Sitter idag på min expedition och förbereder helgens två predikningar. Mitt i den vånda som detta ofta är förknippat med tog jag nyss en kaffepaus. Jag bjöd då in en man som är här för att bona och behandla golven i kyrkans serveringslokal. Det visade sig att han ursprungligen är muslim från Bosnien. Jag frågade lite om hans liv, och utan att lämna ut honom eller hans berättelse så kan jag ändå säga att det han berättade gav nyttiga perspektiv in i mitt eget liv.

Denne mans livsberättelse är bara en av hundratusentals nysvenskars öden som på samma sätt kan ge bortskämda och rättighetskrävande svenskar lite perspektiv på sina liv. Sådana samtal – och sådana livsöden – kan få vara en fantastisk del av vårt samhälle och bidra till ett samhälle mer präglat av tacksamhet och empati.

Jag undrar om Tobias Billström, Sveriges moderate migrationsminister, någon gång suttit ner och öga mot öga lyssnat på en människa som lämnat anhöriga, hem och ägodelar i fruktan för sitt liv. Den nuvarande invandringspolitiken där man skickar tillbaka sådana människor, trots avrådan från människorättsorganisationer och t.o.m. FN, är inhuman och ovärdig. Nästan dagligen läser vi om bl.a. irakiska flyktingar som skickas tillbaka till en svår situation. Principen om allas lika värde som alla så ivrigt gärna bekänner sig till, gäller tydligen inte om man inte har ett svenskt pass – det får mig att må fysiskt illa!

Som del av detta system kan vi dock inte bara skylla på politiska makthavare – varje individ är ansvarig för sina handlingar och icke-handlingar. I den kedja som måste fungera för att t.ex. verkställa ett avvisningsbeslut finns det människor som är självständiga subjekt och kan därför säga nej till att bidra till uppenbara etiska snedsteg som får katastrofala följder för de inblandade. Min vän Jonas Lundström skriver lysande om detta här. Fler poliser borde vägra behandla flyktingar som djur, fler inhyrda bussbolag borde vägra låta sina bussar användas till dessa vidriga aktiviteter. Fler av oss medmänniskor borde manifestera och visa vårt missnöje över detta.

Detta skrivs några dagar innan första advent – den helg då man firar Guds rikes ankomst (advent betyder ankomst). I Guds rike villkoras inte medmänsklighet av några gränser; som människor är vi i ljuset av att Jesus är uppstånden kallade att riva och radera ut allt som skiljer människor från varandra, vare sig dessa gränser handlar om kultur, nation, religion eller social status. Den nya ordningens ankomst är nära – låt oss börja söka den!

Det är, och har varit, en märklig helg. Igår, lördag, jobbade Sara hela dagen eftersom de anordnade en julmarknad på hennes förskola i grannsamhället Västra Husby. Jag tog med våra fem barn dit för att trängas bland stånden vars olika försäljningsstoff, som sig bör vid julmarknader, var av varierad kvalitet. Oavsett detta är det roligt att det ordnas sådana här sällsynta träffpunkter i små samhällen där affärer, post- och bankkontor sedan länge förpassats till historien. Såg många bekanta ansikten, bl.a. en god vän från skoltiden som nyligen flyttat till V Husby med sin familj.

Efter denna klaustrofobiska upplevelse – dessutom med fem barn att hålla uppsikt över – åkte vi vidare till stan för att handla en jacka till mig. Redan innan vi kom fram insåg jag att detta var en idiotisk idé, vilket det naturligtvis var. Varje gång vi kom in i någon affär blev någon av mina juveler till barn kiss- eller bajsnödig. Min mellanson kissade tre gånger, varav den sista gången blev i byxorna. Innan vi tog itu med shoppingcentret tog vi svängen förbi Bra Begagnat (som förövrigt borde fräscha upp sin hemsida) för att köpa böcker. Två kronor styck för alla pocketböcker – oerhört bra pris och utbud. Sedan kom prövningen att, utan att bli frustrerad på något av de fem trötta och kissbenägna barnen, hitta en jacka. Efter tre timmar hittade jag emellertid ett plagg som jag köpte av en f.d. klasskompis från gymnasiet som jag inte träffat sedan utspringet 1997.

Idag, söndag, är jag för ovanlighetens skull inte på gudstjänst. Ikväll har vi istället s.k. församlingsafton, då medlemmar träffas för att samtala och fatta beslut om Betaniaförsamlingens inriktning och framtid. Vi kommer bl.a. ta ställning till en ny planering som sträcker sig från första advent till början av mars. Den här typen av församlingsmöten brukar generellt bland församlingar i Sverige inte locka så stor andel. I Östra Ryd, däremot, kommer man och deltar; vi brukar sällan vara under 50 medlemmar (av ca 70) plus femtontalet barn. Engagemanget här är något vackert, värt att vårda.

Annars lägger jag upp planen för veckan som ligger framför. Måndag-tisdag är jag på en skola i närheten med Bibeläventyret. Bibeläventyret är en vandring genom Gamla Testamentets berättelser för mellanstadiebarn, utformat för att tillgodose läroplanens krav. Med bl.a. rörelser och skådespel tar vi oss igenom detta på två halvdagar. Det är alltid roligt att komma ut i skolorna och göra detta. Övriga veckan är vigd åt föreberedelser inför den stundande adventshelgen. Som alltid kommer den välkommet med granar i trädgårdarna och stakar i fönstren för att bringa mörkret på flykt.

Nästa helg är det första advent igen. Advent är en av mina favorithelger. Texterna är ytterst relevanta och adventssångerna, kanske främst psalmerna “Bereden väg för Herran” och “Det susar genom livets strid”, är bland det bästa som har skrivits, alla kategorier. Att predika denna helg är ofta väldigt tacksamt, men nu har jag på mina fem år som pastor predikat på tio olika sätt över adventstemat. Personligen bär det mig nämligen emot att använda samma predikan två gånger.

Här i Östra Ryd har vi först firat gudstjänst i Betaniaförsamlingen på förmiddagen och senare på kvällen haft en sånggudstjänst tillsammans med Svenska Kyrkan på orten, så även i år. Nästa helg ska jag alltså leverera predikan nummer elva och tolv över texterna om Guds/Jesu/Guds rikes ankomst. Har nu börjat processa lite olika tankegångar utifrån det givna temat. Kanske har du något spännande perspektiv som du tycker är värt att lyfta. Jag tar gärna emot tips, så tveka inte att ge mig dem!

Vad jag inte har delat med mig av här på bloggen är att jag sedan augusti är student på halvtid. Jag läser pedagogik med inriktningen lärare i religion och samhällskunskap. Jag kände att jag behövde ett andningshål, där jag fick lite ny input och träffa lite nya människor. Jag har ju jobbat som ensam anställd pastor i fem år, och upplevde mig behöva någon typ av förändring.

Men det är vare sig roligt, givande eller inspirerande att plugga pedagogik – särskilt inte på distans. Dels träffar jag ju inte folk mer än på någon av de sex dagar per termin då vi har föreläsningar, och dels så motsvarar böckerna den inspiration som kan åtnjutas om jag stirrar in i en tapetstruktur en längre stund.

Nu har jag emellertid praktik på en gymnasieskola i närområdet. Det är väldigt roligt att träffa folk, men nu uppstår helt nya logistiska problem med familjen som ska lösas från dag till dag. Dessutom är det rätt så märkligt att göra praktik – det känns snudd på lite muppigt att gå omkring och vara “praktikanten”. Inte minst när jag inte längre är 20 år, utan 33. Särskilt förnedrande blev det när jag i skolans reception blev påtvingad en liten namnskylt, som naturligtvis ingen annan på hela skolan bär, med följande text: “Anton Fagerstedt – Lärarstudent”.

I nuläget har jag svårt att se att jag hänger i med detta halvtidsplugg två och ett halvt år till. Frågan är; gör jag rätt i att hoppa av efter denna termin? Hur ska jag tänka?

Hallå där! Nu har jag hållit er trogna läsare på halster bra länge! Jag kallar er trogna för ni som läser detta måste i sanning betraktas som just det. Det har varit en mycket intensiv höst, där inspirationen inte riktigt räckt till för att leverera något av intresse här på bloggen. Min förhoppning är att på nytt då och då dela lite funderingar här. Hoppas att du vill vara med och bidra med en och annan kommentar om det jag skriver, så att vi kan föra något som i alla fall liknar ett samtal. Hursomhelst; den långa tystnaden i cyberrymden till trots; jag lever och har hälsan!