Min kropp har en märklig form. Oavsett vad jag tar på mig för byxor, och oavsett hur hårt jag drar åt skärpet, så tenderar byxorna alltid att åka ner. Det är oerhört irriterande och generande att för omgivningen visa halva “mumindalen”, “brevinkastet”, “gazaremsan” eller vad man nu väljer att kalla springan som skiljer skinkhalvorna åt. Ett barn i vår umgängeskrets utbrast när hon skulle förklara detta fenomen: “Jag har byxorna som Anton Fagerstedt”. Det har alltså varit mitt eget alldeles ofrivilliga signum. Jag behöver väl knappast tillägga att något annat karakteristiskt drag hade varit roligare.

Nu har det hänt något som helt har förvandlat mitt liv. Jag har börjat använda hängslen, och dessa svarta hängslen, som jag införskaffade i september 1997 och som väntat på att bli upptäckta för den fantastiska uppfinning de är, har varit som balsam för min stukade självkänsla. I tre veckor har jag dagligen burit hängslen och ingen i min omgivning har sett så mycket som en bråkdel av min springa. Jag kan sitta, böja mig, dansa och hoppa fullt och fast förvissad om att hängslena håller byxorna uppe.

Det kanske låter märkligt, men hängslena gör att jag känner mig som en annan människa i sociala sammanhang; mer avslappnad, mer trygg i mig själv och därmed också mindre upptagen av mig själv. Hängslen är det bästa som hänt mig – eller åtminstone något i den stilen.