Jag har gjort en mycket välkommen återupptäckt; den svenska popgruppen Freda’ med rötterna i småländska Gnosjö. Jag lyssnade mycket på Freda’ och, sedan Uno Svenningsson sedan han började köra solo. Den första skivan som jag köpte för egna pengar var Freda’s Undan för undan som jag tror kom 1990. Den skivan har jag nu letat fram på Spotify och jag upptäcker på nytt hur bra det är. Unos karaktäristiska röst är så klart fantastisk, de lättillgängliga melodierna som gör en glad finns där, men framför allt är det texterna som jag tycker är geniala. De rör sig mellan yta och djup på ett sätt som jag inte uppfattade för tjugo år sedan. Geniala låtar som Triumfens ögonblick, Kan inte se dig här och Jag är på väg varvas med något mer kommersiellt gångbara spår som Allt man kan önska sig (se nedan). Så idag lyssnar jag på Freda’ samtidigt som jag förbereder mina predikningar. Jag rekommenderar alla att lyssna på Freda’ denna freda’, och glöm inte att lyssna på texterna.

På söndag är det första advent. För sjunde året i rad ska jag ägna den söndagen åt att predika två gånger. Först i Betania, Östra Ryd, på gudstjänsten 10:00 och sedan 18:00 i Östra Ryds kyrka. Det blir inte lättare att hitta nya vinklar och perspektiv på det givna adventstemat, men budskapet tål att upprepa eftersom jag inte tycker att vi i så hög utsträckning låter det landa i våra liv.

Efter att ha läst igenom söndagens texter lutar jag på kvällsgudstjänsten tala om vem Gud är. Den intressanta frågan som adventstexterna utmanar oss med skulle kort och gott kunna formuleras så; vem är Gud? Utifrån hur vi ofta tänker oss – och så även befolkningen i Jerusalem – vill vi gärna ha en Gud som är stor, bombastisk och sätter ner foten. Judarna väntade sig en erövrande kung som skulle sätta ockupanterna på plats. Den bilden blev viktigare att hålla intakt än att faktiskt ta emot Jesus – den väntade Messias – sådan han faktiskt var. Vi håller oss – inte minst i adventssånger och texter – med liknande svulstiga språk som befolkningen i Jerusalem. Men han var inte en kung på det sätt som de trodde – frågan är om han motsvarar våra förväntningar. Och om han inte gör det – gör vi oss då av med honom?

Istället för en erövrare verkar Jesus vara en erbjudare av ett liv och budskap. Han tränger sig inte på som en despot, utan vädjar till oss ödmjukt och tålmodigt med stor respekt för vår integritet och vilja. Om detta är en bättre bild på vem Gud är, så borde det naturligtvis också få konsekvenser för vad det innebär att vara denne Guds kyrka. Det kommer jag att prata om på söndag kväll klockan 18:00 – tror jag.

Vid ett antal tillfällen förut här på bloggen har jag delat med mig av min fascination och dragning till den anabaptistiska rörelsen (bl.a. här där jag kort förklarar lite närmare). Få inspirationskällor har fått mer genomslag kring hur jag tänker mig kristet liv. I en tid och kultur då den kristna trons inflytande till synes är på tillbakagång kan den anabaptistiska teologin vara till stor hjälp, eftersom det tänkandet bygger på att den sanna församlingen – som vill följa Jesus – alltid är i marginalen. Den marginal som hela den kristna kyrkan nu, vare sig den vill eller inte, måste acceptera sig finnas i.

Igår var jag tillsammans med några vänner på en, i mitt tycke, fantastiskt inspirerande dag med församlingsgrundaren och författaren Stuart Murray från det anabaptistiska nätverket i England. Han talade om hur det anabaptistiska arvet kan hjälpa den kristna kyrkan att möta tidens utmaningar. En bärande tanke är just att marginalen, i minoritet, är kyrkans naturliga hemvist. Det var när den romerske kejsaren Konstantin på 300-talet blev kristen som detta förändrades. Misstaget som gjordes var att kyrkan sa “ja” till privilegiet att efterhand bli statsreligion och komma i besittning av privilegier som andra grupper inte fick. Detta skifte gjorde att Jesus och hans undervisning kom i bakgrunden – istället blev kyrkan ett maktens redskap för att ena folket och därmed en del av förtryck och “ovanifrån”-perspektivet. Det var inte kyrkan som erövrade makten – utan makten som erövrade kyrkan. Den kristna tron och dess uttryck blev därmed förvanskad. Den tid då den kristna kyrkan haft denna särställning politiskt, socialt och kulturellt kallar Murray för “Christendom”.

Men “Christendom” håller på att alltmer uppluckras till förmån för ett pluralistiskt samhälle. Vi kommer allt längre in i “post-christendom” där den kristna kyrkan alltmer är att betrakta som en röst bland alla andra. Som kristna reagerar vi olika på detta. En del sörjer att “christendom” tappar inflytande, och ser det som en uppgift att med alla tänkbara medel försöka behålla kyrkans inflytande på alla områden. Andra sörjer, men accepterar att vi nu är i minoritet och tvingas spela efter andra spelregler. En tredje grupp – dit jag räknar mig själv – ser istället “christendoms” fall som en möjlighet. Kanske t.o.m. en förutsättning för att på ett mer autentiskt sätt vara kyrka i Jesus fotspår. Jag välkomnar alltså skiftet som vi ser hända från Christendom till Post-Christendom, och ser ingen anledning att sörja det faktum att kyrkans politiska inflytande avtar. Istället bör vi som kristna verka för att avsäga oss de privilegier som vi fortfarande har. Vigselrätt, kyrkoavgift, skolavslutningar i kyrkan, gudstjänst i kyrkan vid riksdagens öppnande är exempel på rester som fortfarande lever kvar från “christendom” och som ger en bild av kyrkan, och därmed den kristna tron, av att sträva uppåt. Istället kallas vi att följa den som rörde sig i marginalen, avstod från allt han kunde tänkas “ha rätt till” för att vara goda nyheter för de fattiga och förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda. Vi behöver inte vara så ängsliga inför att tappa inflytande – istället är det en förutsättning för att återvinna vår identitet som kristen kyrka. Död åt Christendom och länge leve den kristna kyrkan! 

Häromdagen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den predikan om begravning som jag förberett till på söndag. Begravning som ceremoni är ju som bekant ingen specifikt kristen rit, utan finns i alla kulturer bland anhängare av alla typer av ideologier och åskådningar. Ett allmänmänskligt faktum är ju att alla dör, och alla tvingas att förhålla sig till döden på något sätt. Begravningsceremonin – oavsett hur den går till – är psykologiskt viktig och en hjälp för oss att ta in och bearbeta vad som hänt för att kunna gå vidare i livet. Liksom döden är också sorgen en allmänmänsklig erfarenhet. Döden kommer nästan alltid ovälkommet och för med sig sorg och saknad. Dessutom är den en ständig påminnelse om vår egen begränsning och förgänglighet – vi ska alla dö.

Hursomhelst så finns det fog för att hävda att en kristen begravning är ett uttryck för en annorlunda sorg. I 1 Thessalonikerbrevet beskriver Paulus att det finns ett hopp när det gäller de avlidna. Han skriver detta för att de kristna inte “behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp” (1 Thess 4:13). I största allmänhet kanske många uttrycker en vag förhoppning om någon typ av existens efter döden. Väldigt många i vår kultur hävdar dock att det blir svart, i enlighet med en materialistisk världsbild. I en kristen begravning står hoppet om en ny skapelse - bortom död, grav och förgängelse – i centrum. På vilket sätt är en kristen begravning ett uttryck för “en annorlunda sorg” (som är rubriken på predikan).

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

• Vi påminns

För det första påminns vi om vad som har skett. Det kristna hoppet grundar sig inte i en vag känsla eller önsketänkande. Istället grundas det i en historisk händelse som antingen har skett eller inte. Det handlar alltså inte om vad vi kan uppbåda för fina och positiva känslor och tankar, utan om huruvida Jesus Kristus uppstått från de döda den där söndagsmorgonen i Jerusalem för snart 2000 år sedan. Har det hänt så finns det grund för vårt hopp, men har det inte hänt så finns det ingen grund för vårt hopp hur mycket vi än känner och upplever. “Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall…” (1 Thess 4:14). Det är bara under förutsättning att det faktiskt skett som vi kan tala om vårt framtida hopp. Själva grundbulten i kristen tro handlar därför om uppståndelsen – utan den finns inget fog att tala om “en annorlunda sorg”.

• Vi ser framåt

I begravningsgudstjänsten rotas vi i det som hänt och kan därför också se framåt. På samma sätt som Jesus uppstått finns det fog att tro på de dödas uppståndelse en dag. Paulus beskriver detta i bilder som gett upphov till diverse spekulativa tolkningar, bl.a. om kristna människor som flyger omkring i rymden. Men givet den historiska situation dit han riktar sitt brev är det av allt att döma en felaktig tolkning. Istället handlar det om att de döda ska uppstå och de som lever vid Jesu ankomst tillsammans ska hälsa den rättmätige makthavaren över himmel och jord välkommen. Likt lojala romerska medborgare i kolonierna hälsade kejsaren välkommen genom att möta upp honom utanför stadens portar och följa honom in i staden för att inta sin rättmätiga plats som härskare, ska de kristna hälsa den uppståndne Jesus välkommen. Den romerske kejsaren – och alla jordens makthavare – är bara parodi på den sant rättvisa och fredsbringande kungen. Hoppet består alltså inte i att vi ska komma till himlen när vi dör, utan att vid tidens slut himmel och jord ska bli ett och att skapelsen därmed blir ny. Det som antyds är en i allra högsta grad kroppslig tillvaro. Jesu kroppsliga uppståndelse är mönstret till hur vi ska förstå hela skapelsens – och därmed också vår egen – framtid.

• Vi tröstas och inspireras

Just därför är inte en kristen begravning bara sorg, ledsamhet och sentimentalitet. Det finns anledning till att hoppas på en framtid eftersom det finns goda skäl att hävda att Jesus faktiskt uppstod. Paulus läsare uppmanas att trösta varandra med orden om detta hopp och det är just det vi gör när vi firar begravningsgudstjänst. Dessutom finns det i detta hopp också en inspiration att redan nu låta hoppet motivera vårt handlande. Om hoppet bara handlar om en andlig tillvaro, i meningen okroppslig, har det väldigt lite med vårt liv här och nu att göra. Men om vi tror på en ny skapelse präglad av fred, rättvisa och harmoniska relationer ger den oss inspiration att redan nu verka för denna nya skapelse på alla tänkbara sätt.

Allt detta sker i en kristen begravningsgudstjänst; vi påminns, vi ser framåt, vi tröstas och inspireras! Därför är den ett uttryck för en annorlunda sorg!

Nästa vecka kommer ett rykande färskt programblad – Betaniabladet – ut till alla hushåll i Östra Ryd. Min vana trogen har jag en sida med en krönika. Tonen som jag slår an denna gång handlar om att går från tanke till handling. Bjuder här Er bloggläsare på en veckas tidigare läsning:

FRÅN TANKE TILL HANDLING

- Mer än att få något religiöst i blicken

Juletiden närmar sig och då brukar det ju vara passande att slå an en ton för de minsta i världen. ”De minsta” är alla dem som ingen frågar efter, de ensamma, de utslagna, de missanpassade, de försvarslösa, dem som sällan gör sin röst hörd och när de väl gör det visas lite intresse. Inte så sällan handlar diverse julsånger och krönikor om just dessa stackars människor som alla ska tänka på lite extra, och när vi gör det får vi kanske i likhet med Karl-Bertil Jonssons mamma ”något religiöst i blicken”.

Men sanningen är ju den att hur sentimentala vi än blir i dessa juletider och hur många fina dikter, sånger och tidningskrönikor vi än nickar instämmande i, har det ingen som helst effekt för dessas livsvillkor. Jesus, som i det kristna firandet är julens och hela tillvarons centrum, uppmanar oss att omsätta tanke i handling med orden; ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta […], det har ni gjort mot mig”.

De som kanske tydligast kan falla in i kategorin ”de minsta” är naturligtvis de barn runt om i världen – både långt bort och nära – som av olika anledningar har det svårt. I Moçambique utgör barn under 16 år 50% av den totala befolkningen och många av dessa är föräldralösa. AIDS och inbördeskrig har eliminerat en stor del av den generation som är föräldrar till dessa barn. I vår omedelbara närhet – i Sverige – finns det barn som växer upp under dysfunktionella förhållanden. Behovet av hjälp och stöd för alla dessa enskilda individer är stort. Trots att elände, fattigdom och misär i världen kan upplevas övermäktig så har vi alla, var och en, möjlighet att på riktigt göra skillnad. I detta blad har vi särskilt två evenemang där vi vill sätta fokus på just ”dessa minsta”, och uppmuntra till att gå flera steg bortom vår sentimentalitet:

• 8/12 15:00 arrangeras julmarknaden. Genom att handla och frikostigt ge extra kan vi bidra till uppbyggnad och kvalitetshöjning av en förskola i Moçambique dit behållningen går oavkortat. Kom på en trevlig julmarknad och bidra på riktigt till bättre villkor för Mocambiques barn!
• 12/2 19:00 arrangeras informationskväll om barn och ungdomar i Söderköpings kommun. Catrin Johansson, ansvarig för frågor rörande stöd för barn och ungdomar vid socialtjänsten, kommer och berättar om behov som finns och hur vi som invånare kan vara med och möta dessa behov. Kom, lyssna och se om det finns något som du kan göra!

Låt omsorgen om de minsta i världen inte stanna vid en sentimental känsla, ett tänt ljus eller något religiöst i blicken. Var med och gör något! God jul!

Senaste tidsperioden då jag uppdaterade bloggen hyfsat frekvent höll jag på att gå igenom de tio budorden i församlingen. Vid tio predikotillfällen betade vi ett efter ett av de bud som bjuder in oss till ett liv i sann frihet, eller – som jag rubricerade budordens ärende – “att bli vad vi är”.

Under hösten har vi i våra gudstjänster satt fokus på de olika handlingar som en kristen församling ägnar sig åt tillsammans; gudstjänst, barnvälsignelse, söndags- och kristendomsskola (konfa), dop, nattvard, mission, vigsel och begravning. Den övergripande rubriken har varit Liv i församlingen – från vagga till grav o.s.v.. Vill du lyssna på vad som sagts finns de här! På söndag så går denna serie i graven (!) genom att vi ska belysa vad vi gör när vi firar begravningsgudstjänst i församlingen. Återkommer inom kort med en sammanfattning av innehållet, men en av de bärande tankarna är att lyfta fram den kristna begravningen som ett uttryck för en annorlunda sorg.

Men vilka frågor bär du på  när det gäller detta? Vilka frågeställningar tycker du är viktiga att adressera när det gäller ämnet död och begravning?

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men nu ska jag på nytt försöka blåsa liv i denna blogg. Förmodligen har jag inga läsare kvar, men genom träget arbete kanske jag kan återvinna några av de trogna läsare som troget kikade in här. Hoppas på att kunna uppdatera med hyfsad frekvens om både högt och lågt. Inte minst vill jag fortsatt beröra frågor rörande församling och teologi. Hoppas dock  att kunna skriva om lite annat också; t.ex. fotboll och politik. Är det något särskilt som du vill att jag skriver om får du väldigt gärna önska i kommentarfältet!