Helgen som var hade jag och ytterligare sex personer från Östra Ryd den stora förmånen att vara på Evangeliska Frikyrkans (EFKs) kongress. Betaniaförsamlingen i Östra Ryd är en av ungefär 300 församlingar runt om i landet som samarbetar i denna rörelse. Det var tre fantastiska dagar med kära återseenden av vänner, spännande möten med nya vänner, intressanta samtal om vårt gemensamma arbete och överhuvudtaget bra samlingar med genomtänkt program. Om man har möjlighet att någon gång åka på kongress i EFK, så går man miste om något om man inte griper den.

Denna vecka är späckad med arbete, men till helgen åker jag med underbara Sara till Rom. Vi firar tolv (!) år som gifta på söndag, och tänkte jubilera på historisk mark. Jag har väldigt länge velat åka dit, och nu ska det äntligen bli av. Det känns overkligt att vi nu har så pass stora barn att vi utan någon större vånda kan lämna dem flera dagar med barnvakt. Tyvärr verkar vi inte få vädret med oss – prognoserna hotar med åska och regn över Rom hela helgen – men det är en bisak i sammanhanget. Prognoserna brukar ju dessutom kunna ha fel…

Det är vår och med det följer något så ointressant och tråkigt som trädgårdsarbete. Hur mycket jag än försöker intressera mig och odla (!) en fascination över att hålla på med rabatter och buskar griper det inte tag i mig någonstans. Mitt engagemang sträcker sig inte längre än till gräsklippning. I gräsmattan finns en del tistlar, som jag kör över gång på gång, men de kommer alltid tillbaka. Ogräs har ju ovanan att just komma tillbaka om man inte avlägsnar dem med rötterna, och det ligger utanför mina åtaganden.

Om du läser bloggen regelbundet vet du också att jag just nu håller på att predika igenom de tio budorden. Jag är nu framme vid det sjätte budet som lyder; “du skall inte begå äktenskapsbrott”. Jesus själv tar upp en rad av budorden i bergspredikan, och hans sätt att tolka budorden påminner om hur man avlägsnar ogräs. Om företeelser som t.ex. dråp, äktenskapsbrott och lögn är själva ogräset, så nöjer sig inte Jesus med att förbjuda företeelserna i sig. Han vill komma åt rötterna och rötterna till dråp – skrev jag om här – identifieras som bl.a. dålig konflikthantering.

När det gäller äktenskapsbrott pekar Jesus på våra begär och vår tendens att vilja nära och göda begäret. “Den som ser på en kvinna med [egentligen "för att"] åtrå”, säger Jesus, har redan gjort sig skyldig till brott mot det sjätte budet. En annan rot han verkar peka på, och som jag kommer att lyfta fram i predikan på söndag, är ojämlikhet och förtryck i relationer. Tydligt är att äktenskapsförbudet, enligt Jesus, finns där för att skydda kvinnan som i hans samtid inte hade några rättigheter. Att vara skild kvinna var detsamma som att vara helt avskuren från allt; både socialt och ekonomiskt. För att skydda kvinnan säger Jesus att “vad Gud fogat samman får människan alltså inte skilja åt”.

En intressant poäng kan ju vara att just dessa texter – som uppkommit för att skydda kvinnans ställning och rättigheter – i vår tid, av dem som kallas efterföljare till denne Jesus, istället ofta använts i motsatt syfte. Hur ofta har man inte med hänvisning till just dessa citat förvägrat och skuldbelagt den part i ett äktenskap (oftast kvinnor) som velat bryta upp från en destruktiv relation? En äktenskaplig relation som inte grundar sig i trohet och ömsesidig underordning är inte ett sådant äktenskap som efterföljare till Jesus varken ska uppmuntra, välsigna eller bidra till att upprätthålla.

En annan poäng är att det är just dessa principer – trohet och ömsesidig underordning – som ett äktenskap kan få grundas på. I vår kultur grundas tvåsamhetsrelationen ofta på flyktiga företeelser som kommer och går, som t.ex. romantik och erotik. Det är sannerligen inget fel på romantik och erotik, men om man levt med samma person längre än två månader så vet man också att sådant kommer i vågor och duger inte som fundament för en längre relation. “Ingen har alltid lust” är rubriken på söndagens predikan och vi kan inte förvänta oss  permanenta känslorus varje gång vi ser varandra eller ett aldrig krånglande sexliv. Matade som vi är av ideal från löpsedlar och romantiska komedier finns en stor risk att vi får orimliga förväntningar på vad vår relation ska ge oss. Istället för den romantiska myten om att “hitta den rätta” kan äktenskapet få vara ett arbete där båda parterna arbetar för att bli den rätta för den andre. Att odla ideal grundade på trohet och ömsesidig underordning tror jag kan vara ett viktigt sätt att bekämpa rötterna till det ogräs som i Bibeln kallas äktenskapsbrott.

Jag finns med i något som vi kallar för Nätverket Anabaptist. I praktiken innebär det att jag är med på en mejllista tillsammans med ett antal andra. Gemensamt för oss i detta nätverk är vår övertygelse om att den historiska anabaptistiska rörelsen har något högst väsentligt att bidra med till kristenheten i vår tid. Nu kan jag med stor glädje berätta att det nätverk som hittills enbart varit en mejllista förmodligen också inom kort kommer att få en hemsida.

Anabaptismen är ett samlingsnamn på en ganska spretig rörelse som växte fram i Europa på 1500-talet. Inom den anabaptistiska rörelsen var man starkt kritisk till den etablerade kyrkans bejakande av rikedom och politisk makt. Man ställde sig också starkt kritisk till hela stats- och folkkyrkotanken som, menade man, lett till en förvanskning av kyrkan och till en marginalisering av Jesus som varje kristens förebild att följa. Att följa Jesus, menade man, innebar bl.a. att ta Jesus bergspredikan på allvar. Man underkände alltså den etablerad kyrkan som kyrka, och menade att den sanna kyrkan bestod av troende som tog Jesus på allvar. Detta var inte populärt och ledde till svår förföljelse från såväl myndigheter som den etablerade kyrkan (både i katolsk, reformert och luthersk tappning). Om du vill läsa mer om den historiska anabaptismen på webben rekommenderar jag Jonas Melins blogg (Jonas är också något av en inofficiell primus motor i Nätverket Anabaptist).

Vad vi än tycker om det, så lever vi idag i en sekulariserad kultur där den etablerade kyrkans inflytande avtar alltmer. Den kristna rösten blir alltmer en röst bland alla andra och har ingen av makten given favör, vilket – enligt anabaptistiskt sätt att se det - är som det ska. Kyrkan ska vara i marginalen och den sanna kyrkan – som är trogen den Jesus som själv ständigt rörde sig i marginalen – har alltid varit just där. I denna nya tid av pluralism – vilken frikyrkorörelsen faktiskt banat väg för genom att ifrågasätta den lutherska enhetskulturen i Sverige – kan vi söka inspiration och visdom i historien. Anabaptismens villkor liknar på många sätt våra och deras erfarenheter kan hjälpa oss framåt.

Stuart Murray – teolog, församlingsplanterare och en av grundarna av Anabaptist Network i England – har skrivit boken The Naked Anabaptist. I den mejslar han fram vad i det Anabaptistiska arvet som kan vara relevant och utmanande för kyrkan idag. Boken ligger just nu på mitt nattduksbord och är inspirerande och utmanande läsning. Glädjande nog kommer den dessutom snart ut på svenska under namnet Radikalt Lärjungaskap – med inspiration från anabaptismen. Jag rekommenderar den å det varmaste. Den anabaptistiska rösten i Sverige är i starkt vardande – det är både glädjande och nödvändigt!

Har just tryckt på “print” och ser söndagens predikoutkast komma ut från skrivaren. Vi har samtalsgudstjänst på söndag, vilket innebär att det kommer att pågå samtal runt fikaborden efter predikan. Ämnet för söndagen är det femte budet; “du skall inte dräpa”. Vid första påseendet kanske vi tycker att det är självklart, men konfronterade med livets realiteter försöker vi nog lite till mans komma runt den enkla men otvetydiga formuleringen. Hur är det med självförsvar? Inte innefattar väl budet djur? I vilken mening omfattar budet oavsiktligt dödande?

Som kristen läser jag självklart hela den bibliska utsagan – dess berättelser, etiska föreskrifter, dikter och sånger – med Jesus som lins. I Jesus har Gud uppenbarats och allt som gör anspråk på att vara av gudomligt ursprung ska prövas och bedömas i ljuset av hans undervisning, liv, död och uppståndelse. När Jesus i bergspredikan tar upp detta bud, breddar han dess betydelse, och jag kommer att fästa vikt vid tre punkter:

• Jesus angriper roten istället för ogräset: Istället för att fästa vikt vid själva dödandet går Jesus in på orsakerna till att sådant sker. Han verkar se orsaken till dödandet i bristfällig konflikthantering.
• Jesus uppmuntrar aktivitet istället för passivitet: Att hålla det femte budet handlar därför inte enbart om att passivt låta bli att döda. Istället handlar det om att aktivt söka fred och försoning i de konflikter vi människor ofrånkomligen är involverade i. Hela bergspredikan bjuder på ett sätt att tolka alla passiva “gör inte”-regler till aktiva “gör”-instruktioner. Istället för att vara en skara som vill bevara status quo, kallas hans åhörare att vara en progressiv rörelse som vill förändring.
• Jesus formar en förkultur istället för en motkultur: Konsekvensen av detta blir att Jesus efterföljare formar en kultur som drivs av vad man är för - inte vad man är mot. Det är det som man är för som ska avgöra vad man är mot – inte tvärtom.

Allmänhetens bild av den kristna kyrkan i Sverige kanske många gånger – rättvist eller ej – inte riktigt ser ut så. Kyrkan är t.ex. mot abort och mot dödshjälp, rapporteras det – inte att man är för livets okränkbara värde. Men istället för att i första hand höja rösten och försöka förändra lagar i en mer, enligt min uppfattning, livsbejakande riktning, kanske kyrkan först och främst har som uppgift att utgöra ett alternativ genom sitt gemensamma liv. Hur gestaltar vi ett gemensamt liv där vi i livets tjänst bejakar fred och försoning och skapar sociala förutsättningar som onödiggör efterfrågan av livsutsläckande åtgärder?