Sitter och spånar inför söndagens undervisning då vi har samtalsgudstjänst i Betania, Östra Ryd. Denna gudstjänstform har vi regelbundet – ca en gång i månaden – och den vill uppmuntra och stimulera till mer av samtal och reflektion kring sådant som rör tron. Vi sitter i serveringslokalen hela tiden och samtalen förs runt borden där vi sitter.

Till grund för samtalet på söndag ska jag ta upp frågor om enhet och ekumenik som är högaktuellt i olika diskussioner i tidningar och sociala medier, inte minst p.g.a. Ulf Ekmans kontroversiella beslut att bli katolik. Men frågan som jag tänkte att vi skulle samtala om är vad sådant som kyrkans enhet och ekumenik egentligen innebär. Är det verkligen det bästa sättet att uttrycka kristen enhet att byta kyrkor, eller ligger kyrkans enhet på ett annat plan än det rent organisatoriska/institutionella?

Min förhoppning är att det ska bli bra samtal runt borden och att vi konstruktivt kan fundera på vårt ansvar i att verka för en större enhet bland världens kristna  och, i vårt konkreta fall, Östra Ryds kristna. Jag tror personligen att enhet främst börjar i den konkreta gemenskap vi står och vilken vi är satta att dela vårt liv med. Hur bidrar jag till att kyrkans enhet gestaltas i de relationer jag har med dem som jag vanligtvis delar gudstjänstgemenskap med? Välkommen och dela dina tankar på söndag 10:00!

Vill du läsa lite mer om kyrkans enhet rekommenderar jag denna bloggpost av Jonas Melin.

Det är måndag och jag pustar ut efter en intensiv men bra helg. I lördags kom elva av de kursdeltagare jag undervisar på Liljeholmen och sov över till söndag. Vi var alltså arton personer i huset under ett dygn och sådant sätter sina spår i form av både fysisk och mental trötthet. Igår anslöt ytterligare sju personer till gudstjänsten i Betania, Östra Ryd. Kursdeltagarna hade hand om hela gudstjänsten och gjorde det väldigt bra. Temat för gudstjänsten var något i stil med att Gud är hela livets Gud. Gud är en Gud som inte bara bryr sig om det som vi kanske skulle kalla “andligt”, utan Gud är intresserad av hela vår värld, hela tiden. Undervisningen handlade om vårt uppdrag att förvalta och ta ansvar för varandra och skapelsen. Jag tror att det var en gudstjänst som både stimulerade, uppmuntrade och provocerade. Jag känner mig både tacksam, glad och stolt över att få vara med på ett hörn i dessa sköna människors liv.

Veckan som nu börjar ser intressant ut på förhand: Imorgon, tisdag, ska vi på musikal med Elsa och hennes musikklass som spelas upp i Söderköping.  På onsdag har jag medarbetarträff med pastorskollegor i Östergötland, vilket brukar vara en av månadens stora begivenheter. Under lördagen har vi en dag med församlingsledningen då vi ska spåna om framtiden, och på söndag är det samtalsgudstjänst i Betania då jag håller i undervisningen. Idag ska jag sitta med lektionsförberedelser inför nästa vecka på Liljeholmen.

Min kropp har en märklig form. Oavsett vad jag tar på mig för byxor, och oavsett hur hårt jag drar åt skärpet, så tenderar byxorna alltid att åka ner. Det är oerhört irriterande och generande att för omgivningen visa halva “mumindalen”, “brevinkastet”, “gazaremsan” eller vad man nu väljer att kalla springan som skiljer skinkhalvorna åt. Ett barn i vår umgängeskrets utbrast när hon skulle förklara detta fenomen: “Jag har byxorna som Anton Fagerstedt”. Det har alltså varit mitt eget alldeles ofrivilliga signum. Jag behöver väl knappast tillägga att något annat karakteristiskt drag hade varit roligare.

Nu har det hänt något som helt har förvandlat mitt liv. Jag har börjat använda hängslen, och dessa svarta hängslen, som jag införskaffade i september 1997 och som väntat på att bli upptäckta för den fantastiska uppfinning de är, har varit som balsam för min stukade självkänsla. I tre veckor har jag dagligen burit hängslen och ingen i min omgivning har sett så mycket som en bråkdel av min springa. Jag kan sitta, böja mig, dansa och hoppa fullt och fast förvissad om att hängslena håller byxorna uppe.

Det kanske låter märkligt, men hängslena gör att jag känner mig som en annan människa i sociala sammanhang; mer avslappnad, mer trygg i mig själv och därmed också mindre upptagen av mig själv. Hängslen är det bästa som hänt mig – eller åtminstone något i den stilen.

Idag är det fredag och det drar på nytt ihop sig till helg. Denna helg har jag lite av varje på agendan. Först och främst ser jag fram emot att återförenas med Elsa och Hugo, våra två äldsta barn, som varit på en veckolång skidsemester med världens bästa morföräldrar. Om ett par timmar ska jag och deras syskon hämta dem på tåget, och jag längtar kopiöst.

Imorgon, lördag, stundar årsmöte för Östgötamissionen som vår församling är del i. Som om jag inte åker till Rimforsa ofta nog – jag pendlar ju dit varje vecka – så ska årsmötet hållas just där. En stor del av Östgötamissionens arbete kretsar runt lägergården Östgötagården där församlingarna arrangerar gemensamma läger. Vi i Östra Ryd har de senaste åren framförallt varit engagerade och deltagit i ett sommarläger för låg- och mellanstadiebarn.

Kan också meddela att just det pendlande till Rimforsa som jag nämnde ovan kommer att upphöra efter den här terminen. Jag kommer alltså inte att arbeta kvar på Liljeholmen som bibellärare. Det är en stor förmån att ha fått möjligheten att arbeta där, men jag har landat i att kombinationen bibellärare, pastor och familj haft en lite för mycket splittrande effekt på mig. Nu lyser Liljeholmen ut en tjänst som bibellärare till hösten och jag kan varmt rekommendera dig som passar in på profilen att söka.

På söndag ska jag, vilket jag skrev om i föregående inlägg, predika i Korskyrkan, Norrköping. “Låt ditt rike komma” är rubriken och jag kommer att tala om vad det rike som Jesus talade om är för något, samt vad det innebär att vara en gemenskap som på allvar ber denna bön. Jag landar i att den kristna församlingens stora uppgift som bedjare av denna bön – “Låt ditt rike komma” – kan få vara ett hoppfullt tecken om en kommande tid. I bönen finns både frimodighet – vi tror att Guds rike kan bli synligt på riktigt här och nu – och realism – vi inser att vi inte fullt ut ser rikets fullkomnande. När jag ändå skriver om Guds rike vill jag rekommendera ett blogginlägg skrivet av Robin, en av de fantastiska kursdeltagare på Liljeholmen som jag haft förmånen att lära känna under detta år.

Trevlig helg!!!

Idag är det onsdag och jag är hemma igen efter att ha tillbringat måndag – tisdag på Liljeholmens folkhögskola där jag arbetar deltid som lärare på bibellinjen. Det är stimulerande att få umgås och diskutera med kursdeltagare som är ungefär femton år yngre än mig. I början av hösten tänkte jag att jag var i samma ålder som dem och trodde att de relaterade till mig ungefär som en jämngammal. Ett halvår senare inser jag att det sättet att relatera var ganska enkelriktat – i deras ögon är jag en gammal farbror med fem barn. Jag har också insett att tiden knappast stått still sedan jag själv var runt tjugo. När jag i samtal och undervisning t.ex. relaterar till Ravellis straffräddning i VM -94 (jo, jag använder mycket sportreferenser) vet de inte vad jag pratar om. En del av deltagarna var inte ens födda då, och med ens inser jag att jag är äldre i deras ögon än vad jag själv inser eller vill erkänna. Hursomhelst är det enormt stimulerande att se unga människor växa i mognad, kunskap och överlåtelse till tron. Det har varit en stor förmån att i någon mån under detta läsår kanske ha fått vägleda och vara till hjälp i deras brottning med Gud, tron och sig själva.

Idag står det mer församlingsrelaterade saker på agendan – jag är ju även församlingspastor. Har just haft ett mycket stimulerande utvecklingssamtal med ordföranden och försöker nu få lite struktur över söndagens predikan. På söndag predikar jag i Korskyrkan, Norrköping, över temat “låt ditt rike komma”. Så om du läser detta, inte vet vad du ska göra på söndag och befinner dig i eller i närheten av Norrköping, vore det kul om du kom förbi. 10:00 börjar gudstjänsten på S:t Persgatan 32.

Äntligen! Det är så det känns varje år då melodifestivalens sex raka lördagar äntligen är till ända. I vårt hem är det fem barn som inbitet följer detta spektakel och vet exakt hur varenda låt går och hur varje danssteg ser ut. Hursomhelst så tycker jag att det var rätt låt som vann. Sanna Nielsen – som jag vanligen inte betraktar som någon favorit – var outstanding med sin powerballad. Min dotter Maja, som enligt egen utsago är hopplöst förälskad i Anton Evald, tog det faktum att han välförtjänt kom sist med ro till en början. Väl i säng kom dock en lite tår över debaclet, men idag har hon repat mod.

På förmiddagen idag har vi varit på gudstjänst i Betania, Östra Ryd. Det var en inspirerande “tillsammansgudstjänst” för alla åldrar. Det är en stor glädje att regelbundet få fira gudstjänst. Som pastor är det av största vikt – anser jag – att jag även gör det när jag inte har någon formell uppgift utan är ledig. Både för min egen skull – jag behöver näringen gudstjänsten ger – men också för att det skulle kommunicera något väldigt märkligt till den församling jag arbetar i om jag skulle prioritera bort våra samlingar när jag är ledig.

Noterar att det slås upp som en stor nyhet idag att Ulf Ekman lämnar Livets ord och tas upp i Katolska Kyrkan (se här). Om man under en tid följt vad Ekman skrivit och sagt ser man att detta är en ganska naturlig följd av de teologiska tyngdpunktsförskjutningar han gett uttryck för. Även om jag inte skulle gå så långt som Ekman så tycker jag att han adresserar ett problem i den reformatoriska kristenheten. Nämligen den legitimitet som getts åt splittring i Kristi kropp. Många kyrkoledare har just i reformationen hämtat inspiration att “starta eget” när saker och ting inte passar eller när önskade förändringsprocesser tar för lång tid. Det finns en utmaning för alla kristna att vara ett och inte ständigt söka sitt eget bästa eller hävda sina egna övertygelser till varje pris. Men frågan är om denna viktiga enhet nödvändigtvis måste vara institutionell. Här i Östra Ryd finns det t.ex. två kristna församlingar – Betaniaförsamlingen (ansluten till Evangeliska Frikyrkan, EFK) och Östra Ryds Församling (som är en del av Svenska Kyrkan). Vi har ett  gott samarbete och erkänner varandra som trossyskon, men vi har olika syn på församlingsbegreppet och därmed olika uppfattningar i sådant som ämbets- och dopsyn. Det gör det väldigt svårt att vara en och samma församling, men vi kan ändå erkänna varandra som olika lokala uttryck för Guds rike. Vi kan be tillsammans, samarbeta kring olika arrangemang och fira vissa gudstjänster tillsammans. Som uppväxt i frikyrkan är jag delvis laddad med en del fördomar gentemot Svenska Kyrkan, men efter att ha lärt känna och samarbetat med flera präster så blir det uppenbart att många fördomar kommer på skam. Jag har också fått en ökad förståelse för sådant som jag fortfarande inte håller med om. Fragmentiseringen av Kristi kropp är ett reellt problem som jag finner anledning att sörja över, men rätt väg tror jag nödvändigtvis inte är att alla inympas i samma organisation. Snarare i att mötas, erkänna varandra och att Guds rike är större än ett enskilt sammanhangs lokala uttryck! Den stora utmaningen för alla de samfund och kyrkor som vill vara Jesus trogen i varje tid är att ständigt leva i en öppenhet för reformation, och inte i ett ängsligt bevakande av positioner.

Idag kommer ett nytt Betaniablad ut till alla hushåll i Östra Ryd. Där delar jag några tankar som jag även publicerar här på bloggen:

EN TUSSILAGO VID VÄGKANTEN – Om att vara ett tecken på en ny tid

Våren står för dörren! Även om snön och kylan ända in i april krampaktigt kommer att försöka behålla greppet är våren och sommaren oundvikligen på väg. Vi anar det på en mängd olika sätt. Det är allt ljusare när vi åker till och från våra arbeten. Vi gläds över snödroppar som börjar ge sig till känna med sina vita blad. Snart kantas vägarna av gula tussilagoblommor. Trots att snön lyser vit kan vi en solig dag i mars sitta framför husfasaden och känna värmen från en annan årstid – en årstid vi vet är på ingående. Inget bakslag i form av köld och snö kan stoppa den process av livets uppvaknande som vi kommit att kalla “vår”.

För väldigt många människor i världen upplevs tillvaron som en vinter utan slut. Livet upplevs som kallt, mörkt och meningslöst. Naturligtvis går då våra tankar till människor som lever i svält, under krigshot eller svåra sjukdomar. Men meningslöshet, orättvisa och konflikter finns också på närmare håll än så; t.ex. missbruk, psykisk ohälsa, tilltagande främlingsfientlighet är symptom på det. Jag bär ändå på hoppet om att en ny årstid oundvikligen är på ingående. Det kristna budskapet bär på hoppet om en tillvaro med frihet för de förtryckta, syn för de blinda och rättvisa för de fattiga. Det folk som bär på detta hopp – församlingen/kyrkan – är kallade att vara ett synligt tecken på denna kommande årstid genom att söka det sättet att leva. Alla människor bjuds in av Gud själv att vara en tussilago vid vägkanten mitt i en värld som många gånger verkar vara utan hopp.

Påsken firas, som av en händelse, nu under våren. Den tomma graven den första påskdagsmorgonen gör att det kristna hoppet inte är grundat i vaga, religiösa och banala förhoppningar, utan fast förankrat i historien. I och med Jesus seger över döden finns det ett verkligt hopp om att den nya årstiden är i vardande. Låt oss tillsammans, genom ord och handling, utgöra de vårtecken som vår värld så innerligt behöver!

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men detta är ett återupplivningsförsök av denna blogg. Det är över ett år sedan jag var inne och skrev något, vilket i sig gör oddsen skyhöga för att detta ska lyckas men vi får se…

Just idag, liksom fredagar under hela läsåret, är jag föräldraledig med Jona som hunnit att bli fem (!) år gammal. Det känns inte alltför länge sedan jag kungjorde på bloggen att han var född, och att det redan gått fem år känns i det närmaste surrealistiskt. Dessa lediga fredagar ägnas vanligtvis åt spel, damning, fika, handling och biltvätt. Det spel som just nu är den återkommande höjdaren är Spiderman – måttligt roligt om ni frågar mig.

Sedan jag senast skrev här har jag gått ner i tjänst som pastor i Betaniaförsamlingen. Sedan augusti kombinerar jag pastorsjobbet med att vara lärare på Liljeholmens Folkhögskola. Där undervisar jag på bibellinjen, vilket varit både stimulerande och roligt. Om jag nu håller liv i mitt bloggande kommer jag säkert att dela med mig en del av erfarenheter från den vardagen också.