Vår kultur, sägs det ibland, är den mest individualiserade i världen. Vi svenskar vill, generellt sett, ha så lite med varandra som möjligt och sköta oss själva. Alternativt sett skulle det kunna vara så att vi är så blygsamma att vi inte vill vara till besvär, så att även om det skulle vara trevligt med mer gemenskap med grannen väljer vi att leva som att vi så lite som möjligt tvingas till kontakt.

Det fjärde budet om att visa aktning mot sina föräldrar utmanar två saker i vårt samhälle. Dels individualiseringen som gjort att vi tror oss vara universums centrum och att det viktigaste i livet är min egen rätt att själv få bestämma och välja hur jag vill förverkliga mig själv. Dels utmanar den också historielösheten och oviljan att erkänna att vi har våra föräldrar och tidigare generationer att tacka för att vi överhuvudtaget finns till och att vårt liv är som det är.

Det navelskåderi som jag tycker i mångt och mycket präglar min egen generation (70- och 80-talister), tror jag kan avhjälpas genom att vi reflekterar litegrann över just våra navlar. Naveln är ett fysiskt tecken som varje människa bär, ett tecken på att vi alla har ett ursprung som vi – hur svårt vi än har att erkänna detta – inte kan göra något åt utan bara vara tacksamma över. Universum började inte med mig, utan jag är en del av något som började långt innan “jag” och “mig” ens var påtänkta. På det sättet kan naveln hjälpa oss ur vårt ständiga navelskåderi och få oss att förstå att “jag” inte bara är resultatet av mina val och mina handlingar, utan en del i en större gemenskap av människor som lever nu och som levt förut. Bl.a. detta kommer jag att prata om på söndag då jag predikar om det fjärde budet. Välkommen till Betania i Östra Ryd 10:00 på söndag 29/4!