Ett begrepp som jag lurat på det senaste året är ordet “frälsning” som är det mest centrala i den kristna språklådan. Själva poängen med det kristna budskapet är ju att Gud genom Jesus Kristus frälst världen, eller erbjudit världen frälsning. Men vad innebär det? Är frälsning något som(1) HAR skett, något som (2) HÅLLER PÅ att ske, eller något som (3) KOMMER att ske?

Alla dessa tre aspekter av frälsningen finns i de bibliska texterna, men någonstans måste väl ändå tyngdpunkten ligga. Inom mitt sammanhang (och frikyrkan generellt) ligger ofta betoningen på alternativ 1, d.v.s.  något HAR skett. Det talas om att man “blev frälst”. Detta har lett till att man gärna talar om det ögonblick, i dåtid, som man “tog emot Jesus”. Problemet med en alltför tydlig tyngdpunkt på alternativ 1 är att den lätt passiviserar de kristna. Man ÄR frälst, punkt slut och inget mer behöver göras. Denna passivitet tycker jag är tydlig inom kristenheten idag, och det finns få (jag har gärna fel) exempel på sammanhang som tydligt gestaltar vad man blivit frälst till. Vi talar om behovet av “frälsning”, men erbjuder inget alternativt liv. Bara ett ungefär likadant, fast med lite mer hopp om ett liv efter detta. Vi har förlagt ordet frälsning till en enbart “andlig” sfär som har väldigt lite med våra konkreta livsval att göra.

Jag har, kanske som en reaktion mot detta, mer och mer kommit att betona alternativ 2 och 3. Jag har blivit mer och mer obekväm med att tala om människor (inkl. mig själv) som frälst / icke-frälst. Istället ser jag mer och mer frälsningen som en process, något som håller på att ske och som fullbordas en gång i framtiden. Vi är på väg att frälsas, och själva rörelsen eller processen, är tecknet på frälsning. Ingen rörelse – ingen frälsning. Jag har mer och mer kommit att byta ut, eller åtminstone komplettera, ordet “frälsning” mot “befrielse” som inte är lika förandligat bland dem jag predikar för. Hur tänker du; är du frälst?