.

Mitt humör var kraftigt nedsatt hela dagen, och jag insåg att predikan var mer relevant i mitt eget liv än jag själv först trodde. Utan tvekan en nyttig påminnelse om att det kristna livet är ett liv i ständig omvändelse från alla de alternativa gudar som gör anspråk på vår tillbedjan, till den Gud som är alltings skapare och uppehållare.

Det är mycket OS nu, och inatt drar alltihop igång. Det är ju många tyckare som tippar den svenska medaljskörden. Men har ni läst mitt tips behöver ni inte läsa några andras. Här är nämligen facit och kom ihåg var ni läste det först. Sverige kommer att ta 10 medaljer; 3 guld, 4 silver och 3 brons. Här följer medaljörerna:

GULD – Emil Jönsson (skidsprint), Anna-Carin Olofsson (någon av distanserna i skidskytte), Anja Pärson (Alpin kombination)

SILVER – Charlotte Kalla (skidor 10 km fri stil), Anja Pärson (störtlopp), Helena Jonsson (någon av distanserna i skidskytte), Damlaget i skidstafett.

BRONS – Sprintstafett herrar, André Myhrer (slalom), Helena Jonsson (någon av distanserna i skidskytte)

Tyvärr kommer inte hockeylandslaget att räcka till och kommer att bli den stora svenska floppen. Inte heller Helena Jonsson kommer att motsvara de sjukt höga förväntningarna. Trots två medaljer kommer vi att vara besvikna på hennes prestation. Anna-Carin Olofsson kommer att vara vår guldmedaljör i skidskytte. Med all press på Jonsson kommer hon att kliva fram och erövra ytterligare ett OS-guld.

Den stora svenska bragden kommer att utföras av Anja. Ett guld och ett silver gör att hon även kommer att belönas med bragdguldet i slutet av året.

Vad tror ni om detta tips?

Jag har skrivit om dopet vid flera tillfällen här på bloggen (bl.a. här, här och här). Där kan ni också se var jag själv står i frågan (just nu). Nu är frågan uppe på Joachim Elsanders blogg, och ett oerhört intressant samtal är i full gång. Ni hittar det samtalet här.

Igår var jag med mina två största barn och några vänner på ishockey. Norrköpings återuppståndna stolthet Vita Hästen mötte Skåre. Matchen dominerades naturligtvis av Vita Hästen, men Skåre vann bonuspoängen efter straffar.  Få lag i Allettan drar dock 4100 åskådare, och Himmelstalundshallen var full. Jag blev nästan lite tårögd, eftersom det påminde om fornstora dagar då Vita Hästen år efter år var ett av de allra bästa lagen – under elitserien alltså… Efter en tragisk konkurs för den hårt satsande klubben är man nu ändå tillbaka med målsättningen att gå upp i allsvenskan. Som pastor kan jag ju heller inte annat än glädjas åt att den Vita Hästen en dag ska vara med i det segrande ekipaget:

“Och jag såg himlen öppen och se: en vit häst, och han som satt på den kallas “Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. [...] De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne.” – Uppenbarelseboken 19:11, 14

För att ytterligare frodas i Norrköpings hockeynostalgi – se detta klipp och njut av den underbara sången:.

Det blev ingen Nässjö-resa igår. Svåger Stefan drog sig ur, och det lockade mig inte tillräckligt mycket för att sitta ensam i bil så länge. Hade också varit tvungen att åka tidigare eftersom jag hade fotbollsträning med Hugo på kvällen. Jag kan numera nämligen tituleras “assisterande tränare” för Östra Ryds IF:s -03, -04 och 05:or. Mogge heter huvudtränaren, och om han är Svennis eller Lagerbäck så är jag Tord Grip eller Roland Andersson - inte illa! Vi har redan börjat fundera över hur vi ska forma ett framgångsrikt lag av dessa ynglingar som innan man vet ordet av är män (de tjejer som var med i början har av någon anledning tappat intresset).

Jag ser en uppenbar risk att vi tycker detta är roligare än våra söner gör. Många är de föräldrar som lever sina egna drömmar genom sina barn. De som aldrig blev vad de drömde om vill att deras barn ska bli det. Vem har t.ex. inte drömt om att få bära IFK-stjärnan på bröstet och ösa in mål inför en hänförd publik på Idrottsparken i Norrköping? Det har i alla fall varit min dröm och nu ska Hugo minsann få alla förutsättningar jag kan ge honom för att uppnå detta. Och än så länge tycker han att det är oerhört spännande. Han har t.o.m. fått ett rum målat i IFK Norrköpings färger, med en stjärna på snedtaket – allt på egen begäran (med viss inspiration från undertecknad). Dessutom har min faster Elisabet försett honom med en IFK-halsduk som bidrog till dem mest spontana glädjegesten vid julklappsöppningen hos oss.

Detta är ett exempel som levandegör en fråga som jag, som förälder, funderar på både nu och då: “För vems skull peppar man sina barn för det ena eller det andra?” eller “hur kan man bedöma om man peppar och uppmuntrar sina barn för deras skull eller för sin egen skull?”

Bloggandet har blivit mer sporadiskt på sistone. Jag hoppas nu på en uppryckning. Låt mig dela några punkter ur mitt liv just nu:

• Sedan i måndags är jag pappaledig på 75%. Det är en oerhörd förmån, och idag har jag och Hugo varit med Elsa i skolan. Jag konstaterade snart att jag inte var rustad för en skoldag i första klass när det är snöoväder. Med jeans utan långkalsonger fick jag finna mig i att delta i klassens gympa-pass som idag gick ut på att pulsa i ett eget spår tvärs över en elvamannaplan. Därefter tillbringades en halvtimme ute med att se på barn som byggde snögubbar och annat – blött och kallt. Väl hemma har jag spelat ABC-lotto med tvillingarna – inte särskilt intellektuellt stimulerande. Men ändå roligare än man tror.
• Jag håller just på att läsa ut en väldigt bra bok. Boken är skriven av den amerikanske pastorn Gregory A. Boyd och heter “The myth of a christian nation – how the quest for political power is destroying the church”. Trots att jag upplever boken som ganska rörig – han hade kunnat begränsa sig till hundra sidor för att få sagt det han vill säga - är budskapet väldigt angeläget. Han problematiserar den kristna kyrkans tendens att söka politiskt inflytande och pekar hela tiden på exemplet Jesus, som utövade makt underifrån genom tjänande och självutgivande kärlek. Det är det evangeliet handlar om, och borde därför vara kyrkans primära kallelse. Den är skriven i en amerikansk kontext med en stark s.k. civil religion där nationalismen antagit en kristen språkdräkt. I hans ögon är den religionen inte ett dugg mer kristen än någon annan av alla religioner som utövas runt jorden. Han adresserar sådana kristna som talar om att “försvara de kristna värdena” och att “återta Amerika för Gud” och ifrågasätter om USA (och andra västländer) överhuvudtaget varit kristet och om man överhuvudtaget kan tala om en nation i sådana termer. Trots att kritiken mot kyrkan främst riktas mot evangelikal kristendom i USA, är bokens ärende högst relevant även i en svensk kontext. Kyrkans tjänst och liv ska präglas av den kärlek som förde Jesus till Golgata – allt annat är en förvanskning och tenderar att bli en religion bland andra. Det är väldigt svårt att förena tjänandet underifrån, med att slåss för en lagstiftning som tvingar människor att rätta sig efter det ena och det andra. Kristna värden är inget vi ska försvara i världen – det är något vi ska erbjuda världen. Så fort vi försöker försvara eller tvinga andra till något är det inte längre kristna värden. Då tappar de kontakten med den Jesus som lät sig tillfångatas, torteras och mördas utan att själv bli del av ondskans destruktiva spiral. Att detta är ett kontroversiellt ämne i kristna kretsar visades tydligt genom att 20%  av medlemmarna lämnade församlingen när Boyd predikade de tankar han delar i boken. 
• I söndags hade vi årsmöte i församlingen. Som vanligt i månadsskiftet januari-februari hade Betaniaförsamlingen årsmöte i söndags. Det gick smidigt och smärtfritt med all formalia. Efter årsmötet är jag bara i tjänst 25%. Linnea Åberg,  teolog och bibellärare från Norrköping, kommer att bistå oss med predikningar varannan vecka under våren vilket är en oerhörd vinstlott för församlingen. Glädjande är också att vi höjde vår missionsbudget till 165 000:- för det kommande året. Jag lanserade också ett förslag på satsning inför hösten. Något vi ska samtala om på ett församlingsmöte inom kort. Återkommer därför om det när församlingen sagt sitt.
• Imorgon är det vigselsamtal i Nässjö. Jag ska, om snöovädret lägger sig, åka dit tillsammans med min dyre svåger Stefan. Evangeliska Frikyrkan (EFK), som vår församling är med i, arbetar för fullt på att hitta praxis och formulerad teologi för en vigselordning där vi inte längre har juridiskt bindande vigselrätt. Det ska vi åka till Nässjö för att diskutera – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Åter kommer om det också, om det sägs något intressant. Själv har jag alltid varit för en situation där vi inte längre har vigselrätt eftersom jag tycker att det är ideologiskt inkonsekvent att som frikyrka uträtta tjänster åt staten (i enlighet med perspektivet som Boyd driver i boken jag läst). Men frågan vi ska diskutera imorgon är hur en vigselordning och vigselgudstjänst kommer att se ut om det blir ett sådant beslut på kommande kongress.

Vi hörs. Min förhoppning är att uppdatera ganska snart igen…