Jag har en vän som heter Daniel som jag dessutom betraktar som en mycket god vän. Jag avslutade nyss ett telefonsamtal med honom, och det var först när vi började prata som jag upptäckte hur mycket jag saknat hans sällskap och de samtal vi har. I ett samtal med honom rör man vid både högt och lågt, glädjen och sorgen, ytligt och djupt. Sådana vänner ska man vara rädd om.

Daniel var tidigare med i samma församling som jag, vilket gjorde att vi per automatik träffades ofta – i stort sett varje vecka. Sedan i somras flyttade han sitt medlemskap till en annan församling där han numera bor, och vips försvann han i hög grad ut ur mitt vardagsliv. Dagarna har blivit veckor, veckorna månader och man tänker inte på att man har denna goda vän bara ett telefonsamtal bort. Hursomhelst fick jag för mig att ringa och jag fick inte bara en skön pratstund, utan också en påminnelse om att jag ska vara rädd om mina goda vänner.