Som de flesta av er läsare vet är jag numera föräldraledig på 75 %. Igår var jag därför med om något så ovanligt som en gudstjänst utan att jag själv hade någon särskild uttalad ansvarsuppgift. Församlingen har dessutom den gynnsamma situationen att vi får lyssna på Linnea Åberg varannan vecka under våren. Igår predikade hon om att Gud är vårt ursprung och att allt börjar med Gud. Med utgångspunkt i Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel, där Paulus vistelse i Athen och hans tal på areopagen beskrivs, talade hon om att vi är kallade att tillbe skaparen, inte det skapade. Att tillbe det skapade – vare sig det är naturen eller något vi skapat själva – är ett avguderi och ett nedvärderande av oss själva som människor skapade till att ära Gud. Jag fann mig själv sitta och nicka och humma instämmande till en mycket god predikan.

Väl hemma bjöd vi våra kära grannar, familjen Nilsson, på fika. När vår äldsta dotter Elsa fick för sig att hjälpa till med kaffebryggningen var olyckan framme – en olycka som kom att avslöja hur bunden jag är i materialismens avguderi. Kannan till kaffebryggaren tappades och gick sönder och jag blev rasande. Denna bryggare har varit en kär vän under sex år, och jag har varit så nöjd med den. Till skillnad från de flesta bryggare är kaffet rejält varmt vid servering, och den känns oersättlig.

Mitt humör var kraftigt nedsatt hela dagen, och jag insåg att predikan var mer relevant i mitt eget liv än jag själv först trodde. Utan tvekan en nyttig påminnelse om att det kristna livet är ett liv i ständig omvändelse från alla de alternativa gudar som gör anspråk på vår tillbedjan, till den Gud som är alltings skapare och uppehållare.