Vid ett antal tillfällen förut här på bloggen har jag delat med mig av min fascination och dragning till den anabaptistiska rörelsen (bl.a. här där jag kort förklarar lite närmare). Få inspirationskällor har fått mer genomslag kring hur jag tänker mig kristet liv. I en tid och kultur då den kristna trons inflytande till synes är på tillbakagång kan den anabaptistiska teologin vara till stor hjälp, eftersom det tänkandet bygger på att den sanna församlingen – som vill följa Jesus – alltid är i marginalen. Den marginal som hela den kristna kyrkan nu, vare sig den vill eller inte, måste acceptera sig finnas i.

Igår var jag tillsammans med några vänner på en, i mitt tycke, fantastiskt inspirerande dag med församlingsgrundaren och författaren Stuart Murray från det anabaptistiska nätverket i England. Han talade om hur det anabaptistiska arvet kan hjälpa den kristna kyrkan att möta tidens utmaningar. En bärande tanke är just att marginalen, i minoritet, är kyrkans naturliga hemvist. Det var när den romerske kejsaren Konstantin på 300-talet blev kristen som detta förändrades. Misstaget som gjordes var att kyrkan sa “ja” till privilegiet att efterhand bli statsreligion och komma i besittning av privilegier som andra grupper inte fick. Detta skifte gjorde att Jesus och hans undervisning kom i bakgrunden – istället blev kyrkan ett maktens redskap för att ena folket och därmed en del av förtryck och “ovanifrån”-perspektivet. Det var inte kyrkan som erövrade makten – utan makten som erövrade kyrkan. Den kristna tron och dess uttryck blev därmed förvanskad. Den tid då den kristna kyrkan haft denna särställning politiskt, socialt och kulturellt kallar Murray för “Christendom”.

Men “Christendom” håller på att alltmer uppluckras till förmån för ett pluralistiskt samhälle. Vi kommer allt längre in i “post-christendom” där den kristna kyrkan alltmer är att betrakta som en röst bland alla andra. Som kristna reagerar vi olika på detta. En del sörjer att “christendom” tappar inflytande, och ser det som en uppgift att med alla tänkbara medel försöka behålla kyrkans inflytande på alla områden. Andra sörjer, men accepterar att vi nu är i minoritet och tvingas spela efter andra spelregler. En tredje grupp – dit jag räknar mig själv – ser istället “christendoms” fall som en möjlighet. Kanske t.o.m. en förutsättning för att på ett mer autentiskt sätt vara kyrka i Jesus fotspår. Jag välkomnar alltså skiftet som vi ser hända från Christendom till Post-Christendom, och ser ingen anledning att sörja det faktum att kyrkans politiska inflytande avtar. Istället bör vi som kristna verka för att avsäga oss de privilegier som vi fortfarande har. Vigselrätt, kyrkoavgift, skolavslutningar i kyrkan, gudstjänst i kyrkan vid riksdagens öppnande är exempel på rester som fortfarande lever kvar från “christendom” och som ger en bild av kyrkan, och därmed den kristna tron, av att sträva uppåt. Istället kallas vi att följa den som rörde sig i marginalen, avstod från allt han kunde tänkas “ha rätt till” för att vara goda nyheter för de fattiga och förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda. Vi behöver inte vara så ängsliga inför att tappa inflytande – istället är det en förutsättning för att återvinna vår identitet som kristen kyrka. Död åt Christendom och länge leve den kristna kyrkan!