Är det något som ofta blir fel inom kristenheten, särskilt inom frikyrkan, så är det frågan om vad som är “andligt”. Vi förlägger ofta “det andliga” till att bli synonymt med det karismatiska och övernaturliga. Men kristen andlighet får inte reduceras till den spektakulära sfären – kristen andlighet är gäller hela livet.

Anden utgjuts över den första församlingen i Jerusalem på den judiska pingsten. Pingsten firades bl.a. för att folket en gång hade fått Lagen. Lagen visade hur folket skulle leva för att mitt i världen reflektera Guds härlighet. På det sättet skulle hela världen se vem Gud var och hur ett sant gott mänskligt liv skulle levas. Lagen reglerade allt från ekonomi och matlagning till gudstjänstliv – Gud hade med hela livet att göra. Tyvärr var det svårt för folket att leva efter lagens bud. Profeterna kritiserade folket – särskilt dess  ledarskap – för att reducera Gud till den “religiösa” sfären. Bl.a. Amos menade att om det råder orättvisa förhållanden bland folket så spelade det ingen roll hur mycket lovsång man sjöng och hur noga man var med gudstjänster.

Ett hopp började med tiden ta form bland folket om att Gud på nytt skulle befria folket och upprätta sitt rike med fred och rättvisa i hela världen. Hesekiel och Jeremia talade om ett nytt förbund där lagen istället skulle skrivas i människornas bröst.

Den gemenskap som beskrivs efter att Anden har fallit, är en gemenskap där Gud i sanning är hela livets Gud. Det som Lagen beskriver fullbordas när Anden formar en ny mänsklighet. Den nya mänskligheten erbjuder inte i första hand andliga kickar och en fin trygghet på insidan, utan ett helt nytt liv med upprättade relationer och en helt ny ekonomisk ordning. Sann andlighet är när Gud inte reduceras till det karismatiska området (även fast den dimensionen också finns), utan blandas in i allt den kristne är och gör. Detta tål att sägas i kölvattnet av den märkliga Benny Hinn-debatt som rasat på diverse bloggar och tidningar de senaste veckorna. I mina ögon representerar han den stympade andlighet som är allt för vanlig, där man förlägger Gud till det spektakulära, och där det “vanliga” livet blir sekundärt.

För övrigt skulle jag vilja rekommendera Joachim Elsander som skriver klokt om “Det överkokande vattnet” på sin blogg.