Da’n före da’n har jag ägnat förmiddagen åt predikan som ska hållas på julotta i Betania, Östra Ryd 07:00 på juldagen. Årligen slås jag av det helt unika med den kristna gudsbilden. Gud visar sig vara en Gud som går över varje anständig gräns för att nå oss med sin kärlek och gemenskap. Det som kännetecknar evangeliet i allmänhet, och julens texter i synnerhet, är att Gud rör sig nedåt. Vi människor tenderar ständigt att försöka klättra uppåt för att nå fullkomlighet, känna oss lyckade, uppnå Guds acceptans eller hur vi väljer att formulera vad vi strävar efter.

Men Gud finns hela tiden i rörelsen nedåt. Han blir människa och tar del av våra mänskliga begränsningar. Gud blir törstig, hungrig och frusen. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som så många inte kände igen Gud i Jesus då. Kanske är det p.g.a. detta nedåtgående mönster som vi har så svårt att känna igen Gud i vår tid. Upptagna som vi är av våra olika varianter av klättrande ser vi inte att Gud befinner sig i en helt annan riktning. Texterna i jul talar om en Gud som ligger i en matlåda för djur, och de första som kommer dit är samtiden sociala bottenskrap. I evangelierna möter vi en Jesus som tittar upp på en äktenskapsbryterska. Vi möter en Jesus som säger “kom ner” till en landsförrådande tullindrivare som i sin iver klättrat upp i ett träd för att se Jesus.

Julen utmanar mig att sluta klättra och istället delta i den nedåtgående rörelsen. I den nedåtgående rörelsen deltar vi i Guds betjänande och upprättande av den här världen. Julens budskap inrymmer en utmanande uppmaning till oss människor som ständigt klättrar och försöker fly bort från våra liv, vår vardag, ja; kanske från vår mänsklighet: Gör som Gud – bli människa!