På söndag ska jag predika utifrån Apostlagärningarna tredje till sjätte kapitel. Det som slår en är att den tidiga jesusrörelsen var både attraktiv och provokativ på samma gång. Många anslöt sig och man var omtyckta av folket, samtidigt som man uppfattades som ett hot av etablissemanget eftersom man ständigt hotade och utmanade de rådande sociala hierarkierna. Mitt i ett gammalt system som fortfarande var i bruk som reglerade vad som var heligt och vilka som hade att förvalta detta (d.v.s. tempelsystemet med dess olika ämbeten och regelsystem), växte det fram en ny rörelse som gjorde anspråk på att vara det nya gudsfolket. Man ifrågasatte därmed genom sin förkunnelse och sina handlingsmönster det gamla systemets relevans. Genom att predika Jesus Kristus som uppstånden och uppfyllelsen (och därmed slutpunkten) på det gamla, genom att samlas i hemmen, genom att bryta brödet och genom den inbördes hjälpen undergrävde man makthavarnas makt och levde ut en ny social ordning. Därför framstod man, precis som den Jesus man bekände sig till, som ett reellt politiskt hot.

Som det ser ut nu kommer jag i min predikan att titta särskilt på två texter som indikerar hur den nya sociala ordningen, d.v.s. församlingen, ersatt det gamla och hur Guds rike nu är här och tillgängligt genom Jesus Kristus. Dels Petrus helande av en lam man i det tredje kapitlet på väg in i templet. Dels hur Ananias och Sapfeira i kapitel fem försöker hyckla och lura församlingen och faller döda ner.

Båda dessa texter indikerar att den tidiga församlingen levde i ett minst sagt dramatiskt skeende där det hände mycket. Det var ett andligt högtryck där sådant som vi kanske skulle kalla “övernaturligt” var högst naturligt. Texterna vittnar också om att en ny ordning hade inträtt i och med Jesus Kristus och Andens utgjutande och att i den enorma spänning mellan gammalt och nytt blir det dramatiskt. Templets roll som heligt och otillåtet att vanära, har tagits över av den gemenskap som den uppståndne Jesus är Herre över. I ljuset av detta blir den märkliga texten om Ananias och Sapfeira något lättare (kanske) att förhålla sig till.

Det finns flera frågor jag ställs inför i mötet med dessa texter. På vilket sätt kan den kristna kyrkan idag återvinna sin identitet som både provokativ och attraktiv i ett land där den alltför ofta är varken det ena eller det andra? Hur kan den, precis som apostlagärningarnas jesusrörelse, ständigt utmana “det rådande” och därmed vara provokativ för de mäktiga men attraktiv för de svaga, sjuka, utstötta och marginaliserade?

I vårt programblad som går ut i alla hushåll i Östra Ryd har jag en stående sida med namnet “Anton slår an ton”. Jag brukar inbjuda mina bloggläsare att få smygläsa tonen innan tryckning, och jag gör likadant denna gång. I bladet, som trycks imorgon, funderar jag lite med utgångspunkt i den valrörelse vi möts av så fort vi tar del av det massmediala flödet. Här kommer den:

BORTOM PARTIPOLITIKEN
- Om ett viktigare politiskt val
”Valet står mellan välfärd och skattesänkningar”, låter det från rödgrönt håll. ”Valet står mellan bidrag och arbete”, kontrar den borgerliga alliansen. När detta skrivs är valrörelsen inne i sitt slutskede. Företrädare från de olika blocken gör allt för att just deras beskrivning av verkligheten ska bli min, och på det sättet också vinna min röst. Även om vi kan tycka att det är viktigt vem som styr Sverige är ett ännu viktigare och mer avgörande val vem som styr våra liv. ”You’re gonna have to serve somebody” (Du måste tjäna någon) sjunger Bob Dylan. Hur självständiga vi än tror oss vara – inte minst vi liberala svenskar lever ju i föreställningen att vi är fria individer – så styrs våra val av en massa auktoriteter utanför oss själva. Kanske kan det röra sig om särskilda personer, eller om reklamens hets att alltid vara utrustade med de senaste prylarna och trendigaste kläderna. Beroende på vilken berättelse vi låter tolka verkligheten, låter vi olika auktoriteter få sista ordet i våra liv.

Jesus ställer oss inför ett val mellan två berättelser. Det är inget partipolitiskt val – men dock politiskt eftersom valet får stora praktiska och sociala konsekvenser både för en själv och för omgivningen. Dels den berättelse som handlar om att tjäna mammon, och dels den som handlar om att tjäna Gud. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus. I mammons berättelse är det materiell status och rikedom som är måttet på framgång, lycka och glädje. Där är vi hänvisade till att sätta oss själva i första rummet och jaga efter vår egen materiella rikedom för att bli lyckliga. I Guds berättelse är vi istället hänvisade till att lita på Gud och söka Guds rike först för att finna lycka och glädje. Guds rike tar sig uttryck i tjänande och att sätta andra högre än sig själv. Det märkliga är att politikerna, oavsett block, förutsätter att vi alla valt mammons berättelse. Man överträffar varandra med löften om hur jag ska få det bättre, och tror att det är vägen till att vinna min röst. Om fler valde berättelsen om Guds rike som auktoritet framför mammon skulle det få oerhört mycket större politiska konsekvenser, än vilket block som vinner ett riksdagsval.

Valet mellan dessa berättelser står bortom den block- och partipolitik som vi tvingas ta ställning till. Bekännelsen ”Jesus är Herre”, som är den kristna kyrkans centrum, låter oss inte vänta på att politiker ska fixa allt. Jesus handlar nämligen om sociala – och därmed politiska – konsekvenser som luckrar upp sociala, ekonomiska och etniska klyftor, och vi kallas var och en att här och nu börja leva ut Hans herravälde. Ett herravälde som Paulus beskriver så här: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Låt oss byta perspektiv och fundera över vem som bestämmer i våra liv istället för vem som sitter i Rosenbad. Det är inget partipolitiskt val, men ändå ett politiskt och långt viktigare val.

Då var det äntligen onsdag och jag har haft min första arbetsdag efter semester. Det är märkligt att dra igång så sent på hösten. Terminen har ju börjat, så alla grupper ska dra igång nu – ingen skön lång startsträcka här inte.

Började dock med att träffa mina östgötska kollegor på Östgötagården. Vi brukar ha en höstlig kick-off med ett gemensamt dygn där, men eftersom jag hade semester igår anslöt jag idag. Under Fredrik Wenells ledning samtalade vi om vad som avgör om ungdomar i tonåren väljer att vara med i kyrkan eller inte. Fredrik hade mycket klokt att säga om detta eftersom han, förutom att vara pastor i Johanneskyrkan i Linköping, forskar om unga människor relation till tro och kyrka.

Nu ska jag smälla i mig lite kvällsmat innan det bär iväg till bönesamling.