I dessa tider pratas och skrivs det mycket om melodifestivalen. Inte minst delar en viss Björn Ranelid,  med sina rullande “r”, folk i två läger; för eller mot “Rrrranelid – detta oonderrr; detta mirrrrakel”. I onsdags kväll var jag på Draget – en sorts fritidsgårdsliknande verksamhet som vår församling bedriver för mellanstadiebarn – och lyckade reta gallfeber på många genom att hävda att Ranelid och Thorsten Flinck står för det bästa i årets tävling. Om jag menar det eller inte låter jag vara osagt.

Efter snart fyllda 34 år har jag sett det mesta i det spektakel som melodifestivalen och Eurovision Song Contest (ESC) utgör. De flesta av segrarna har varit mediokra, i mitt tycke. Men några av de vinnande låtarna i ESC sticker ut som riktigt bra. Johnny Logans båda segrar på 80-talet med “What’s another year” och “Hold me now” är odödliga klassiker. Men frågan är ändå inte om segraren från 1990 är min personliga favorit; Toto Cutugnos “Insieme 1992″, tävlandes för Italien.

I ljuset av historien framstår dock denna sång som makabert tragikomisk. Titeln betyder Tillsammans 1992 och handlar om en dröm om ett enat Europa i fred 1992. Om 1992 kan sägas mycket, men inte att det kom att bli ett år av fred och försoning i ett enat Europa – tvärtom. Det jugoslaviska inbördeskriget rasade och hade många år kvar innan fred kunde slutas. Till det än mer absurda var själva platsen där Insieme 1992 vann; Zagreb, den kroatiska huvudstaden där man 1992 minst av alla platser på jorden kunde ana det som Toto Cutugno sjunger om med sin raspiga italienska stämma.