Om vigsel och äktenskap
Igår var jag på Bjärka-Säby tillsammans med ett antal pastorskollegor inom Evangeliska Frikyrkan (EFK) i Östergötland. Vi brukar träffas med jämna mellanrum för att samtala, be och äta tillsammans. I vanlig ordning var det en mycket trevlig dag. Igår var Öyvind Tholvsen från EFKs sverigekontor med och bidrog till ytterligare trivsel och glädje. Den blonde och gladlynte norrmannen var där för att tillsammans med oss gå igenom hur vi ska hantera vigslar och bröllop inom vårt sammanhang när vi lämnat tillbaka vår juridiska vigselrätt till staten, vilket sker vid årsskiftet. Att vi avsagt oss den juridiska vigselrätten tycker jag är en god och önskvärd utveckling av flera skäl:
För det första är det mycket olyckligt att vi som kyrka ägnar oss åt myndighetsutövning. I ett pluralistiskt samhälle ska naturligtvis all myndighetsutövning vara religiöst neutral och förbehållen de samhälleliga institutionerna. Inga kyrkor, samfund, organisationer eller föreningar ska ha möjlighet att agera som myndighetsutövare. När EFK tar detta steg gör vi det utifrån den uppfattningen, och med en inneboende önskan att andra kyrkor och samfund gör likadant. Denna inställning stämmer också bra med vårt frikyrkliga arv där man betonat bodelningen mellan stat och kyrka och därmed röjt väg för religionsfrihet och pluralism.
När vi som vigselförrättare nu ändå är myndighetsutövare är det, för det andra, en mycket märklig ordning att vi kan neka till att viga par som vill gifta sig i juridisk mening. Har vi rätt att agera som myndighetsutövare borde vi också ha plikten att betjäna alla som enligt lag har rätt att vigas. Hittills har jag aldrig nekat någon som velat att jag vigt dem, men det skulle kunna uppstå situationer där jag av pastorala skäl inte skulle vilja viga. Den möjligheten borde jag, om jag nu har juridisk vigselrätt, inte ha.
För det tredje är det, utifrån hur bröllop och vigslar kommit att praktiseras inom kyrkan idag, dags att återupptäcka och fördjupa vår syn på vad vigsel, bröllop och äktenskap är utifrån en kristen syn. Vi kommer att fortsätta viga och välsigna par med stor glädje och frimodighet. Vi menar också att gudstjänsten är en självklar del i äktenskapets ingående. Först ordnar man juridiken i kommunhuset, och sedan har man en gudstjänst i församlingens mitt. Där fördjupas och kompletteras äktenskapets ingående med bl.a. löften inför Gud och församlingen. Min förhoppning är att den nya ordningen ökar medvetenheten och reflektionen kring vad äktenskap och vigsel är och framför allt vad församlingen har för plats i äktenskapets ingående och i vår vardag. Den stora utmaningen vi står inför är att kommunicera denna nya ordning till par som står i beredskap att gifta sig de närmaste åren. Att lyckas med att visa att vigselgudstjänsten i församlingen är en självklar del av att bli gift, trots att pastorn inte har juridisk vigselrätt. Hon/han har dock vigselrätt i den bemärkelsen att hon/han har fått församlingens förtroende att viga och vägleda par inför livet tillsammans.
Fråga gärna om detta eller kom med synpunkter, så för vi ett samtal i kommentarfältet (eller öga mot öga)!
Uncategorized | Anton | 26 May, 2011
Anton. Jag håller med dig och jag tycker att detta är ett bra steg från EFK. Jag var ju pastor i Råslätts församlingsgemenskap 1983-1995. På den tiden var vi inte med i något samfund och därför hade jag inte vigselrätt. Jag har dock haft två vigslar och i båda fallen gifte sig paret borgerligt först och sen hade vi vigselgudstjänst i församlingen. Det fungerade utmärkt. Den ordningen gällde ju även i Sverige före 1951 och gäller i de flesta länderna i Europa idag. Om den nya ordningen kan hjälpa oss till en fördjupad medvetenhet om vad äktenskapet är vet jag inte. Men liksom du hoppas jag på det. Det kan vi behöva.
Tack Jonas för din kommentar och delandet av din erfarenhet – intressant! Om inte den nya ordningen leder till en fördjupad medvetenhet, kommer församlingsfolket inte längre se vitsen med en vigsel i församlingen. Den nya ordningen synliggör att vi faktiskt tycker att vigselgudstjänsten är enormt viktig TROTS att den inte har någon juridisk bäring. Då – låt oss hoppas det åtminstone – öppnas möjligheten för samtal om varför gudstjänsten ändå är viktig. Ett samtal som ingen har sett behovet av de senaste decennierna – och här står vi med alltmer privatiserade bröllop och pastorer som inbjuds för att “göra en tjänst” i en annan helt privat tillställning.