Vilken fantastisk fotbollshelg det var! Först IFK Norrköpings helt osannolika vändning från 1-2 till 3-2 under matchens sista fem minuter. Förra årets upplaga av IFK hade aldrig rest sig efter att Syrianska gick fram till 1-2 i den 85:e, men det är något särskilt med årets Norrköping (som desutom med en B-uppställning i onsdags i stora delar av matchen spelade ut ett ordinarie Örebro SK, som av någon outgrundlig anledning kämpar i toppen av allsvenskan).

Den stora fotbollsdramatiken utspelade sig dock på Aspängen i Östra Ryd. 13:00 igår var det för första gången avspark för Östra Ryds -03, -04 och – 05:or (där min son Hugo spelar och till vilka jag är assisterande tränare). Det började bra. Östra Ryd tryckte upp spelet och snart kom utdelningen. Felix Tellgren tryckte in ettan. Snart dök ytterligare en chans upp och nr 10, min son Hugo, tryckte in tvåan, och vi var inte så lite stolta. Men Västra Husby bjöds in i matchen av vårt offensiva övermod. I halvtid var resultatet 2-2. Direkt i andra blev det 2-3. En ledning som kvitterades till 3-3. Hugo – min pojke alltså – gjorde sitt andra mål när han höll sig framme i straffområdet på en målvaktsretur. Sedan tryckte Östra Ryd på för ett segermål, men på en kontring lyckades motståndarna göra ett ledningsmål. Matchen slutade snöpligt 3-4. Östra Ryd var det spelförande laget, men det saknades en hel del i defensiven. Det blir att nöta försvarsspel på nästa träning.

Det var en helt fantastisk stämning runt planen, med föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och andra intresserade som engagerat skrek och hejade. Det var sjukt spännande och t.o.m. Sara, som vanligtvis inte går igång på fotboll, var helt slut efteråt. Nedan är en bild på när kapten Hugo – som är min grabb om inte det har framgått tidigare – inför matchen hälsar på domaren och lottar om avsparken.

Har sedan igår haft den stora förmånen att vara på en dygnshajk med tolv stycken mellanstadiebarn. Under terminen har en grupp som vi kallar Draget träffats på onsdagar, och denna hajk var en typ av avslutning. Det blev enligt min bedömning väldigt lyckat, men det är väldigt skönt att komma hem!
Dessutom fyller sonen Hugo 6 år idag. Tycker inte att det var länge sedan jag låg i 180 km/h på Gamla Ö-vägen in till förlossningen. När jag stannade vid den enda stopplikten på vägen in till Norrköping vrålade Sara: “Är du dum i huvet?!? Kör!!!”
Tiden går fort, men jag ser på mina barn att den trots allt går. Dessutom blir den hårlösa ytan på mitt huvud allt större. Stort grattis till Hugo som bl.a. firats med en större cykel (ytterligare ett bevis på att han blir större).

Idag är det exakt tio år sedan som jag och Sara stod i Kvistbro kyrka utanför Fjugesta. Inför Gud och alla församlade lovade vi att vara varandra trogna livet ut. Jag är oerhört glad för det beslutet. Den absolut bästa och vackraste kvinnan blev min fru – mediokra jag blev hennes man. Det har varit ett fantastiskt decennium som är värt att uppmärksamma genom en uppdatering här på “Anton slår an ton”. Hade jag vetat då att vi tio år senare skulle ha fem barn hade jag förmodligen inte gett mig in i det – det är tur att man inte vet allt. En positiv bieffekt är också att jag sedan 27 maj 2000 har ett annat efternamn. Axelsson byttes mot Fagerstedt, vilket jag ännu aldrig ångrat. 

 Sara, jag älskar dig!