Då var det äntligen onsdag och jag har haft min första arbetsdag efter semester. Det är märkligt att dra igång så sent på hösten. Terminen har ju börjat, så alla grupper ska dra igång nu – ingen skön lång startsträcka här inte.

Började dock med att träffa mina östgötska kollegor på Östgötagården. Vi brukar ha en höstlig kick-off med ett gemensamt dygn där, men eftersom jag hade semester igår anslöt jag idag. Under Fredrik Wenells ledning samtalade vi om vad som avgör om ungdomar i tonåren väljer att vara med i kyrkan eller inte. Fredrik hade mycket klokt att säga om detta eftersom han, förutom att vara pastor i Johanneskyrkan i Linköping, forskar om unga människor relation till tro och kyrka.

Nu ska jag smälla i mig lite kvällsmat innan det bär iväg till bönesamling.

Det finns en scen i slutet på filmen “En fisk som heter Wanda”. Karaktären Otto (spelad av Kevin Kline) sitter fast i betong och Michael Palins stammande karaktär K-k-k-k-k-en kör över honom med en ångvält. Jag känner mig lite grann som Otto just nu när han ser hur ångvälten närmar sig.

Nu är det nämligen snart slut på sju månaders ledighet. Sedan 1/2 har jag varit föräldraledig på 75%, och sedan 11/8 har jag semester. På onsdag börjar jag jobba heltid igen, och det ser ut att bli en diger höst.

Ägnar denna vecka bl.a. åt läsning. Två böcker läses parallellt, med stor behållning dessutom. John Howard Yoders “The politics of Jesus” – som jag läser för jag vet inte vilken gång i ordningen – är så angelägen och bra i en tid då kristen tro förskjutits till människans “inre” och reducerats till att enbart vara något individuellt, mellan människa och Gud. Här visar författaren att Jesus handlar om sociala – och därmed politiska – konsekvenser.

Den andra boken är skriven av N.T Wright och heter “Surprised by hope”. Den har börjat lovande och jag ser fram emot att ta mig igenom resten innan jobbstarten närmar sig obönhörligt som en ångvält.

Imorgon ska min yngsta syster gifta sig, och jag åker alldeles strax till Stockholm. Vill bara slänga in några länktips.

- Min vän Jonas Lundström skriver väldigt intressant om hur man som kristen bekännare ska förhålla sig till det förestående valet.

- Den här korta, klargörande och goda artikeln av N.T Wright gör upp med föreställningen om uppryckandet vid Jesu återkomst.

Det får räcka så. Trevlig helg!!!

Igår kväll kom vi hem igen efter några givande och intensiva dagar som jag till störst del tillbringat på Frizon-festivalen. Jag är oerhört glad för det sammanhanget, och det var en stor förmån att få vara delaktig. Ledningsgruppen för festivalen förtjänar all uppskattning och beröm för ett mycket väl genomfört arrangemang – både praktiskt och innehållsmässigt. Själv hade jag ett seminarie igår vid två tillfällen, och det är svårt att avgöra hur det hela landade. Jag är dels ovan vid målgruppen (gymnasieåldern), och dels vid formatet att bara sätta igång och prata.

Idag är det lite av den där “dagen efter”-känslan. Vi har varit på gudstjänst i vår församling, och fick bl.a. höra en mycket god predikan av Stefan Axelsson om Guds nåd, med utgångspunkt i berättelsen om David och Batseba i Andra Samuelsboken. På tal om nåd, är det en stor nåd att få tillhöra en församling, mötas, tillbe Gud, samtala och fika tillsammans. Det ger styrka inför veckan som ligger framför. Den vecka som ligger framför har sitt stora klimax på lördag när min älskade lillasyster Noomi gifter sig med Johannes. Det lär bli en del planering inför denna begivenhet eftersom jag och min andra lillasyster Linda ska agera toastmastrar (böjs det så?) på middagen.

Jag befinner mig just nu hos mina svärföräldrar i Fjugesta, ungefär en mil från Torp där Frizon-festivalen äger rum. Ska snart bege mig dit, och kommer vara på området torsdag, fredag och lördag. Det ska bli roligt! Jag hoppas framförallt att få fika med en del vänner som jag inte träffar så ofta. Hursomhelst är min intention att ge lite dagliga rapporter här på bloggen om vad som händer på festivalområdet.

Som jag skrev i föregående inlägg ska jag till Frizon i veckan. På lördag ska jag prata om Bergspredikan. Bergspredikans etiska budskap sammanfattas i slutet av Jesus med det som kommit att kallas “gyllene regeln”. Vi är många, tror jag, som bekänner oss till denna regel som ett rättesnöre.

Men jag tror inte att det är sant. Jag misstänker att vi allt som oftast tolkar denna kärna i Jesus undervisning som att den lydde så här:

“Allt vad ni inte vill att människorna ska göra mot er, det ska ni heller inte göra mot dem.”

Om det är så vi ser på det blir efterföljelse något passivt. En sådan efterföljelse märks inte, och kommer aldrig utgöra något hot mot rådande ordningar av våld och orättvisor. Den handlar om att låta bli en massa saker, men det är knappast vad som kännetecknade Jesus och det är heller inte det han säger:

“Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”

Jesus säger inte “låt bli!”, utan “gör!”. Först genom aktiv efterföljelse kan Guds kärlek bli synlig; makterna skulle bäva och orättvisa ordningar omstörtas. Så sprängs sociala gränser, och Guds rike tar form mitt i världen. Så sätts Guds revolution – som är revolutionerande annorlunda – i verket. Den vill jag vara en del av.

Nästa vecka, onsdag till söndag, är det dags för festivalen Frizon på Torp utanför Örebro. Det är en festival som arrangeras av EFK Ung och innehåller musik, undervisning, seminarier m.m. Kolla gärna in festivalens hemsida.

Jag har själv inte varit på festivalen sedan 2003, men i år har jag fått möjligheten att åka och kommer att vara där från torsdag till lördag. På lördagen kommer jag att hålla ett seminarium om Bergspredikan som fredens väg. Bergspredikan finns i Matteusevangeliet, kapitel 5-7, och är den längsta text där Jesu undervisning återges. Väldigt många kloka människor har sagt väldigt mycket klokt om bergspredikan, och det känns snudd på förmätet att jag ska säga något om det. För två år sedan predikade jag emellertid igenom bergspredikan i församlingen och använde sedan det materialet i en fortsättningskurs till Alpha. Det material jag redan har kommer naturligtvis att ligga till grund för seminariet på Frizon, men frågan är hur man kokar ner tretton undervisningstillfällen till ett enda. Den utmaningen ska jag anta imorgon då jag ska förbereda det hela.

Eftersom “fred” är det givna temat kommer jag koncentrerar mig på det. Jag kommer först att sätta bergspredikan i sitt sammanhang, i den stora berättelsen om hur Gud skapat världen god, hur människan distanserat sig från Gud och dragit in splittring och “ofred” i världen, och hur Gud slutligen räddar världen och skapar en väg till fred. Bergspredikan sätter ord på den vägen, och Jesus går den fullt ut. Sedan kommer jag att fästa uppmärksamhet på att “fredens väg” inte är en passiv väg, utan en aktiv väg som ständigt hotar den rådande ordningen. Slutligen kommer jag att gå djupare in i två texter om konflikter respektive fiendekärlek där vi får en och annan vink om hur fredens väg kan levas ut mitt i en värld där fysiskt, verbalt och strukturellt förtryck ses som en förutsättning för att lösa konflikter och upprätthålla fred.

Vi får se vart det tar vägen. Det ska hursomhelst bli grymt kul att vara med på festivalen några dagar. Kanske ses vi där?

Är det något som ofta blir fel inom kristenheten, särskilt inom frikyrkan, så är det frågan om vad som är “andligt”. Vi förlägger ofta “det andliga” till att bli synonymt med det karismatiska och övernaturliga. Men kristen andlighet får inte reduceras till den spektakulära sfären – kristen andlighet är gäller hela livet.

Anden utgjuts över den första församlingen i Jerusalem på den judiska pingsten. Pingsten firades bl.a. för att folket en gång hade fått Lagen. Lagen visade hur folket skulle leva för att mitt i världen reflektera Guds härlighet. På det sättet skulle hela världen se vem Gud var och hur ett sant gott mänskligt liv skulle levas. Lagen reglerade allt från ekonomi och matlagning till gudstjänstliv – Gud hade med hela livet att göra. Tyvärr var det svårt för folket att leva efter lagens bud. Profeterna kritiserade folket – särskilt dess  ledarskap – för att reducera Gud till den “religiösa” sfären. Bl.a. Amos menade att om det råder orättvisa förhållanden bland folket så spelade det ingen roll hur mycket lovsång man sjöng och hur noga man var med gudstjänster.

Ett hopp började med tiden ta form bland folket om att Gud på nytt skulle befria folket och upprätta sitt rike med fred och rättvisa i hela världen. Hesekiel och Jeremia talade om ett nytt förbund där lagen istället skulle skrivas i människornas bröst.

Den gemenskap som beskrivs efter att Anden har fallit, är en gemenskap där Gud i sanning är hela livets Gud. Det som Lagen beskriver fullbordas när Anden formar en ny mänsklighet. Den nya mänskligheten erbjuder inte i första hand andliga kickar och en fin trygghet på insidan, utan ett helt nytt liv med upprättade relationer och en helt ny ekonomisk ordning. Sann andlighet är när Gud inte reduceras till det karismatiska området (även fast den dimensionen också finns), utan blandas in i allt den kristne är och gör. Detta tål att sägas i kölvattnet av den märkliga Benny Hinn-debatt som rasat på diverse bloggar och tidningar de senaste veckorna. I mina ögon representerar han den stympade andlighet som är allt för vanlig, där man förlägger Gud till det spektakulära, och där det “vanliga” livet blir sekundärt.

För övrigt skulle jag vilja rekommendera Joachim Elsander som skriver klokt om “Det överkokande vattnet” på sin blogg.

Sömnen har varit bristfällig på sistone. Minstingen Jona, 1,5 år , har varit sjuk och hållit oss vakna. Inatt var inget undantag. Klockan 4:00 gick jag upp. Snart ska jag predika – perfekt uppladdning. Bra att jag ska predika om Anden – idag är jag, som alltid, i behov av kraft från höjden. Noterar att det är den 1/8 och Per har namnsdag. Själv heter jag Per Gunnar Anton Fagerstedt, och har således namnsdag idag – se där ja!

Nu ligger Jona och sover så fridfullt i soffan bredvid mig. Amos, 3 år, har gjort mig sällskap och pockar på min uppmärksamhet. Huset börjar så sakteliga vakna nu, och en ny dag börjar. Undrar vad den har att bjuda på? Det är roligt att leva.

På söndag har vi samtalsgudstjänst igen. Jag ska predika utifrån Apostlagärningarnas andra kapitel som handlar om att Anden, Guds egen närvaro, gavs till den kristna gemenskapen. Därmed formas en ny mänsklighet som är ett tecken mitt i världen, och för världen, om den framtid som Jesus gjort möjlig genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse.

Jag kommer att tala lite grann om vad som kännetecknar den nya mänskligheten. Kort sagt kommer jag för det första att fokusera på att den nya mänskligheten är en gränsöverskridande gemenskap som sträcker sig till alla. I den nya mänskligheten är murar människor emellan raserade och de gränser som annars råder baserade på världsliga kategorier (etnicitet, språk, kön, hudfärg, månadsinkomst, efternamn etc.) relativiserade.

För det andra kommer jag att ta upp att i den nya mänskligheten är Gud hela livets Gud. Det finns ingen distinktion mellan heligt och profant, andligt och oandligt, utan hela livet är heligt. Tandborstning såväl som gudstjänstliv sker inför Guds ansikte.

Välkommen till Betania, Östra Ryd, på söndag 10:00!