Få helger under året har varit så intensiva som den nyss gångna. I fredags kväll åkte jag och några ledarkollegor på en dygnshajk med fjorton barn i mellanstadieåldern. Vi hade enormt roligt och jag tror att alla deltagarna var nöjda. Väl hemma på lördagseftermiddagen var det bara att ladda upp för nästa begivenhet. På söndagen hade vi avslutning för alla barngrupper i kyrkan följt av traktorutflykt till skogen. Också detta blev, enligt min bedömning, väldigt lyckat. Det är väldigt roligt att hela församlingen – oavsett ålder – sluter upp och är med på sådana tillställningar. Jag konstaterar att Betaniförsamlingen i Östra Ryd måste vara en av världens bästa församlingar att vara barn i – de blir sedda, uppmärksammade, uppmuntrade och bekräftade av långt fler än föräldrar och släktingar. På söndagen fyllde även Hugo, vårt andra barn i ordningen, sju år. Han skulle ju naturligtvis ha kalas, så väl hemma från traktorutflykten kom nio kompisar i samma ålder hem till oss. Jag var trött framåt söndagskvällen. Imorgon (onsdag) fyller dessutom Elsa, vårt största barn, nio (!) år.

I dagarna kommer ett nytt Betaniablad ut, och min vana trogen släpper jag min stående krönika först här på bloggen (denna gång en hel vecka innan tryckning). Det är ruggigt svårt att på beställning skriva något vettigt. Detta får duga den här gången:

”UNDERBART ÄR KORT”

- Åtminstone än så länge

Jag misstänker att jag inte är den ende som längtat efter sommaren. Efter en vinter som varit längre och kallare än vanligt är värmen och grönskan mer välkommen än någonsin. Visa av erfarenhet vet vi dock att det är som bl.a. Magnus Uggla sjunger: ”Underbart är kort”. Även Tomas Ledin konstaterar ju detta mer explicit om själva sommaren i sin söndersjungna låt Sommaren är kort. I skrivande stund, i slutet av maj, konstaterar jag t.ex. att den vackra häggmispeln som omger vår tomt redan blommat över. Som sagt; underbart är kort, alldeles för kort. Låt oss därför passa på att njuta av allt det vackra medan vi fortfarande är mitt i det. Få har lyckats att beskriva sommarens skönhet med samma pregnans som Carl David af Wirsén i psalm 201:

En vänlig grönskas rika dräkt

har smyckat dal och ängar.

Nu smeker vindens ljumma fläkt

de fagra örtesängar,

och solens ljus och lundens sus

och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden.

Jag tror att skapelsens under kan ses som ett förebud om en ny skapelse och en ljus framtid. Livets spirande i form av blomstrens prakt och lövens grönska pekar mot en ny tillvaro bortom allt det som är förgängligt. I den tillvaron är det tillstånd som vi kallar ”underbart” inte ett kort övergående ”hallelujah moment”, utan ett rådande tillstånd där allt i skapelsen är i harmoni. Påskdagens tomma grav, vars faktum hela det kristna hoppet bärs upp av, vittnar om att den nya skapelsen bortom död och förruttnelse redan är en närvarande verklighet. Att vittna om detta hopp – att genom ord berätta, och genom handling visa, att graven var tom – är den kristna kyrkans viktigaste uppgift. Det finns en tillvaro – en evig sommar – som genom Guds kärlek redan är föreberedd. Wirsén avslutar den nyss citerade psalmen med att försöka sätta ord på det hoppet:

Då må förblekna sommarns glans

och vissna allt fåfängligt;

min vän är min och jag är hans,

vårt band är oförgängligt.

I paradis han huld och vis,

mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.

Välkommen till de samlingar som annonseras i detta blad! Min bön är att dessa ska nära vårt hopp och hjälpa oss att ge hoppet vidare. Passa på och njut av sommaren; glöm inte att den (ännu) är kort.