Många bloggare som jag följer har på senaste tiden diskuterat frågan om himmel och helvete. Mycket har skrivits om detta, och mycket av fokus har legat på frågan om helvetet. En av anledningarna till att denna diskussion aktualiserats just nu är att pastorn och författaren Rob Bell gett ut en bok som heter Love wins, där han tar upp dessa frågor. Jag har ännu inte läst den, men den landar i min brevlåda vilken dag som helst nu.

Om det nu finns ett helvete – d.v.s. ett alternativ till himlen – bortom graven, vad är det då? Väldigt grovhugget kan man sammanfatta alternativen så här: En del menar att det är en medveten tillvaro på en plats där inte Gud finns, och därmed en fruktansvärd tillvaro. Andra  lutar åt att alternativet till himlen är ett utslocknande eftersom Gud är livgivaren och där inte Gud är kan heller inte liv existera (även kallat annihilationism). Att Gud skulle hålla liv i en sådan tillvaro rimmar illa med en god Gud, menar man. Inom dessa alternativ varierar uppfattningen om hur många och vad som krävs för att hamna här eller där. Utöver dessa finns ju ett tredje alternativ som innebär att alla slutligen kommer till himlen (även kallat universalism), och att det inte finns något annat alternativ för någon.

Var står då jag i detta? Låt mig först vara tydlig med att jag tror på en dubbel utgång. Jag tror inte att alla människor som levt, lever och kommer att leva kommer att tillbringa det eviga livet med Gud. Jag tror att alternativet är ett utslocknande – de som inte är med Gud dör helt enkelt och existerar inte längre. Min gudsbild stämmer inte med att Gud skulle hålla liv i en tillvaro utan godhet, fred, rättvisa och försoning. Men min gudsbild stämmer heller inte med en Gud som inte tar itu med den ondska som är så påtaglig i världen och i våra liv.

Ett av de stora problemen med den här diskussionen är emellertid att det fokuseras så mycket på helvetet och vad det kan vara för något. Istället borde vi sätta fokus på vad himlen är. Himlen är synonymt med Guds rike och handlar om ett tillstånd där Guds vilja råder. Jesus talade mycket om det riket i sin undervisning, och gestaltade riket i sitt sätt att leva. Livet i den framtida himlen, kan man därför tänka sig, ser ut som Jesus levde och lärde. Tyvärr så är det sällan vi pratar om himlen på det sättet. I ett typiskt begravningstal jag hörde pratade prästen om att den döde nu kommit till ett megastort Biltema (den döde hade tydligen gillat att slå dank på Biltema). Som barn uppmuntrades jag att tänka mig det bästa av det bästa – vilket för mig var godis, choklad och ett gigantiskt bollhav – för så skulle det bli i himlen. Himlen har ofta i våra föreställningar – även som vuxna – reducerats till en projicering av våra mest självcentrerade drömmar.

Jesus pratar inte mycket alls om helvetet, men han målar upp bilder av Guds rike. Bilder som är allt annat än kompatibla med själviska önskningar och begär. Istället chockerade han sina åhörare och landsmän med att äta med fel folk (landsförrädare, horor, socialt missgynnade) och bjuda in dessa till Guds rike. Han är så chockerande inkluderande, att många inte kunde stå ut med honom. I liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15) antyds att valet är deras – antingen accepterar de Guds generositet och chockerande nåd genom att delta i festen, eller så väljer man bort det och vänder festen (Guds rike) ryggen.

Kanske är inte den viktiga frågan att ställa “kommer jag till helvetet?”, utan “står jag ut med livet i himlen?”. Att vara kristen innebär att med Guds hjälp vänja sig vid de principer av chockerande nåd, gränsöverskridande kärlek, rättvisa och försoning som Jesus visade. I annat fall kanske vi inte står ut med himlen, utan väljer hellre alternativet. Gud tar vår vilja på allvar och respekterar därför vårt eget val. Ungefär så tänker jag – hur tänker du?