Gränser eller centrum? Om att inte döma
Jag inleder det nya årets predikogärning med att predika om att vi inte ska döma. Jesus säger att vi inte ska döma, och påpekar det märkliga i att se flisan i sin broders öga utan att se att man själv har en bjälke i sitt eget öga. Jag tänker så här: Vi människor tenderar att vilja dra upp gränser mellan “vi” och “dom”. “Vi” är naturligtvis alltid bättre än “dom”. För att upprätthålla vår självbild av att vara lite bättre, lite mer rätt ute, lite mer ok, definierar vi gränser. Innanför och man är med – utanför och man är inte med. Så användes Guds bud bland det folk som Jesus talade till. De heliga skrifterna – lagen och profeterna – användes som en gränslinje att bevaka. Därmed blev det lätt att kategorisera människor i “inne” och “ute” (eller vi och dom).
Genom hela bergspredikan gör Jesus något med de budord som använts som gränslinjer. Han radikaliserar buden så att ingen längre kan säga sig vara innanför. Istället för att buden är gränslinjer att bevaka, är buden i Jesu undervisning ett centrum som alla utmanas att röra oss emot. Det går plötsligt ingen skiljelinje mellan fariseer och tullindrivare. Istället uppmanas båda dessa grupper att röra sig mot centrum.
Kristna människor och sammanhang får ofta rykte om sig – ibland befogat och ibland obefogat – att bevaka gränser. Inte minst i frikyrkliga sammanhang där man betonat den personliga erfarenheten av omvändelse och pånyttfödelse finns faran att man (outtalat och omedvetet) ser ner på dem som inte delar denna erfarenhet. I dessa fall blir det kristna livet statiskt – man är färdig en gång för alla eftersom man passerat gränsen mellan utanför och innanför. Men Jesus ord utmanar oss hela tiden att närma oss centrum, oavsett vad vi har eller inte har för erfarenheter, kunskaper eller livssituation. Gränserna finns inte – det är något som vi människor sätter upp. Dessutom ser dessa självskapande gränser alltid olika ut beroende på vilka som finns i “vi”-gruppen. Det kan t.ex. vara lätt att hävda homosexualitet som oacceptabelt så långe ingen i “vi”-gruppen har det problemet. Samtidigt känner jag inte till någon församling som stänger sina dörrar för en arbetsknarkande direktör som försummar sina barn och lever för sina pengar och sin karriär (vilket är ett större bekymmer än sexuell läggning någonsin kan bli). “Vi” och “dom” borde överhuvudtaget inte existera i en gemenskap som på ett sant sätt är efterföljare till Jesus. Alla som säger sig vilja följa Jesus i gemenskap med andra människor borde därför vara välkomna att döpas och hänga på. Det intressanta är frågan hur vi gemensamt definierar centrum. Det är just det samtalet som församling är!!! Utifrån det samtalet utmanas jag (inte de andra) att fortsätta min väg (inte de andras väg) mot detta centrum!! Vad tycker du om detta? Finns det risker med att betona centrum istället för gränser?
Uncategorized | Anton | 2 January, 2009
Hej!!
Jag hittade till din blogg. Du skriver många kloka ord! Ingen människa är mer förmer än någon annan. Inte sant? Det är intressant att läsa det du skriver. Hoppas du och din familj har det bra!!
Ester! Kul att du hittat hit. Det är sant: “ingen människa är förmer än någon annan”. Det är nåogt som 99,9 % av världens befolkning håller med om rent teoretiskt. Men i praktiken tror jag att de allra flesta människor ändå kategoriserar människor – ofta omedvetet – i bättre eller sämre, inne eller ute, av eller på. Det är en stor utmaning att avslöja detta omedvetna beteende i sitt eget liv och kunna bryta det. Där är Jesus en tydlig förebild genom både sitt liv, sina handlingar och sin undervisning. Vikten av “att inte göra skillnad på människor” har aldrig poängterats oftare än vad det gör i vårt samhälle idag. Samtidigt har vi nog aldrig haft ett samhälle som så tydligt i praktiken faktiskt gör skillnad på människor.
Människans inneboende drivkraft att kategorisera, att ha “den andre” som avstamp för sin egen förträfflighet, är ett knepigt ämne. De teoretiska resonemangen om att inte döma är lätta men när det kommer till praktiken måste detta sätt att leva ske i en ständig kamp med sig själv. Att möta “den andre” tror jag är en nyckel. Att våga bryta sina egna tankebanor mot någon annans trots att man inte är säker på hur utkomsten blir av det mötet. Lycka till med predikan.
Apropå oss som tror att vi är norm här i världen kan jag rekommendera lite studier av en återkommande studie som kallas World Values Survey. Läs mer på Wikipedia. Notera var på kartan Sverige befinner sig! http://sv.wikipedia.org/wiki/World_Values_Survey
Calle; så sant, så sant. Intressant länktips – tack!
Hej Anton! Mycket intressant att läsa ditt inlägg om att döma eller inte. Håller med om att det är oerhört lätt att ramla dit. Behövs en påminnelse ibland. Helt klart ska vi betona centrum istället för gränser. Vi är ju alla skapade unika vilket innebär att vi får vara som vi är bara vi har fokus på Jesus. Ha det gott och hälsa familjen. Lena
Detta ämne är så intresant och du lägger upp det väldigt bra. Och jag tror att det är precis som du säger/skriver hehe, men jag kan säga för min del så känns det ibland väldigt svårt att inte ha “vi” o “dom” … Men det är nog något vi måste jobba med varje dag o hela tiden tänka på det.. Jag kan inte se några risker med att betona centrum istället för gränser, för det är så det borde vara o alla borde tänka o leva efter det..
Jag tror att det är bra att betona centrum, som du skriver och att församlingen är en verkstad där vi alla är på väg. Man är inte färdig för att man är med på vägen. Däremot tror jag inte att en församling kan vara helt utan gränser. Gemenskapen kan och bör vara öppen för alla, men man kan inte bli döpt om man inte omvänder sig och tror. Det måste som jag ser det finnas en gräns för dop och lärjungaskap. Jesusorden i Matt 18:15-20 och det Paulus skriver i 1 Kor 5:11-13 blir helt meningslös om församlingen inte har några gränser. Jag tror att öppen gemenskap, tydligt centrum och kärleksfull gränssättning och fostran går att kombinera. Det försöker vi i alla fall göra i vår församling.
Jonas Melin; vad roligt med en ny röst som jag inte känner, och tack för ett klokt inlägg. Naturligtvis måste det finnas en uttalad vilja att följa Jesus för att bli döpt! Jag är i den aktuella predikan ute efter att provocera en aning. Problemet är ju att dessa “gränser” hela tiden ändras beroende på vilka “vi i församlingen” är. Utmaningen är att veta vilka gränser som är värda att hålla fast vid, och vilka som inte är det. För att den utmaningen överhuvudtaget ska bli möjlig att klara av måste vi hela tiden ha ett öppet samtal om dessa gränser, så att vi inte skapar gränser för gränsernas skull. Jag längtar också efter exakt det du skriver, dvs en situation där “en öppen gemenskap, tydligt centrum och kärleksfull gränssättning och fostran går att kombinera.”