Jag gör praktik
Vad jag inte har delat med mig av här på bloggen är att jag sedan augusti är student på halvtid. Jag läser pedagogik med inriktningen lärare i religion och samhällskunskap. Jag kände att jag behövde ett andningshål, där jag fick lite ny input och träffa lite nya människor. Jag har ju jobbat som ensam anställd pastor i fem år, och upplevde mig behöva någon typ av förändring.
Men det är vare sig roligt, givande eller inspirerande att plugga pedagogik – särskilt inte på distans. Dels träffar jag ju inte folk mer än på någon av de sex dagar per termin då vi har föreläsningar, och dels så motsvarar böckerna den inspiration som kan åtnjutas om jag stirrar in i en tapetstruktur en längre stund.
Nu har jag emellertid praktik på en gymnasieskola i närområdet. Det är väldigt roligt att träffa folk, men nu uppstår helt nya logistiska problem med familjen som ska lösas från dag till dag. Dessutom är det rätt så märkligt att göra praktik – det känns snudd på lite muppigt att gå omkring och vara “praktikanten”. Inte minst när jag inte längre är 20 år, utan 33. Särskilt förnedrande blev det när jag i skolans reception blev påtvingad en liten namnskylt, som naturligtvis ingen annan på hela skolan bär, med följande text: “Anton Fagerstedt – Lärarstudent”.
I nuläget har jag svårt att se att jag hänger i med detta halvtidsplugg två och ett halvt år till. Frågan är; gör jag rätt i att hoppa av efter denna termin? Hur ska jag tänka?
Att klättra nedåt på status-stegen är jobbigt, men bra för karaktären (dvs om man tillhör dom privilegierade). Göra en Sackeus.
hoppa inte av
Det där med pedagogik böcker vet jag precis hur det är men det är bara att nöta sig igenom.. Du ska inte hoppa av bara för att det är tufft och jobbigt utan om du känner att detta vill jag inte jobba med i framtiden. Jag tror att du klarar det!
Tack alla för era kloka ord. Mitt stora problem är, tror jag, inte att jag inte skulle “klara det”, utan att det är så totalt befriande från allt som kan kallas “givande sysselsättning” att läsa dessa kurser.
Kära Anton, nu låter det lite, lite som en trotsig tonåring som är lite skoltrött. Tänk på kidsen, vilken tillgång att ha en pluggande farsa!! Kan ju plugga tillsammans, tror inte att du tycker deras pluggande är ogivande…
Häng i!