Idag fyller Elisabet 68 år. Elisabet är min faster och bor här i Östra Ryd. Detta blogginlägg är en hyllning till henne på hennes bemärkelsedag. Blygsam som hon är tycker hon antagligen inte om att jag ger henne denna “offentliga” hyllning, men det struntar jag i eftersom hon är värd den.

Elisabet är nämligen en fantastisk människa. Hon är engagerad, kärleksfull och generös. Förutom mina egna föräldrar är hon den som alltid har funnits i min och mina syskons närhet. Både i Tanzania där hon och mina föräldrar var missionärer, och i Sverige där hon bodde enbart några hundra meter från oss, har hon alltid funnits med sin omsorg, välvilja och öppna dörr.

Sedan hon blev pensionär har hon inte direkt dragit ner på tempot, utan söker sig ständigt till nya engagemang. Elisabet älskar sin församling (Betaniaförsamlingen i Östra Ryd) där hon villigt drar ett stort lass i olika aktiviteter – inte minst aktiviteter riktade mot barn. Hon har oerhört bra hand med barn, vilket jag och min fru ofta ges tillfälle att utnyttja. Elisabets “morotsmellis” är en stående favorit hos våra barn. Under våren är vår minsta pojke Jona där tre dagar i veckan för att slippa börja på dagis för tidigt.

Som barn var det roligt att ha Elisabet. Men det är dessutom en stor förmån att ha fått lära känna Elisabet som vuxen. Hon är inte bara en faster, utan också en mycket god och nära vän. Hon är rolig att samtala med, och hon besitter ett levande och nyfiket intellekt. Elisabet har dessutom ett väldigt innehållsrikt liv. Större delen av sitt vuxna liv har hon tillbringat i Tanzania där hon gjort en stor insats. Hon är utbildad både till lärare och sjuksköterska, vilket hon haft stor nytta av där. I Sverige har hon främst förvärvsarbetat som lärare.

Nu vill jag och min familj gratulera Elisabet på födelsedagen och vi önskar henne många lyckliga år till – GRATTIS ELISABET!

Håller just nu på med två böcker som skildrar historia och det är väldigt underhållande läsning. Den ena boken är skriven av Herman Lindqvist och heter “Från istid till framtid – så blev de första 14 000 åren”. Lindqvists insatser på 90-talet, inte minst genom programserien Hermans historia, bidrog starkt till att popularisera historia och väcka svenskars intresse för den svenska historien. Genom sitt dramatiska och livfulla sätt att berätta gav han liv åt historiska gestalter och händelser. Att han sedan kanske inte fullt ut uppfyllde alla vetenskapens kriterier i sina framställningar är honom förlåtet. Denna bok är en sammanfattning på den serie böcker om Sveriges historia som han skrivit (och som sålde bra i kölvattnet av de populära TV-programmen) och ger en bra och allmänbildande översikt.

Den andra boken är möjligen mer svårtuggad, men inte desto mindre intressant. I somras kom jag över en bok jag letat efter länge. På antikvariatavdelningen på Torpkonferensen kom jag över Gunnar Westins “Den kristna friförsamlingens historia”.  Oerhört intressant att läsa om det stråk i den kristna historien som ofta nästan tigs ihjäl i kyrkohistoriska standardverk. Westin lyfter fram hur det genom historien funnits friförsamlingsrörelser som velat radikalisera och tydliggöra det kristna livet. Tyngdpunkten i boken ligger på den döparrörelse som trots massiv förföljelse från både etablerad kyrka och statsmakt spred sig i Europa från början av 1500-talet. I denna rörelse – som i ett samlingsnamn brukar kallas den anabaptistiska – ansåg man att de reformatorer som i den breda historieskrivningen blivit reformatorerna med stort R (Luther, Zwingli, Calvin) inte gick tillräckligt långt. Istället valde dessa att börja leva och organisera sig på det sätt man ansåg var i överensstämmelse med Bibelns ord och Jesu exempel; en intention som förenar friförsamlingsrörelsen genom tiderna (med varierat resultat, dock). För dessa var inte den kristna bekännelsen bara en läpparnas bekännelse, utan något oerhört viktigt som man ansåg det värt att dö för. Det finns mycket att lära av dessa rörelser i historien. Det utmanar mig!

På ledarplats i tidningen Dagen skriver Elisabet Sandlund idag ett oerhört angeläget (tyvärr) och viktigt inlägg i debatten om fosterdiagnostik och vad hon kallar “utsorteringssamhällets faror”. Ni hittar hennes artikel HÄR, den måste läsas!

Ser nu fram emot en ledig helg tillsammans med kvinnan i mitt liv och våra fem barn. Som jag skrivit tidigare har vi bytt livstempo väldigt drastiskt i vår familj. Det går bra, men det är sannerligen en stor omställning. Helgen innebär flera trevliga saker: besök av svärföräldrar, 30-årsfest för vår vän Sara H, innebandy och naturligtvis gudstjänst på söndag. En annan positiv sak är att barnens farmor har de två största över natten – alltså slipper vi genomlida finalen i Let’s Dance.

Många bloggare som jag följer har på senaste tiden diskuterat frågan om himmel och helvete. Mycket har skrivits om detta, och mycket av fokus har legat på frågan om helvetet. En av anledningarna till att denna diskussion aktualiserats just nu är att pastorn och författaren Rob Bell gett ut en bok som heter Love wins, där han tar upp dessa frågor. Jag har ännu inte läst den, men den landar i min brevlåda vilken dag som helst nu.

Om det nu finns ett helvete – d.v.s. ett alternativ till himlen – bortom graven, vad är det då? Väldigt grovhugget kan man sammanfatta alternativen så här: En del menar att det är en medveten tillvaro på en plats där inte Gud finns, och därmed en fruktansvärd tillvaro. Andra  lutar åt att alternativet till himlen är ett utslocknande eftersom Gud är livgivaren och där inte Gud är kan heller inte liv existera (även kallat annihilationism). Att Gud skulle hålla liv i en sådan tillvaro rimmar illa med en god Gud, menar man. Inom dessa alternativ varierar uppfattningen om hur många och vad som krävs för att hamna här eller där. Utöver dessa finns ju ett tredje alternativ som innebär att alla slutligen kommer till himlen (även kallat universalism), och att det inte finns något annat alternativ för någon.

Var står då jag i detta? Låt mig först vara tydlig med att jag tror på en dubbel utgång. Jag tror inte att alla människor som levt, lever och kommer att leva kommer att tillbringa det eviga livet med Gud. Jag tror att alternativet är ett utslocknande – de som inte är med Gud dör helt enkelt och existerar inte längre. Min gudsbild stämmer inte med att Gud skulle hålla liv i en tillvaro utan godhet, fred, rättvisa och försoning. Men min gudsbild stämmer heller inte med en Gud som inte tar itu med den ondska som är så påtaglig i världen och i våra liv.

Ett av de stora problemen med den här diskussionen är emellertid att det fokuseras så mycket på helvetet och vad det kan vara för något. Istället borde vi sätta fokus på vad himlen är. Himlen är synonymt med Guds rike och handlar om ett tillstånd där Guds vilja råder. Jesus talade mycket om det riket i sin undervisning, och gestaltade riket i sitt sätt att leva. Livet i den framtida himlen, kan man därför tänka sig, ser ut som Jesus levde och lärde. Tyvärr så är det sällan vi pratar om himlen på det sättet. I ett typiskt begravningstal jag hörde pratade prästen om att den döde nu kommit till ett megastort Biltema (den döde hade tydligen gillat att slå dank på Biltema). Som barn uppmuntrades jag att tänka mig det bästa av det bästa – vilket för mig var godis, choklad och ett gigantiskt bollhav – för så skulle det bli i himlen. Himlen har ofta i våra föreställningar – även som vuxna – reducerats till en projicering av våra mest självcentrerade drömmar.

Jesus pratar inte mycket alls om helvetet, men han målar upp bilder av Guds rike. Bilder som är allt annat än kompatibla med själviska önskningar och begär. Istället chockerade han sina åhörare och landsmän med att äta med fel folk (landsförrädare, horor, socialt missgynnade) och bjuda in dessa till Guds rike. Han är så chockerande inkluderande, att många inte kunde stå ut med honom. I liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15) antyds att valet är deras – antingen accepterar de Guds generositet och chockerande nåd genom att delta i festen, eller så väljer man bort det och vänder festen (Guds rike) ryggen.

Kanske är inte den viktiga frågan att ställa “kommer jag till helvetet?”, utan “står jag ut med livet i himlen?”. Att vara kristen innebär att med Guds hjälp vänja sig vid de principer av chockerande nåd, gränsöverskridande kärlek, rättvisa och försoning som Jesus visade. I annat fall kanske vi inte står ut med himlen, utan väljer hellre alternativet. Gud tar vår vilja på allvar och respekterar därför vårt eget val. Ungefär så tänker jag – hur tänker du?

Få saker är så passé som de sketcher som Galenskaparna och After Shave levererade under sin storhetstid under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Idag när jag kom ut i det fantastiska vädret (10 grader och solsken) kom dock en fras till mig: “Mmm, våren är här!” Till min stora förskräckelse kom jag på mig själv med att le åt minnet av frasens ursprung. Frasen är nämligen hämtad från programmet Kulturkuben som ingick i programserien En himla många program. Håll till godo med detta klipp, som faktiskt är roligt! “För mig är våren kärlekens tid. Jag blir så oerhört erotisk – jag vill älska med alla!”

Jag testar för första gången att skriva ett inlägg med min telefon. Måste säga att jag föredrar tangentbord. Vill bara säga välkommen till gudstjänst i Betania, Östra Ryd, idag. Om en dryg timme, 10:00, börjar den. Det blir barnvälsignelse, vilket dessutom brukar betyda gott fika!

Själv ska jag, förutom att hålla i välsignelseakten, med utgångspunkt i föräldraskap predika om vårt – var och ens – ansvar att ha en föräldrafunktion i relation till våra medmänniskor. Kom och lyssna om du undrar vad jag menar!

Jag har en vän som heter Daniel som jag dessutom betraktar som en mycket god vän. Jag avslutade nyss ett telefonsamtal med honom, och det var först när vi började prata som jag upptäckte hur mycket jag saknat hans sällskap och de samtal vi har. I ett samtal med honom rör man vid både högt och lågt, glädjen och sorgen, ytligt och djupt. Sådana vänner ska man vara rädd om.

Daniel var tidigare med i samma församling som jag, vilket gjorde att vi per automatik träffades ofta – i stort sett varje vecka. Sedan i somras flyttade han sitt medlemskap till en annan församling där han numera bor, och vips försvann han i hög grad ut ur mitt vardagsliv. Dagarna har blivit veckor, veckorna månader och man tänker inte på att man har denna goda vän bara ett telefonsamtal bort. Hursomhelst fick jag för mig att ringa och jag fick inte bara en skön pratstund, utan också en påminnelse om att jag ska vara rädd om mina goda vänner.

I morse gick jag en dust med min tre och ett halvt år gamla dotter. Som jag tidigare nämnt har Sara börjat jobba och jag får fixa morgnarna med våra fem barn själv. Maja, som min yngsta dotter heter och som har en envishet som jag aldrig någonsin sett någon annan människa vara i närheten av, ville inte gå till dagis. Jag fick hålla henne mot hennes vilja och efter en kvarts kamp hade jag fått på henne galonbyxorna – själv var jag både trött, svettig och stressad. Väl framme på dagis sprang Majas tvillingbror Amos in och lekte med liv och lust, medan Maja på nytt fick ett utbrott när jag skulle gå. Efter att jag stängt dörren och gick mot grindarna hörde jag hennes skrikande inifrån – en fruktansvärd morgon som gjorde ont ända in i hjärteroten. Jag ringde dock och kollade efter en kvart, och då var allt bra igen.

Nu sitter jag på kontoret och förbereder mig inför söndagens gudstjänst. Klockan 10 är alla välkomna till Betania, Östra Ryd. Vi kommer att ha barnvälsignelse, vilket innebär att vi i församlingens mitt tackar för ett barn och ber om Guds välsignelse över hennes liv. Jag kommer även att predika om föräldraskap, vilket jag känner mig extremt ödmjuk inför efter morgonens händelser. Men jag ska inte i första hand beröra föräldraskap i biologisk mening, utan mer om hur den funktion föräldrar ska fylla också borde göra sig påmind i hur vi tar hand om varandra. Den kristna församlingen jämförs i Bibeln med  en familj, och precis som i biologiska familjer kan det ju hända att det kommer in nya människor i familjen. Då är det viktigt att det finns allt det som föräldrar ska bidra med; kärlek, kärlek, kärlek, omsorg, fostran, kärlek och uppmärksamhet. En familj som får barn anpassar allt efter det nya livet som kommit; rutiner, mattider, musiken i bilen, o.s.v. Detta sker ofta helt oreflekterat eftersom man bara älskar den nya lilla krabaten och vill att hon/han ska trivas och ha det bra. Hur benägna är en församling att anpassa allt efter nya människor? Längtar vi bara efter nya människor genom våra läppars bekännelse, eller är vi beredda att också anpassa rutiner, vardagsrelationer och gudstjänster till dessa nya som vi ofta säger oss vilja nå och få med i vår gemenskap? Dessa frågor kommer jag att beröra i predikan.

Igår kväll hade vi den fjärde kvällen av åtta då jag tillsammans med drygt tjugo kursdeltagare går igenom den kristna berättelsen. Upplägget bygger på en serie predikningar som jag höll under hösten -09 (skrev om det bl.a. här och här). De sju första avsnitten rör sig från skapelse till framtidshopp, och det sista rör vid frågan om – och i så fall hur – man själv kan bli en del av berättelsen.

En av anledningarna till att jag kallar denna grundkurs i den kristna trons innehåll för “berättelsen” är att den Gud som Bibeln lyfter fram gör sig känd genom sina handlingar i historien. Det är inte i första hand dogmer och systematiska läror som avslöjar vem Gud är, utan hur Gud handlar genom skapelsen, genom folket Israel (före Jesus), genom Jesus och slutligen genom församlingen. De kristna dogmerna – som naturligtvis är viktiga – är i sin tur en produkt av denna berättelse om hur Gud har handlat och därmed uppenbarat sig.

Igår började vi med gestalten Jesus som är berättelsens kulmen, centrum, mening och mål. Vi tittade bl.a. på vad som talar för att han funnits och vad som talar för att skildringarna i Bibelns evangelier är trovärdiga. Att Jesus är historisk och att han faktiskt levt, dött och uppstått är vad hela berättelsens giltighet och relevans står och faller med, anser jag. Att den tomma graven var tom på riktigt gör den här berättelsen unik. Så blir den ett evangelium – d.v.s. ett glatt budskap – som ger grund för ett framtidshopp om en ny skapelse bortom en förgänglig tillvaro av ondska, våld, hämnd och död. Att uppståndelsen var på riktigt – inte bara symbolisk, andlig eller existentiell – är i mina ögon inte förhandlingsbart. Då är kristen tro, vad åtminstone mig beträffar, inte ett dugg intressant längre. Med det sagt vill jag inte förneka att det kan vara svårt att tro på det – men det är ändå hoppet om att det är sant som vi samlas kring som kristna.

Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro[...] Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. (Paulus i 1 Korinthierbrevet 15:14, 17)

Nästan fyra månader sedan den senaste bloggposten tänkte jag dra igång bloggandet igen. Jag har nämligen upptäckt att skrivandet här är ett bra sätt att strukturera tankar och sätta ord på processer som jag lever i. Risken är att många läsare nu inte hittar hit eftersom uppdateringen varit dålig på sistone.

Igår gick familjen Fagerstedt in i en helt ny fas. Sara har börjat jobba för första gången på fyra år. Av tre förklarliga skäl – Maja, Amos och Jona heter de – har hon varit hemma och trivts väldigt bra med det. Men nu håller vi alltså på att anpassa oss till en ny rytm.

Annars rullar tiden på – barnen blir större och även jag, vilket lett till löfte om att undvika sötsaker på vardagar. Det går sådär… Vi bor dock kvar i Östra Ryd och jag är fortfarande pastor i Betaniaförsamlingen här.

Ikväll har vi den fjärde kvällen i en grundkurs i kristen tro som jag kallar för “Berättelsen”. På åtta tisdagkvällar går vi igenom den kristna berättelsen, från skapelse till framtidshopp. Kvällens föredrag och samtal, liksom nästa tisdags, berör personen Jesus. Det är inspirerande att träffas och samtala med olika människor från olika bakgrund och relation till Gud, kyrka och kristen tro.

Jag hoppas att jag ska uppdatera bloggen något oftare i fortsättningen, känner att jag fått förnyad inspiration. Det visar sig om detta bara var stundens ingivelse…