En av de största tjusningarna med att vara pastor är att få arbeta med människor i alla generationer.  Samtidigt är det inte alltid så enkelt eftersom detta också gör att risken för missförstånd p.g.a. generationsklyftor ökar. I dagarna har jag blivit uppmärksammad på ett problem av sådant slag som jag tänkte att jag kunde dela med mig av här.

Det händer ju som bekant att människor fyller år. I en församling finns det då en ofta outtalad princip att pastorn – i vårt fall alltså jag själv – införskaffar en blomma från församlingen och går med den till den som fyller år. Av någon anledning så tror jag inte att denna inofficiella princip gäller för yngre åldrar, utan från ca 65 och uppåt jämna födelsedagar som 70, 75, 80, 85 o.s.v. Om en person fyller något av dessa årsbelopp är det alltså kutym att blomma köpes från församlingen med pastorn som leverantör.

Så långt är väl allt gott och väl, men nu hör det till saken att det blivit allt vanligare att personer som fyller sätter upp en lapp i vår gemensamma lokal eller annonserar i tidningen om att “All uppvaktning på min xx-dag undanbedes”. Frågan som detta blogginlägg handlar om är hur detta ska tolkas. Min tolkning av detta budskap har varit att man i och med detta säger att man inte vill bli uppvaktad överhuvudtaget. När jag på årsmötet deklarerade en officiell hållning i blomfrågan sa jag att den som avsagt sig uppvaktning inte heller skulle få en blomma. Denna hållning var, utifrån mitt perspektiv, därför en respektfull och hänsynstagande hållning gentemot önskemålet att inte bli uppvaktad. Men nu har jag blivit varse att den hållningen istället kan ha tolkats annorlunda, beroende på hur man ser på detta med uppvaktning. Jag tror nämligen att det skiljer sig mellan generationerna hur vi ser på detta. Låt mig redogöra för detta för att visa på skillnaderna i perspektiv 1 (min generation?) och perspektiv 2 (en äldre generation?):

PERSPEKTIV 1

Så här tänker jag (och förmodligen många i min generation). Om jag fyller år, t.ex. 50, så finns tre huvudalternativ:

• För det första kan jag, om jag vill bli firad, bjuda in till fest. Antingen bjuder jag in vissa utvalda, eller så går jag ut med en offentlig inbjudan om “öppet hus” som alla är välkomna på.
• För det andra kan jag välja att inte gör någonting, och då räknar jag heller inte med att bli uppvaktad mer än av mina närmaste. I detta alternativ finns en öppenhet för att någon kanske vill komma förbi med en blomma, men då jag inte gjort någon inbjudan finns inte heller någon förväntan hos den andre, eller skyldighet hos mig, att bjuda på något storslaget.
• För det tredje kan jag välja att, som det heter, “avsäga mig all uppvaktning”, vilket innebär att jag inte vill ha någon spontan uppvaktning av vänner och grannar. Detta kan ha flera orsaker, men t.ex. kan det ha att göra  med att det känns jobbigt att inte kunna bjuda på något storslaget när folk ändå gör sig mödan att komma med blomma, present eller dylikt. För att slippa den jobbiga situationen i att inte kunna “kompensera” spontangratulanten med god tårta, kan det därför vara på sin plats att redan på förhand avsäga mig den typen av uppvaktning.

I min naivitet har jag trott att detta också är den rådande synen i hela församlingen oavsett generation, men nu har det uppdagats för mig att man kanske tänker så här istället:

PERSPEKTIV 2

På samma sätt ställs man inför de tre alternativen, men alternativen har olika innebörd:

• För det första kan man, precis som i exemplet ovan, bjuda till fest. Detta alternativ är exakt detsamma som ovan.
• För det andra kan man välja att inte göra någonting, och här skiljer sig plötsligt konsekvenserna radikalt åt av att inte “göra någonting”. Om jag fyller 70, och inte gör någonting, har det innebörden att man som granne, vän, församlingsmedlem, arbetskamrat etc. kan komma förbi. Till de outtalade – men i denna generation självklara – förväntningarna hör då att man bjuder på något gott; fika eller smörgåstårta, eller både ock. Konsekvensen av att man inte säger något är således att det blir fest. Till saken hör då att det tydligen är självklart att grannar och vänner vet om att man fyller. Kanske hör detta ihop med en landsbygdsmentalitet där man känner varandra och har koll.
• För det tredje finns då möjligheten att “avsäga sig all uppvaktning”, vilket i det här perspektivet inte nödvändigtvis innebär att man säger nej till att få blommor och presenter. Istället är det ett sätt att säga att det blir ingen fest om ni kommer. I detta perspektiv finns inte utrymme för att säga nej till s.k. spontanuppvaktning. Detta brukar lösas genom att man lägger till “är bortrest” i annonseringen om avsagd uppvaktning.

Frågan kan i sig verka trivial, men det här är en fråga som kan skapa onödiga spänningar och konflikter eftersom vi tänker så olika kring detta, men förväntar oss att alla självklart tänker som en själv.  För de som har “perspektiv 2″  blir t.ex.  min policybeskrivning av födelsedagsblommor inte ett uttryck för hänsyn och respekt, som jag ansåg utifrån mitt “perspektiv 1″. Istället blir det ett budskap som kan tolkas som att “bjuder man inte på fest, ska man inte heller få någon blomma”. Detta var naturligtvis inte min avsikt, men jag tror att det är viktigt att prata om detta så att man tydliggör skillnader i tänk och undanröjer onödiga spänningar som kan uppkomma.

Jag tycker att det är besvärande att gå hem till människor som fyller år om jag inte är bjuden. Samtidigt kanske en del tycker att jag är en förskräcklig pastor som inte kommer och uppvaktar. På samma sätt som en äldre person känner sig glömd av att inte få besök på sin födelsedag, kan jag som yngre känna mig ovälkommen om jag inte blir tillsagd att komma; särskilt om dessutom “uppvaktning undanbedes”. Är detta en generationsfråga eller är det bara jag som tänker som i det första perspektivet? Bör vi ha en annan uppvaktningspolicy?