Adventstonen 8: Petter Jonsson
Anton om Petter: Petter är det närmaste en lillebror som undertecknad haft. Även om vår kontakt, sedan han flyttat till Falun, inte är så frekvent är det ärligt, okomplicerat och raka puckar då vi möts. Ingen kan som han (förutom jag själv förstås) göra en värdig dödgrävarbugning – något vi övar på varje gång vi ses. Petter gillar att vara i – och söker sig gärna till – händelsernas centrum, och han har alltid en ny spännande anekdot att förtälja om vad han varit med om. När man läser dagens ton blir man inte besviken på spänningen och intensiteten i hans berättande. När jag läser inser jag att det inte bara är han som söker sig till händelsernas centrum – händelsernas centrum verkar snarare ha en förmåga att söka sig till honom. Ni som gillar s.k. namedropping; utmana gärna denna berättelse i en kommentar! Jag sparar min utmanare till kommentarfältet. Varsågoda, jag är stolt över att här på bloggen få ge plats åt en sann Petter-anekdot!
Adventstonen 8
Jag har aldrig bloggat. Därför är det med spänning jag gör detta för första och troligen också sista gången. Det jag tänker bidra med är att berätta om en specifik händelse som inträffade för ganska många år sedan. Det är väl såhär några år senare som jag verkligen förstått hur häftigt det egentligen var.
Jag och en kompis var på besök i våran huvudstad. Vi hade under dagen varit och ”gjort” staden. På kvällen blev det middag på restaurang för att efter det ta oss vidare ut på lokal. Siktet var inställt på den kändistäta krogen Spy Bar. Där fick vi reda på att det var ”fullt” – trots att inte en enda människa syntes till. Lite besvikna gick vi på måfå ner längs Kungsgatan och hittade då krogen Kharma.
Där gick det bättre att komma in. Min kompis gick och tog ett bord och jag gick till baren för att köpa något att dricka. På väg fram mot baren stöter jag då ihop med en person. Denne tappar nästan balansen så jag ber givetvis om ursäkt. Han svarar då på engelska att han inte förstår svenska men att allt är lugnt. Jag frågar då om han ska köpa något att dricka och vi beställer samma sak.
Jag frågar personen vad denne gör i Sverige. Han berättar då att han varit på konsert i Globen. Min retoriska fråga blir om vem han lyssnade på. Mannen berättar med ett leende på läpparna att det var honom folk kom till Globen för att lyssna på. Jag tittar på mannen, men känner inte igen honom och frågar om han var förband till något annat band eller artist? Nu börjar det gå upp för personen jag har framför mig att jag på allvar inte känner igen honom. Skrattandes frågar personen om inte hans ansikte är bekant? Jag skakar på huvudet, han sträcker fram handen och presenterar sig; Robbie Williams.
Jag tittar runt Robbie och ser ett antal vakter mota bort folk. Då gick det upp för mig att det verkligen var han. Vi skiljs åt och jag går vidare ut i stockholmsnatten med ett stort leende på läpparna.
Uncategorized | Anton | 8 December, 2009
Hej, Petter!
VIlken härlig berättelse! Måste varit skönt för mr Williams att “bara få vara människa”.
Kram/ Bodil
Jag tycker inte att det där ska vara sista gången du skriver. Fortsätt gärna
Alltid spännande med så’na här “Jag mötte Lassie-berättelser”. Petter, din berättelse är den bästa av denna typ jag hört berättas av någon jag känner. Låt mig dock småkontra, även om det känns som en Davids kamp mot Goliat. I fredags så stod jag bredvid Henning Mankell i frukostkön på McDonald’s på centralen i Stockholm – det kändes fint på nå’t sätt. HAn tröttnade dock på krånglet i kassan och lämnade sin plats i kön.
Min allra bästa berättelse av detta snitt är från när jag och Sara var i Borgholm för några år sedan. Helt plötsligt kom en störtskur och vi söker skydd under närmaste butiksmarkis. Helt plötsligt dyker det upp tre killar och tränger ihop sig under samma lilla markis – en av dem är MAGNUS UGGLA som ska ha en konsert senare på kvällen. Ni som känner mig vet att Uggla är en stor förebild och inspirationskälla för mig. Jag tänker att jag måste säga något, så till slut tar jag bladet från munnen och följande ordväxling uppstår:
Jag: “Kör du ‘Skandal bjotis’ ikväll?”
Uggla: “Nae”
Jag: “Varför inte?”
Uggla: “Den är inte tillräckligt bra. Jag har för mycket bra att välja på.”
Jag: “Det var synd.”
Plötsligt slutar det regna och Uggla och hans polare sticker därifrån. Stort!
jag säger bara PETTER du är som du är, äkta vara!
Mankell… härligt Anton! Och Ugglahistorien är ju klockren!
Petter. Fantastiskt. Säkert nyttigt för Robbie också. Måste vara lätt för en sådan som honom att tro att världen kretsar kring honom.
Min syster har en kompis som har tackat nej när Richard Gere frågade om hon ville ha en kram. Räknas det som en “jag-mötte-lassie”? Kanske inte i samma kaliber som Robbie direkt. Robbie är ju ändå Robbie…