En kristen begravning
Häromdagen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den predikan om begravning som jag förberett till på söndag. Begravning som ceremoni är ju som bekant ingen specifikt kristen rit, utan finns i alla kulturer bland anhängare av alla typer av ideologier och åskådningar. Ett allmänmänskligt faktum är ju att alla dör, och alla tvingas att förhålla sig till döden på något sätt. Begravningsceremonin – oavsett hur den går till – är psykologiskt viktig och en hjälp för oss att ta in och bearbeta vad som hänt för att kunna gå vidare i livet. Liksom döden är också sorgen en allmänmänsklig erfarenhet. Döden kommer nästan alltid ovälkommet och för med sig sorg och saknad. Dessutom är den en ständig påminnelse om vår egen begränsning och förgänglighet – vi ska alla dö.
Hursomhelst så finns det fog för att hävda att en kristen begravning är ett uttryck för en annorlunda sorg. I 1 Thessalonikerbrevet beskriver Paulus att det finns ett hopp när det gäller de avlidna. Han skriver detta för att de kristna inte “behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp” (1 Thess 4:13). I största allmänhet kanske många uttrycker en vag förhoppning om någon typ av existens efter döden. Väldigt många i vår kultur hävdar dock att det blir svart, i enlighet med en materialistisk världsbild. I en kristen begravning står hoppet om en ny skapelse - bortom död, grav och förgängelse – i centrum. På vilket sätt är en kristen begravning ett uttryck för “en annorlunda sorg” (som är rubriken på predikan).
Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.
- Vi påminns
För det första påminns vi om vad som har skett. Det kristna hoppet grundar sig inte i en vag känsla eller önsketänkande. Istället grundas det i en historisk händelse som antingen har skett eller inte. Det handlar alltså inte om vad vi kan uppbåda för fina och positiva känslor och tankar, utan om huruvida Jesus Kristus uppstått från de döda den där söndagsmorgonen i Jerusalem för snart 2000 år sedan. Har det hänt så finns det grund för vårt hopp, men har det inte hänt så finns det ingen grund för vårt hopp hur mycket vi än känner och upplever. “Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall…” (1 Thess 4:14). Det är bara under förutsättning att det faktiskt skett som vi kan tala om vårt framtida hopp. Själva grundbulten i kristen tro handlar därför om uppståndelsen – utan den finns inget fog att tala om “en annorlunda sorg”.
- Vi ser framåt
I begravningsgudstjänsten rotas vi i det som hänt och kan därför också se framåt. På samma sätt som Jesus uppstått finns det fog att tro på de dödas uppståndelse en dag. Paulus beskriver detta i bilder som gett upphov till diverse spekulativa tolkningar, bl.a. om kristna människor som flyger omkring i rymden. Men givet den historiska situation dit han riktar sitt brev är det av allt att döma en felaktig tolkning. Istället handlar det om att de döda ska uppstå och de som lever vid Jesu ankomst tillsammans ska hälsa den rättmätige makthavaren över himmel och jord välkommen. Likt lojala romerska medborgare i kolonierna hälsade kejsaren välkommen genom att möta upp honom utanför stadens portar och följa honom in i staden för att inta sin rättmätiga plats som härskare, ska de kristna hälsa den uppståndne Jesus välkommen. Den romerske kejsaren – och alla jordens makthavare – är bara parodi på den sant rättvisa och fredsbringande kungen. Hoppet består alltså inte i att vi ska komma till himlen när vi dör, utan att vid tidens slut himmel och jord ska bli ett och att skapelsen därmed blir ny. Det som antyds är en i allra högsta grad kroppslig tillvaro. Jesu kroppsliga uppståndelse är mönstret till hur vi ska förstå hela skapelsens – och därmed också vår egen – framtid.
- Vi tröstas och inspireras
Just därför är inte en kristen begravning bara sorg, ledsamhet och sentimentalitet. Det finns anledning till att hoppas på en framtid eftersom det finns goda skäl att hävda att Jesus faktiskt uppstod. Paulus läsare uppmanas att trösta varandra med orden om detta hopp och det är just det vi gör när vi firar begravningsgudstjänst. Dessutom finns det i detta hopp också en inspiration att redan nu låta hoppet motivera vårt handlande. Om hoppet bara handlar om en andlig tillvaro, i meningen okroppslig, har det väldigt lite med vårt liv här och nu att göra. Men om vi tror på en ny skapelse präglad av fred, rättvisa och harmoniska relationer ger den oss inspiration att redan nu verka för denna nya skapelse på alla tänkbara sätt.
Allt detta sker i en kristen begravningsgudstjänst; vi påminns, vi ser framåt, vi tröstas och inspireras! Därför är den ett uttryck för en annorlunda sorg!
Uncategorized | Anton | 23 November, 2012
Jag vill bara säga AMEN efter detta! Om jag inte hade detta hopp och inte trodde att jag skulle få möta John och Tommy igen så skulle det bli svårt att leva vidare! När Tommy begravdes och vi gick ut ur kyrkan efter kistan sjungandes ” O, hur saligt att få vandra” så var det nästan som om Jesus bokstavligen vandrade med oss!
Anton! min dator är lite knäpp, den bara skickar utan att jag bett om det! skulle säga TACK också!
Sonja! STORT tack själv för det du delar! Kul också att du hittat hit!