Nu är klockan 7:20 enligt min kropp och hjärna (som i och för sig är en del av kroppen). Men den officiella tiden är 8:20, eftersom vi ställt fram klockan under natten. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med detta fram- och tillbakadragande av klockan. De svar jag fått tycker jag inte är tillfredsställande nog för att det ska vara värt att en hel nation ska hållas med det meck som det faktiskt för med sig.

Nu ska jag strax iväg för att förbereda en ekumenisk gudstjänst som börjar klockan 10. Den firas idag tillsammans med Svenska kyrkan. Vi har några gemensamma gudstjänster varje år och idag är vi i vår kyrkolokal Betania, Östra Ryd. Det blir tätt nu eftersom vi redan om två veckor firar påskdagen tillsammans.

En av de största tjusningarna med att vara pastor är att få arbeta med människor i alla generationer.  Samtidigt är det inte alltid så enkelt eftersom detta också gör att risken för missförstånd p.g.a. generationsklyftor ökar. I dagarna har jag blivit uppmärksammad på ett problem av sådant slag som jag tänkte att jag kunde dela med mig av här.

Det händer ju som bekant att människor fyller år. I en församling finns det då en ofta outtalad princip att pastorn – i vårt fall alltså jag själv – införskaffar en blomma från församlingen och går med den till den som fyller år. Av någon anledning så tror jag inte att denna inofficiella princip gäller för yngre åldrar, utan från ca 65 och uppåt jämna födelsedagar som 70, 75, 80, 85 o.s.v. Om en person fyller något av dessa årsbelopp är det alltså kutym att blomma köpes från församlingen med pastorn som leverantör.

Så långt är väl allt gott och väl, men nu hör det till saken att det blivit allt vanligare att personer som fyller sätter upp en lapp i vår gemensamma lokal eller annonserar i tidningen om att “All uppvaktning på min xx-dag undanbedes”. Frågan som detta blogginlägg handlar om är hur detta ska tolkas. Min tolkning av detta budskap har varit att man i och med detta säger att man inte vill bli uppvaktad överhuvudtaget. När jag på årsmötet deklarerade en officiell hållning i blomfrågan sa jag att den som avsagt sig uppvaktning inte heller skulle få en blomma. Denna hållning var, utifrån mitt perspektiv, därför en respektfull och hänsynstagande hållning gentemot önskemålet att inte bli uppvaktad. Men nu har jag blivit varse att den hållningen istället kan ha tolkats annorlunda, beroende på hur man ser på detta med uppvaktning. Jag tror nämligen att det skiljer sig mellan generationerna hur vi ser på detta. Låt mig redogöra för detta för att visa på skillnaderna i perspektiv 1 (min generation?) och perspektiv 2 (en äldre generation?):

PERSPEKTIV 1

Så här tänker jag (och förmodligen många i min generation). Om jag fyller år, t.ex. 50, så finns tre huvudalternativ:

• För det första kan jag, om jag vill bli firad, bjuda in till fest. Antingen bjuder jag in vissa utvalda, eller så går jag ut med en offentlig inbjudan om “öppet hus” som alla är välkomna på.
• För det andra kan jag välja att inte gör någonting, och då räknar jag heller inte med att bli uppvaktad mer än av mina närmaste. I detta alternativ finns en öppenhet för att någon kanske vill komma förbi med en blomma, men då jag inte gjort någon inbjudan finns inte heller någon förväntan hos den andre, eller skyldighet hos mig, att bjuda på något storslaget.
• För det tredje kan jag välja att, som det heter, “avsäga mig all uppvaktning”, vilket innebär att jag inte vill ha någon spontan uppvaktning av vänner och grannar. Detta kan ha flera orsaker, men t.ex. kan det ha att göra  med att det känns jobbigt att inte kunna bjuda på något storslaget när folk ändå gör sig mödan att komma med blomma, present eller dylikt. För att slippa den jobbiga situationen i att inte kunna “kompensera” spontangratulanten med god tårta, kan det därför vara på sin plats att redan på förhand avsäga mig den typen av uppvaktning.

I min naivitet har jag trott att detta också är den rådande synen i hela församlingen oavsett generation, men nu har det uppdagats för mig att man kanske tänker så här istället:

PERSPEKTIV 2

På samma sätt ställs man inför de tre alternativen, men alternativen har olika innebörd:

• För det första kan man, precis som i exemplet ovan, bjuda till fest. Detta alternativ är exakt detsamma som ovan.
• För det andra kan man välja att inte göra någonting, och här skiljer sig plötsligt konsekvenserna radikalt åt av att inte “göra någonting”. Om jag fyller 70, och inte gör någonting, har det innebörden att man som granne, vän, församlingsmedlem, arbetskamrat etc. kan komma förbi. Till de outtalade – men i denna generation självklara – förväntningarna hör då att man bjuder på något gott; fika eller smörgåstårta, eller både ock. Konsekvensen av att man inte säger något är således att det blir fest. Till saken hör då att det tydligen är självklart att grannar och vänner vet om att man fyller. Kanske hör detta ihop med en landsbygdsmentalitet där man känner varandra och har koll.
• För det tredje finns då möjligheten att “avsäga sig all uppvaktning”, vilket i det här perspektivet inte nödvändigtvis innebär att man säger nej till att få blommor och presenter. Istället är det ett sätt att säga att det blir ingen fest om ni kommer. I detta perspektiv finns inte utrymme för att säga nej till s.k. spontanuppvaktning. Detta brukar lösas genom att man lägger till “är bortrest” i annonseringen om avsagd uppvaktning.

Frågan kan i sig verka trivial, men det här är en fråga som kan skapa onödiga spänningar och konflikter eftersom vi tänker så olika kring detta, men förväntar oss att alla självklart tänker som en själv.  För de som har “perspektiv 2″  blir t.ex.  min policybeskrivning av födelsedagsblommor inte ett uttryck för hänsyn och respekt, som jag ansåg utifrån mitt “perspektiv 1″. Istället blir det ett budskap som kan tolkas som att “bjuder man inte på fest, ska man inte heller få någon blomma”. Detta var naturligtvis inte min avsikt, men jag tror att det är viktigt att prata om detta så att man tydliggör skillnader i tänk och undanröjer onödiga spänningar som kan uppkomma.

Jag tycker att det är besvärande att gå hem till människor som fyller år om jag inte är bjuden. Samtidigt kanske en del tycker att jag är en förskräcklig pastor som inte kommer och uppvaktar. På samma sätt som en äldre person känner sig glömd av att inte få besök på sin födelsedag, kan jag som yngre känna mig ovälkommen om jag inte blir tillsagd att komma; särskilt om dessutom “uppvaktning undanbedes”. Är detta en generationsfråga eller är det bara jag som tänker som i det första perspektivet? Bör vi ha en annan uppvaktningspolicy?

På tisdagar har vi Musikul i Betania, Östra Ryd. Musikul är en typ av öppen förskola för hemmavarande föräldrar och barn. Det har utvecklats till en populär mötesplats och jag har förmånen att fika med dessa sköna människor (dessutom på arbetstid). Att mina egna tre små barn och deras charmiga mamma är där gör ju inte det hela sämre. Gott fika är det också genom antingen Maggans eller Britas försorg. Bättre inledning på arbetsveckan än att höra sången och sorlet från Musikul, och att dessutom få slinka in på förmiddagsfika med dem, finns inte!

Som jag skrev häromdagen håller jag på att predika igenom de tio budorden. På söndag är det dags för det andra budet som handlar om att inte missbruka Guds namn. “Allt är inte Gud som glimmar” är rubriken. Att missbruka Guds namn kanske inte primärt handlar om (även om det berör det också) huruvida vi använder gud och Jesus i våra kraftuttryck, som i t.ex. “Jösses” eller det ord som vår egen Björn Ranelid gav en helt ny dimension i melodifestivalen; “herrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrregud”.

Istället kommer jag att gå in på vad vi tillskriver Gud och i vilken mån vi pratar om Gud på ett sätt som ger en felaktig bild av vem Gud är. En annan fråga jag kommer att beröra är vad det innebär att leva hela sitt liv “i Jesu namn”, d.v.s. i Kristus (det liv man som kristen döpts till). Innebär inte det att vi, på alla livets områden, behöver påminnas om detta budord och dess aktualitet.

På söndag 10:00 är det gudstjänst i Betania, Östra Ryd. Välkommen med och fundera på detta tillsammans med mig! Som en liten aptitretare ger jag ett sanslöst roligt klipp från Life of Brian med tydliga beröringspunkter till det andra budet.

Till skillnad från förra veckan laddar jag nu för en ganska späckad arbetsvecka. Jag hade ledig helg, och ledig helg för med sig lugnare veckor eftersom mycket i mitt arbete går ut på att förbereda sig inför helgens samlingar. Den lediga helgen och gårdagens lediga måndag tillbringades till stor del med mina barn och en vedhög. När jag var yngre hatade jag att hålla på med att kapa och klyva, medan jag nu tycker att det är både roligt och avkopplande att få arbeta med kroppen. Nivån på tillfredsställelsen av att se högen med färdigkluven ved växa sig större är dessutom svårslagen. I söndags var vi som vanligt på gudstjänst i vår församling och det var skönt att kunna vara med utan att behöva säga något eller ha något övergripande ansvar. Linnea Holm, som tillsammans med sin man Andreas finns i en ny pionjär församling i Söderköping, predikade och min gode vän Andreas Thörn ledde det hela på ett mycket bra sätt.

Men i helgen är det dags för en ny predikan från min sida. Vi håller just nu på att gå igenom de tio budorden och dess plats i det kristna livet. Jag introducerade ämnet för två veckor sedan. Budorden och dess fokus på vad man får och inte får göra kan upplevas som hårda och tråkiga. Men innan vi möter budorden måste vi ha klart för oss att detta i första hand inte är en lista på regler som godtyckligt ställts upp för oss. Det som gör budorden till något annat är att budens givare – Gud själv – inte är en gud långt borta som gör anspråk på våra liv. Istället är det en Gud som befriat ett folk från en vedervärdig tillvaro av förtryck och slaveri som nu – just för att de ska behålla sin status som befriade – erbjuds ett annorlunda och fullvärdigt liv. På samma sätt är det med den kristna etiken – den är ett gensvar på vad Gud gjort i ens liv genom Jesus liv, död och uppståndelse. Vi kallas alltså inte att leva på ett visst sätt för att bli något, eller för att bli tillräckligt goda och värdiga för att bli befriade till ett liv med Gud. Istället kallas vi att leva kristet för att vi är befriade och har gemenskap med Gud. Då blir etiken som bl.a. tar sig uttryck i dessa budord inte längre hårda bud, utan ett fantastiskt erbjudande om ett liv i Guds gemenskap.

Förra söndagen predikade jag om det första budet och nu på söndag ska vi titta på det andra, som i den uppräkning jag använder handlar om missbruk av Guds namn. Jag återkommer till vad jag kommer att säga om det. Rubriken kan jag dock avslöja: “Allt är inte Gud som glimmar”.

I dessa tider pratas och skrivs det mycket om melodifestivalen. Inte minst delar en viss Björn Ranelid,  med sina rullande “r”, folk i två läger; för eller mot “Rrrranelid – detta oonderrr; detta mirrrrakel”. I onsdags kväll var jag på Draget – en sorts fritidsgårdsliknande verksamhet som vår församling bedriver för mellanstadiebarn – och lyckade reta gallfeber på många genom att hävda att Ranelid och Thorsten Flinck står för det bästa i årets tävling. Om jag menar det eller inte låter jag vara osagt.

Efter snart fyllda 34 år har jag sett det mesta i det spektakel som melodifestivalen och Eurovision Song Contest (ESC) utgör. De flesta av segrarna har varit mediokra, i mitt tycke. Men några av de vinnande låtarna i ESC sticker ut som riktigt bra. Johnny Logans båda segrar på 80-talet med “What’s another year” och “Hold me now” är odödliga klassiker. Men frågan är ändå inte om segraren från 1990 är min personliga favorit; Toto Cutugnos “Insieme 1992″, tävlandes för Italien.

I ljuset av historien framstår dock denna sång som makabert tragikomisk. Titeln betyder Tillsammans 1992 och handlar om en dröm om ett enat Europa i fred 1992. Om 1992 kan sägas mycket, men inte att det kom att bli ett år av fred och försoning i ett enat Europa – tvärtom. Det jugoslaviska inbördeskriget rasade och hade många år kvar innan fred kunde slutas. Till det än mer absurda var själva platsen där Insieme 1992 vann; Zagreb, den kroatiska huvudstaden där man 1992 minst av alla platser på jorden kunde ana det som Toto Cutugno sjunger om med sin raspiga italienska stämma.

Ett stående inslag här på bloggen är att jag brukar publicera min kolumn i Betaniabladet som utgår till alla hushåll i Östra Ryd fyra gånger om året. Denna gång har jag skrivit om positiva vårtecken i vårt samhälle.

DET VÅRAS FÖR ÖSTRA RYD!
Vi går mot ljusare tider! Trots att det i skrivande stund fortfarande är vinter, sportlov och vitt ute så finns det tydliga tecken på att våren är i antågande. Inte minst de allt ljusare kvällarna vittnar om det och gör åtminstone mig något piggare och mer alert. Än är det dock långt kvar till sommaren, men när det program som presenteras i detta blad når sitt slut har grillen stått på altanen länge, löven på träden spruckit ut och humlorna surrar för fullt.

Men det är inte bara ute i naturen som vi snart står inför en härlig växling. På senaste tiden har jag börjat ana att det våras för vår bygd – Östra Ryd med omnejd. Låt mig dela några av de vårtecken jag skönjer:
• Senaste åren har förskolan fått fler och fler barn, vilket också säkrar vår skola för överskådlig framtid.
• Efter den tråkiga nedläggningen av vår livsmedelsbutik för några år sedan är det, tack vare en engagerad och initiativrik byalagsstyrelse, måhända en vändning på gång. En mack lär vara på väg – vågar man också hoppas på en framtida butik i anslutning till detta? Planerna på att lägga ner fiberkabel till bredband är också mer än bara planer.
• Idrottsföreningen och Svenska Kyrkan visar också kreativitet och arrangerar olika typer av aktiviteter för dess medlemmar – barn såväl som vuxna.

Betaniaförsamlingen vill tillsammans med alla goda krafter finnas med och göra Östra Ryd till en bättre plats att bo på. Förutom att uppmuntra engagemang i byalag, idrottsförening och andra sammanhang vill vi skapa mötesplatser där alla känner sig hemma. Under våren erbjuder vi följande regelbundna samlingar som är öppna för alla (se programbladet för dag och tid):
• Gudstjänster firas då vi samlas runt Gud för att umgås, be, lyssna på undervisning, sjunga och fika.
• Söndagsskolan är barnens samling och pågår samtidigt som gudstjänsterna.
• Musikul är en social mötesplats för hemmavarande föräldrar och barn.
• Daglediga bjuder på gemenskap och ett stimulerande program för den som är något äldre och ledig dagtid.
• Draget samlar barn i årskurs 3-6 för lek, pyssel, gemenskap och fika.
• Alpha-kurs är en introduktionskurs i den kristna tron som pågår över ett tiotal tillfällen med mat, föredrag och samtal. Kursen brukar leda till spännande samtal om livets mening och mål.

Rotade i den kristna bekännelsen om en Gud som älskar alla människor, oavsett allt, vill vi bidra till att Östra Ryd ska blomstra. Den Jesus som vi tror är en levande verklighet – påskdagens tomma grav som vi firar under denna programperiod vittnar om det – är vår främsta inspiration. Efter död finns en uppståndelse; efter vinter finns en vår. Tack Gud för att det våras för Östra Ryd!

Bloggandet har under det senaste året varit högst sporadiskt. Det känns inte riktigt som att jag får den lust och inspiration att som krävs för att hålla uppe en blogg. Nu gör jag ett nytt ryck för att se om skrivarglädjen möjligen kan infinna sig. Sedan sist har det gått över tre månader och det är nog inte så många som går in här och tittar.

Veckan som ligger framför är en mycket lugn sådan, åtminstone arbetsmässigt. Ikväll skulle vi ha startat en Alpha-kurs (en s.k. grundkurs i kristen tro), men då vi inte fick in tillräckligt med anmälningar blir den inställd. Dessutom har jag ledig helg i helgen. Jag hoppas återkomma inom kort.