Igår kväll hade vi den fjärde kvällen av åtta då jag tillsammans med drygt tjugo kursdeltagare går igenom den kristna berättelsen. Upplägget bygger på en serie predikningar som jag höll under hösten -09 (skrev om det bl.a. här och här). De sju första avsnitten rör sig från skapelse till framtidshopp, och det sista rör vid frågan om – och i så fall hur – man själv kan bli en del av berättelsen.

En av anledningarna till att jag kallar denna grundkurs i den kristna trons innehåll för “berättelsen” är att den Gud som Bibeln lyfter fram gör sig känd genom sina handlingar i historien. Det är inte i första hand dogmer och systematiska läror som avslöjar vem Gud är, utan hur Gud handlar genom skapelsen, genom folket Israel (före Jesus), genom Jesus och slutligen genom församlingen. De kristna dogmerna – som naturligtvis är viktiga – är i sin tur en produkt av denna berättelse om hur Gud har handlat och därmed uppenbarat sig.

Igår började vi med gestalten Jesus som är berättelsens kulmen, centrum, mening och mål. Vi tittade bl.a. på vad som talar för att han funnits och vad som talar för att skildringarna i Bibelns evangelier är trovärdiga. Att Jesus är historisk och att han faktiskt levt, dött och uppstått är vad hela berättelsens giltighet och relevans står och faller med, anser jag. Att den tomma graven var tom på riktigt gör den här berättelsen unik. Så blir den ett evangelium – d.v.s. ett glatt budskap – som ger grund för ett framtidshopp om en ny skapelse bortom en förgänglig tillvaro av ondska, våld, hämnd och död. Att uppståndelsen var på riktigt – inte bara symbolisk, andlig eller existentiell – är i mina ögon inte förhandlingsbart. Då är kristen tro, vad åtminstone mig beträffar, inte ett dugg intressant längre. Med det sagt vill jag inte förneka att det kan vara svårt att tro på det – men det är ändå hoppet om att det är sant som vi samlas kring som kristna.

Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro[...] Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. (Paulus i 1 Korinthierbrevet 15:14, 17)