Slut på medarbetardagarna
Då är jag hemma igen från tre dagar på vår årliga medarbetarkonferens. Mycket har varit bra, och för första gången är jag inte besviken på innehållet (även om namnet på konferensens tema kunde fått en remissrunda till, som jag skrev i föregående inlägg). Höjdaren framför andra var Mikael Tellbes bibelstudium om kristen andlighet under onsdag förmiddag, som tidningen Dagen skriver om idag. Han talade om en andlighet som tar sig uttryck i mänsklig svaghet. Sann andlighet är kristologisk, korslik och kroppslig. Andlighet handlar inte primärt om spektakulära händelser på estraden – snarare tvärtom.
Kristen andlighet är dessutom verksam i gåvor som vi kallar övernaturliga. På eftermiddagen var det mer fokus på detta; att Gud talar till oss genom bilder, tankar och impulser. Vi fick se goda exempel på hur det kan fungera på ett jordnära och odramatiskt sätt. Ett problem vi har i kristenheten är att vi inte ger denna dimension av vår tro utrymme. Vi har intellektualiserat tron på bekostnad av öppenhet för Andens verk – det är en väldigt stor utmaning att hålla ihop det.
På förmiddagen idag har vi fått lyssna på Magnus Persson som planterat en församling i Malmö. Det var fascinerande att lyssna på honom – inte minst tack vare hans enorma kommunikativa förmåga. Han delade många tankar och lärdomar som det finns anledning att återkomma till.
Nu är jag hemma igen och har en hel del att förebereda inför helgen. Intressant att samtalet om bibelläsning är igång. Fortsätt gärna det samtalet. Kommentera gärna rapporterna från medarbetardagarna! Om du var där; vad tyckte du?
Uncategorized | Anton | 12 November, 2009
Ja det var riktigt otroliga dagar, tycker jag, helt subjektivt förstås. Men det var ju ovanligt bra, det var det visst många som tyckte. Sen att du har förmånen att emellanåt samtala med oerhört trevliga människor som jobbar i Jönköping/Huskvarna, det är ju verkligen en nåd i ditt liv.
Instämmer till fullo, Henrik! Gemenskapen kollegor emellan är kanske ändå det viktigaste. Jag slås av hur prestigelöst det är runt borden. Särskilt naturligtvis med människor som jobbar i Jönköping/Huskvarna. Pratade med en viss Hans J som delar passionen för IFK Norrköping. Du kanske borde ta efter din kollega?
Tyvärr förbjuder min tro mig att heja på något annat fotbollslag än Änglarna, även om de missade guldet med en hårsmån i år. Men lycka till med ert s.k. “IFK” (vi andra vet ju vilket det riktiga IFK är), vilken division är det ni återfinns i nuförtiden?
Och ja, prestigelösheten är grejen. The shit om man vill va ungdomligt cool.
Är också väldigt glad för “våra” dagar tillsammans. Tyckte om den längtan efter Gud som kom till uttryck så ofta under dagarna. Se´n kan man ju som äldre pastor glädja sig över alla yngre kollegor som “trycker” på. Det andas framtid! Se´n kan man kanske inte begära att alla har hamnat rätt med sitt fotbollshjärta.
Djurgårdens IF
Sune; välkommen ut ur den garderob som alltför många av denna bloggs läsare befinner sig i. TACK för kommentaren. Men du håller väl med om mina synpunkter på “gnagare” i inlägget från 13/11? “Fiendens fiende är min vän”.
Visst, vi är många som följer bloggandet i hemlighet, Nikodemussjälar kallas vi visst. Men när det blir skriverier som lyfter fram IFK i dess olika former måste man reagera. Medarbetardagarna var inte så enkla, det visade sig att min värd var gnagare och att min rumskamrat var en ovan nämnd Jansson! Mycke´ska man gå igenom av lidande men än har min tro inte kommit på skam! Men möta två former av gnagare i samma rum, samma dag måste vara på bristningsgränsen av vad en människa klarar av?