Är du frälst?
Ett begrepp som jag lurat på det senaste året är ordet “frälsning” som är det mest centrala i den kristna språklådan. Själva poängen med det kristna budskapet är ju att Gud genom Jesus Kristus frälst världen, eller erbjudit världen frälsning. Men vad innebär det? Är frälsning något som(1) HAR skett, något som (2) HÅLLER PÅ att ske, eller något som (3) KOMMER att ske?
Alla dessa tre aspekter av frälsningen finns i de bibliska texterna, men någonstans måste väl ändå tyngdpunkten ligga. Inom mitt sammanhang (och frikyrkan generellt) ligger ofta betoningen på alternativ 1, d.v.s. något HAR skett. Det talas om att man “blev frälst”. Detta har lett till att man gärna talar om det ögonblick, i dåtid, som man “tog emot Jesus”. Problemet med en alltför tydlig tyngdpunkt på alternativ 1 är att den lätt passiviserar de kristna. Man ÄR frälst, punkt slut och inget mer behöver göras. Denna passivitet tycker jag är tydlig inom kristenheten idag, och det finns få (jag har gärna fel) exempel på sammanhang som tydligt gestaltar vad man blivit frälst till. Vi talar om behovet av “frälsning”, men erbjuder inget alternativt liv. Bara ett ungefär likadant, fast med lite mer hopp om ett liv efter detta. Vi har förlagt ordet frälsning till en enbart “andlig” sfär som har väldigt lite med våra konkreta livsval att göra.
Jag har, kanske som en reaktion mot detta, mer och mer kommit att betona alternativ 2 och 3. Jag har blivit mer och mer obekväm med att tala om människor (inkl. mig själv) som frälst / icke-frälst. Istället ser jag mer och mer frälsningen som en process, något som håller på att ske och som fullbordas en gång i framtiden. Vi är på väg att frälsas, och själva rörelsen eller processen, är tecknet på frälsning. Ingen rörelse – ingen frälsning. Jag har mer och mer kommit att byta ut, eller åtminstone komplettera, ordet “frälsning” mot “befrielse” som inte är lika förandligat bland dem jag predikar för. Hur tänker du; är du frälst?
Uncategorized | Anton | 25 February, 2010
den här mallen var fräsch…tydlig och såå fint foto. Är det Ulf L ?
håller på att bli frälst, för att nu svara på ??
Jag gillar i alla fall “befrielse” bättre än “frälsning”. Annars instämmer jag i frågan.
tja!
den här mallen var defenitivt bättre än gårdagens. läste om/av dig i efk direkt idag. kram
Jag tycker att ordet frälsning har gått från att vara ett positivt ord till något som jag helst inte vill benämna mig själv som, tyvärr. Jag vill nog ändå säga att jag är frälst. Jag är räddad. Detta innebär naturligtvis inte att jag inte behöver anstränga mig och tänka på hur jag lever mitt liv. Jag tror tvärtom att det ger mig större anledning att verkligen leva som Jesus lär när jag utger mig för att vara frälst… Jag håller med dig Anton i det du skriver :”Vi talar om behovet av “frälsning”, men erbjuder inget alternativt liv. Bara ett ungefär likadant, fast med lite mer hopp om ett liv efter detta”. Det tycker jag är mitt i prick i alla fall om den vi erbjuder frälsning kommer från en kristen familj…
Jag har ofta funderat på att jag inte har något tydligt före och efter “frälsningen” som en del troende har. Detta skulle ju i o f s kunna innebära att jag ständigt jobbat på min frälsning och att min frälsning pågår hela tiden och att jag därför inte kan ha ett klart före eller efter.
Ja ja… en lång diskussion blev det idag. För att sammanfatta mina tankar kommer jag att fortsätta kalla mig frälst/räddad/befriad, som något som HAR hänt. Risken med att bara säga att man jobbar på sin frälsning (frälsning i pågående form) tror jag för egen del skulle göra mig mer “lat” och benägen att luta mig tillbaka och tänka att jag kan bete mig lite som jag vill eftersom jag ju faktiskt inte är alls färdig, utan på väg och att jag jobbar på min frälsning. Förstår du hur jag menar?
Jag vill inte gömma mig. Jag BLEV frälst, vill VARA frälst och arbeta på att så förbli! tjingeling!
1.Jag är INGEN teolog. 2. Vet inte om jag tänkt riktigt färdigt, när har man det? 3. Har iaf grubblat på din text sedan du skrev den.
Frälsningen som jag tänker, är som för Petrus ute på vattnet när Jesus GENAST grep tag i honom när han var på väg att sjunka. Där tänker jag mig frälsningen.
Därefter är det avgörande att ha ögonen fästa på Jesus, för att gå genom stormen/livet tillbaka till båten/himlen. Jag är fri att välja att titta bort och gå för egen kraft trots att jag VET att jag inte klarar mig.
Mina ögon är fästa på Jesus och Han griper genast tag i mig om jag “snubblar” i livet, HAN lämnar inte mig.
Frälsingen skedde då jag sa JA, till Gud och jag “jobbar” på min relation till Gud för att kunna ha ögonen fästa på Honom.
Kommentaren känns kanske rörig, men hoppas det jag tänkt gick fram iaf.
Tack för mycket goda tankar!!!
Linda: Kan jag VARA frälst utan att arbeta på “att så förbli” som du uttryckte det?
Evelina: Ha inte för låga tankar om dig själv. Alla människor som har en uppfattning om Gud är teologer. Tycker dessutom att du formulerar dig bra och strukturerat. Några frågor: Vad innebär det, konkret, att ha sina ögon “fästa på Jesus”? Det vore intressant om du utvecklade hur det ser ut konkret. Innebär det något avgörande i mina konkreta vardagsval eller handlar det bara om en “inre attityd”?
Tack Anton, det känns som man är ute på hal is ibland när man skriver, men det kanske är djupt vatten istället
För mig handlar det om en starkt inre attityd som ger konsekvenser i mitt vardagsliv.
Min mamma lärde mig som liten en gammal sång som går ungefär så här…”Spärras din väg utav hinder så väldiga och utav berg som där skyhöga står. Räkna med Gud ty han gör det omöjliga, Han gör vad människor inte förmår.`”
Ofta skrattade vi, det var i en tonårings öron en väldigt passé låt. (Min man har numera också av repetition från mamma fått lära sig den)
Men de raderna har färgat mig. När saker är tuffa, så börjar mamma sjunga och man sjunger med och kommer ihåg. Fäst ögonen på Jesus.
EN konkret följd av detta är att jag bor där jag gör. Innan jag träffade min man var jag ofrivilligt på väg ur en församlingsgemenskap bedjande till Gud att jag ville hålla fast vid Honom(vilket är väldigt tufft utan en försammlingsgemenskap). På väldigt udda vägar, träffade jag min man och flyttade till ett härligt samhälle och en trygg församling.Ett konkret bönesvar då jag “höll tag i Guds mantelflik”.
För ett par år sen jobbade jag med en kollega som jag var väldigt samspelt med. I vården med dementa är det väldigt bra, då räcker det med att titta på varandra så vet man hur man ska hjälpa den demente på ett smidigt sätt utan att förvilla denne med vårt prat om hur vi ska duscha etc.
Lite samma känsla kanske det är…Att i bön växa sig nära Gud och känna av Hans vilja i uppkomna situationer.
Konkret vardagsval, kan vara att jag ofta väljer kristen musik i bilen på väg till jobb ex, eller hemma också. Det hjälper mig att hålla mig nära. Jag har en önskan om att bli bättre på att hålla mig nära Gud.
Jag som kanske många andra skyller på att livet går snabbt och att man ska bara göra si eller så sen ska man ta en stund med Gud. Jag kan bli bättre på väldigt mycket, men jag tänker inte låta det resonemanget få mig i sank heller. Det är bra att jag snackar med Gud i de flesta lägen, det är bra att vara lite barnsligt kristen. Det är bra att komma till Gud och säga att jag behöver Honom, det är bra att komma till Gud och erbjuda det jag kan göra för Honom. Jag tänker inte säga till Gud att det här är jag bra på eller det här är jag inte bra på. Vill Han använda mig till något, får Han det, MEN Han får se till att jag klarar det också.
Det här vet ju Gud och ja, det har ju hänt att jag fått bli använd av Gud, även lilla jag.
Konkret: fästa ögon på Jesus i med och motgång./Jobba på en relation med Gud. Jag och Gud, i gemenskap med andra kristna.
Alla som gått balansgång vet ju också att man kan inte släppa blicken för att man märker att det går bra, det gäller att FÄSTA blicken.
Kanske har svamlat iväg, men det var ett försök att svara iaf.
Du frågar mig om man kan VARA frälst utan att arbeta på att så förbli? Nej, kanske inte… det beror väl på vad man lägger i begreppet “arbeta på”. Du skriver : “Man ÄR frälst, punkt slut och inget mer behöver göras. Denna passivitet tycker jag är tydlig inom kristenheten….” Inom kristenheten tycker du alltså att det finns utrymme för att vara passiv. Eller kan man arbeta på att förbli frälst och ändå vara passiv?
Så här tänker jag… Idag i alla fall… Jag är inte frälst…
Alla tre aspekterna finns med, så är det och de är på ett sätt viktiga, men din fråga är ju inte om de finns, utan var tyngdpunkten borde ligga. Ordet fräsning ligger i min förståelse av Bibeln i framtiden, det är ett hopp, något vi ska vinna, något vi tror på och längtar efter. Vi är inte frälsta idag, däremot är vi troende på hoppet om frälsning. Tron gör oss till Guds barn, här och nu är han närvarande i våra liv, vi möter hans kärlek och omsorg, vilket också borde göra något med oss här och nu. Tron får konsekvenser och får den inte det är den död och utan lön, eller som du säger det, ingen rörelse ingen frälsning. Jag tycker tyngdpunkten ska ligga på att det kommer att ske, vilket jag upplever att det är där bibeln lägger tyngdpunkten, men att detta också måste göra något med mig här och nu. Jag kallar mig hellre troende, eller varför inte det klassiska, kristen hellre än frälst.
Linda; med kristenheten menar jag den synliga massan av människor som säger sig vara kristna och är med i någon församling. Att vara en del av kristenheten är inte synonymt med att vara kristen/frälst. Kanske vore det bra att tala om frälsningen i grader, och inte antingen eller. Man kanske kan vara mer frälst och mindre frälst. Det kanske låter konstigt, men om vi talar om frälsning som befrielse borde det ju funka. Vi kan vara mer eller mindre bundna under världens makter, d.v.s. mer eller mindre befriade från dem.
Mattias; tack för god kommentar. Lutar åt samma håll. Men tycker du att frälsningen som begrepp blivit belastat i våra sammanhang?