I morse gick jag en dust med min tre och ett halvt år gamla dotter. Som jag tidigare nämnt har Sara börjat jobba och jag får fixa morgnarna med våra fem barn själv. Maja, som min yngsta dotter heter och som har en envishet som jag aldrig någonsin sett någon annan människa vara i närheten av, ville inte gå till dagis. Jag fick hålla henne mot hennes vilja och efter en kvarts kamp hade jag fått på henne galonbyxorna – själv var jag både trött, svettig och stressad. Väl framme på dagis sprang Majas tvillingbror Amos in och lekte med liv och lust, medan Maja på nytt fick ett utbrott när jag skulle gå. Efter att jag stängt dörren och gick mot grindarna hörde jag hennes skrikande inifrån – en fruktansvärd morgon som gjorde ont ända in i hjärteroten. Jag ringde dock och kollade efter en kvart, och då var allt bra igen.

Nu sitter jag på kontoret och förbereder mig inför söndagens gudstjänst. Klockan 10 är alla välkomna till Betania, Östra Ryd. Vi kommer att ha barnvälsignelse, vilket innebär att vi i församlingens mitt tackar för ett barn och ber om Guds välsignelse över hennes liv. Jag kommer även att predika om föräldraskap, vilket jag känner mig extremt ödmjuk inför efter morgonens händelser. Men jag ska inte i första hand beröra föräldraskap i biologisk mening, utan mer om hur den funktion föräldrar ska fylla också borde göra sig påmind i hur vi tar hand om varandra. Den kristna församlingen jämförs i Bibeln med  en familj, och precis som i biologiska familjer kan det ju hända att det kommer in nya människor i familjen. Då är det viktigt att det finns allt det som föräldrar ska bidra med; kärlek, kärlek, kärlek, omsorg, fostran, kärlek och uppmärksamhet. En familj som får barn anpassar allt efter det nya livet som kommit; rutiner, mattider, musiken i bilen, o.s.v. Detta sker ofta helt oreflekterat eftersom man bara älskar den nya lilla krabaten och vill att hon/han ska trivas och ha det bra. Hur benägna är en församling att anpassa allt efter nya människor? Längtar vi bara efter nya människor genom våra läppars bekännelse, eller är vi beredda att också anpassa rutiner, vardagsrelationer och gudstjänster till dessa nya som vi ofta säger oss vilja nå och få med i vår gemenskap? Dessa frågor kommer jag att beröra i predikan.