Har idag suttit och funderat över Markusevangeliet. På söndag börjar vi att predika genom denna skrift som till sitt omfång är det kortaste av de totalt fyra skildringarna i Nya Testamentet som beskriver Jesus; hans liv, gärningar och ord. Enligt relativt tidiga källor – vilka i detta fall mycket väl kan ha rätt om jag förstått forskningsläget rätt – är Markusevangeliet skrivet på 60-talet mitt i det romerska imperiets hjärta; Rom. Under trycket av en ständigt närvarande politisk/religiös propaganda om det romerska rikets förträfflighet fanns en liten kristen minoritet som vägrade erkänna kejsaren som gudomlig och delta i kulter av de romerska gudarna. Kejsarna gjorde gudomliga anspråk – Augustinus kallade t.ex. sig själv Guds son – och den religiösa kulten av kejsaren var vid sidan av en stark militär makt en av grundförutsättningarna för att kunna hålla folket i schack. Därför uppfattades de kristna som ett hot mot rådande ordning och man störde förutsättningarna för den romerska freden, vilken bidragit till en kraftig ekonomisk blomstring.

När då Markusevangeliets författare sitter där i Rom bland alla dessa alternativa gudabilder och statyer och skriver att “[h]är börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son” är det en enormt utmanande och politisk text. Även fast det till synes är romarriket som har makten, verkar det antydas, finns det ett annat alternativt rike med en helt annan typ av “kejsare”. Nämligen den som är Guds son på riktigt och  liksom Roms kejsare gör anspråk på att vara hela världens rättmätige herre. “This town aint big enough for the both of us”, typ. Markusevangeliet ställer frågorna om hur denne alternative makthavare regerar, och vad det innebär att bekänna sig till den alternative kejsaren Jesus, på sin spets. Vad innebär idag, i relation till alla de makter i form av ekonomi, materialism, sex, makt, politik  etc. som ständigt gör anspråk på våra liv, vår tid, ja ytterst sett vår s.k. “tillbedjan”? Dessa frågor kommer vi att leva med under våren i Betaniaförsamlingen i Östra Ryd. Hoppas du vill hänga med på den vandringen.

Så vill jag på årets tredje dag önska alla bloggläsare ett gott nytt 2013! Håller på att försöka komma igång efter väldigt lugna och sköna jul- och nyårshelger. På söndag har vi traditionsenlig trettondagsfest i församlingen, vilket för mig kommit att bli ett mentalt avslut på jultiden. På måndag vänder jag blad och tar mig an en ny termin med stor tillförsikt.

När det gäller församlingen ser jag en intressant utmaning i att mer tydligt uppmuntra till att betjäna samhället på olika sätt. Vi vill verkligen vara en kraft som gör världen bättre. Inte bara genom att skicka ekonomiskt bistånd till diverse projekt i världen, utan också genom att finnas till och möta behov i vår närmiljö. Om vi vill vara en sådan kraft krävs  ett stort engagemang som gör anspråk på både tid och bekvämlighet. Men min övertygelse är att det är vad det innebär att vara kyrka. Kyrkan kan inte reduceras till det som sker i en viss byggnad mellan vissa klockslag, utan kyrkan är alla troende hela tiden. Det är något som jag hoppas att vi i den församlingsgemenskap jag tillhör än mer ska erövra under 2013.

Som ett led i detta kommer vi att arrangera en informationskväll den 12/2 med personal från socialtjänsten. Kvällen kommer att handla om hur man kan vara kontakt- eller stödfamilj till barn och ungdomar där sådana behov finns, och de finns i större utsträckning än vad vi kanske föreställer oss. Till denna kväll bjuder vi in alla i vårt närområde som är intresserade av vad ett sådant engagemang skulle kunna innebära.

Än en gång; gott nytt år!