Helgen som just gått var intensiv. I lördags var jag och mina vänner Christer och Calle på Evangeliska Frikyrkans (EFK:s) representantskapsmöte i Linköping. Alltid roligt att träffa goda vänner i den församlingsrörelse vi är en del av. Mycket positivt rapporterades om vad som händer runt om i vår värld genom det arbete som vi har gemensamt. Jag blev dock rejält besviken på det samtal som skulle hållas om samtalsklimatet inom EFK. De senaste månaderna har detta varit en aktuell fråga p.g.a. några olika debatter rörande EFK som uppstått på några olika bloggar. Istället för att kunna hålla ett samtal där vi kunde få lyssna till varandra och försöka förstå, tog det bara stopp. Detta stopp uppstod som en följd av flera faktorer: 1) Samtalet borde ha föreberetts bättre och adressera tydligare frågeställningar och ges en mer genomgående bakgrundsbeskrivning. 2) Samtalet borde ha förts vid en tidpunkt då allas blodsockernivå var något högre. 3) I kombination med dessa två punkter framfördes ett långt inlägg, med anspråket att det var profetiskt. Som det utvecklade sig blev det svårt att säga emot och förutsättningarna för ett dynamiskt samtal var helt borta. När vi möts som rörelse och vill ha meningsfulla samtal måste vi börja betona att poängen med “samtal” i vår rörelse är just att i samtalet självt urskönja Guds röst. Själva samtalet borde ses som profetiskt  i vilket man prövar allt. När en röst upphöjs att vara mer inspirerad än en annan tar man död på detta samtal.

I söndags predikade jag på vår gudstjänst i Östra Ryd. Jag avslutade en predikoserie från 1 Thessalonikerbrevet med att tala om vikten av att vara beredd. Hoppet om att Guds rike en dag ska bryta in fullt ut i vår värld är ett fantastiskt hopp, och inget andas mer glädje än dessa texter – även 1 Thess 5 som var min utgångspunkt i söndags. Samtidigt finns få saker som skapar mer ångest och skräck hos många än talet om att Jesus ska komma tillbaka och vikten av att vara beredd. Med hjälp av Paulus text försökte jag måla en bild som ger hopp, längtan och inspiration att leva som om dagen – den nya tidsåldern – redan är här. Det är nämligen så man är beredd!

På eftermiddagen åkte jag, Hugo och Alex in till Parken och såg Peking spela 2-2 mot Änglarna. Både jag och Hugo är fortfarande hesa efter den tillställningen – oerhört roligt att kunna dela en passion och ett intresse med min son.  Det som förundrar mig mest är hur Blåvitt bara lyckas spela 2-2 mot en nykomling trots att man alltid är en man mer i dessa matcher. Jag har aldrig sett en match mellan de båda kamratlagen utan att den svartklädde med visselpipa – domaren alltså – varit hopplöst göteborgsfärgad. Ändå fixade Peking en poäng. Bra gjort!

Idag är det ju förresten Norges nationaldag, och jag avslutar därför detta blogginlägg med en klassiker. Jag ger er Moltas Eriksson med “Norgesången”: