Ibland drabbas jag av den. Helt oväntat kan jag plötsligt känna en värme inombords och en känsla av overklighet. Det kan inte vara så här bra. Kan livet verkligen vara så fantastiskt att jag – lilla jag – får vara pappa till fem fantastiska barn? Ja, tydligen. Jag sitter just nu tillsammans med Elsa och Hugo i soffan och hör samtidigt hur Maja, Amos och Jona leker och konverserar med sin mamma på nedervåningen. Mitt i all vardag, allt plock och allt sådant som måste göras grips jag ibland av en gripenhet över själva livet. Det tåras i ögonen och tjocknar till i näsan – livet är fantastiskt och jag är så tacksam. Tack Elsa, Hugo, Maja, Amos och Jona för att ni gör mitt liv så rikt, roligt, oförutsägbart och fantastiskt!