På söndag ska jag predika utifrån Apostlagärningarna tredje till sjätte kapitel. Det som slår en är att den tidiga jesusrörelsen var både attraktiv och provokativ på samma gång. Många anslöt sig och man var omtyckta av folket, samtidigt som man uppfattades som ett hot av etablissemanget eftersom man ständigt hotade och utmanade de rådande sociala hierarkierna. Mitt i ett gammalt system som fortfarande var i bruk som reglerade vad som var heligt och vilka som hade att förvalta detta (d.v.s. tempelsystemet med dess olika ämbeten och regelsystem), växte det fram en ny rörelse som gjorde anspråk på att vara det nya gudsfolket. Man ifrågasatte därmed genom sin förkunnelse och sina handlingsmönster det gamla systemets relevans. Genom att predika Jesus Kristus som uppstånden och uppfyllelsen (och därmed slutpunkten) på det gamla, genom att samlas i hemmen, genom att bryta brödet och genom den inbördes hjälpen undergrävde man makthavarnas makt och levde ut en ny social ordning. Därför framstod man, precis som den Jesus man bekände sig till, som ett reellt politiskt hot.

Som det ser ut nu kommer jag i min predikan att titta särskilt på två texter som indikerar hur den nya sociala ordningen, d.v.s. församlingen, ersatt det gamla och hur Guds rike nu är här och tillgängligt genom Jesus Kristus. Dels Petrus helande av en lam man i det tredje kapitlet på väg in i templet. Dels hur Ananias och Sapfeira i kapitel fem försöker hyckla och lura församlingen och faller döda ner.

Båda dessa texter indikerar att den tidiga församlingen levde i ett minst sagt dramatiskt skeende där det hände mycket. Det var ett andligt högtryck där sådant som vi kanske skulle kalla “övernaturligt” var högst naturligt. Texterna vittnar också om att en ny ordning hade inträtt i och med Jesus Kristus och Andens utgjutande och att i den enorma spänning mellan gammalt och nytt blir det dramatiskt. Templets roll som heligt och otillåtet att vanära, har tagits över av den gemenskap som den uppståndne Jesus är Herre över. I ljuset av detta blir den märkliga texten om Ananias och Sapfeira något lättare (kanske) att förhålla sig till.

Det finns flera frågor jag ställs inför i mötet med dessa texter. På vilket sätt kan den kristna kyrkan idag återvinna sin identitet som både provokativ och attraktiv i ett land där den alltför ofta är varken det ena eller det andra? Hur kan den, precis som apostlagärningarnas jesusrörelse, ständigt utmana “det rådande” och därmed vara provokativ för de mäktiga men attraktiv för de svaga, sjuka, utstötta och marginaliserade?