Igår fick vi vara med om ett dop i vår församling. Dopet är, utifrån ett kristet perspektiv, den största och viktigaste händelsen i en människas liv. Jag predikade om att dopet som ritual måste förklaras för att förstås. Det saknar betydelse och är fullständigt omöjligt att begripa om vi inte förklarar vad som sker, och om inte dess betydelse gestaltas i hur de döpta relaterar till varandra.

Dopet anknyter till det mest centrala i den bibliska berättelsen: nämligen att Gud är en Gud som befriar från slaveri. Den tydligaste berättelsen i Bibeln om detta är ju när Mose ledde Israels folk ut ur Egyptens slaveri. Jagade av Faraos soldater och med Röda Havet framför sig såg hoppet ut att vara ute, men då öppnades en väg genom vattnet. I valet mellan att återvända till slaveriet eller att ta ett modigt steg i tro ut i det okända, valde folket det senare.  Dopet markerar att man tar emot Guds befrielse från slaveriet under de makter som ständigt vill förslava oss och hindra oss från att leva det liv i frihet som Gud skapat oss till.

Det handlar alltså inte bara om befrielse från ett slaveri. Det handlar också om befrielse till ett nytt liv. Vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan vara fria från auktoriteter. “You’re gonna have to serve somebody” sjunger Bob Dylan. Istället för ett liv under destruktiva makter förs vi in i en ny skapelse där Gud är centrum. Den nya skapelsen påverkar våra liv på alla plan, inte minst hur vi relaterar till varandra. Paulus skriver: “”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:27-28). På andra sidan om dopets vatten bejakar vi drömmen om den nya skapelsen och blir en del av dess förverkligande här i världen. Det nya livet, som i väldigt hög grad bygger på ett hopp vars förverkligande vi fortfarande väntar på, kan redan nu få börja spira.

Min stora längtan är att den kristna gemenskap jag tillhör ska få vara ett tecken på denna nya skapelse. Allt för att människor i vår omgivning ska fyllas med hopp om att det kanske inte går åt helvete med alltihop, och om att det kanske finns en god Gud som mot alla synliga odds ändå har sista ordet i tillvaron. Därför var det en oerhört stark upplevelse för mig att få döpa Kent igår. Han vittnade om hur han, som levt större delen av sitt liv i missbruk, på livets botten vände sig till Gud. Livet, eller Gud själv,  förde honom sedan i kontakt med vår gemenskap där han genom nya kontakter fått hjälp att bygga upp ett helt nytt liv. Sådana berättelser, och upplevelser som den igår, vänder mina tvivel till tro och hopp.