Idag börjar fotbolls-VM på allvar. Nu är det vinna eller försvinna som gäller i varje match och så här kommer det att gå:

Åttondelsfinaler:

Uruguay – Sydkorea 2-0

USA – Ghana 1-1 (USA vinner på straffar)

Tyskland – England 2-1

Argentina – Mexico 1-0

Slovakien – Holland 0-2

Brasilien – Chile 2-1

Paraguay – Japan 1-1 (Paraguay vinner efter straffar)

Spanien – Portugal 2-1

Kvartsfinaler:

Uruguay – USA 2-1

Tyskland – Argentina 1-3

Holland – Brasilien 0-2

Paraguay – Spanien 0-2

Semifinaler:

Uruguay – Brasilien 1-3

Argentina – Spanien 2-2 (Argentina till final efter straffar)

Bronsmatch:

Spanien – Uruguay 1-0

Final:

Brasilien – Argentina 2-0

Brasilien blir världsmästare för sjätte gången. Hjärtat säger Tyskland eller England, men man får njuta av ett historiskt drömmöte redan i åttondelsfinalen. Det vore roligt om Argentina kunde knäppa brassarna på näsan i finalen, men tycärr blir det inte så. Om jag har fel; kommentera det!

I morse när klockradion stod på 06:48 väcktes Sara och jag av våra barn Elsa, Hugo och Amos. Maja och Jona var redan hos oss i sängen. De sjöng och hurrade för oss, vilket var enormt rörande även den tiden på morgonen. Elsa, 8 år, hade gjort en tavla och satt in den i en ram. En fin teckning med följande inskription: “Grattis mamma och pappa 65 år”. Detta är ju helt riktigt eftersom jag fyller 32 och Sara 33 idag.

Senare ska vi gå upp till midsommarfirandet här i Östra Ryd där det blir dans kring stången. Jag hoppas också få se en eller annan match från VM. Det är ju skrällarnas VM, och jag bevittnade de regerande mästarna Italiens uttåg i förlustmatchen mot Slovakien igår. Sista tio minuterna visade Italien upp ett spel som de hade kunnat gå långt med, men som man inte sett röken av under de tidigare matcherna och de första 80 minuterna igår. Rätt åt dem att de åkte ur. Idag hoppas jag att Spanien krånglar sig vidare. Frågan är om det blir Spanien eller Schweiz som gör Chile sällskap vidare från grupp H. Från grupp G, dagens andra aktuella grupp, är Brasilien och Portugal i praktiken redan klara. Imorgon återkommer jag med ett tips kring åttondelsfinaler och framåt – då börjar VM på riktigt!

Torpkonferensen har arrangerats på Torps gård mellan Kumla och Fjugesta varje midsommarvecka sedan 1887. I år är det alltså 124:e gången som människor från hela landet samlas där för att gemensamt möta Gud i undervisning, lovsång och bön. Det är Evangeliska Frikyrkan, den församlingsrörelse vår församling tillhör, som arrangerar det hela, men Torpkonferensens prägel alltsedan dess start är att den ska vara allkristen. Därför finns de flesta samfund representerade när det gäller de medverkandes härkomst. Själv är jag uppväxt med att åka till Torp varje midsommarvecka, men vi har inte varit där hela veckan på flera år. Däremot försöker vi åka över någon eller ett par dagar.

Jag och mina två största barn var där mellan tisdag och onsdag. Det arrangeras  mycket bra saker för barn på konferensområdet och de stortrivs där. Vi hyste in oss hos min svåger Stefan som är där ensam med sina barn (mina barns kusiner alltså). Själv var jag bara med på en samling i Ladan (de stora samlingarna hålls i en gammal Lada som rymmer ett antal tusen sittplatser). Resten gick åt till att gå runt på området och småprata med folk. Det gäller därför att vara på rätt humör om man ska orka vara närvarande i varje samtal man dras in i.

Väl hemma, och det är därför jag skriver detta, kan man följa konferensens samlingar på webben och bli lite mer delaktig i vad som händer rent programmässigt. Klicka här, så har du möjlighet att följa gudstjänster live och titta på sådant som har varit. Särskilt förmiddagens bibelstudier (tisdag-torsdag 10:30) är att rekommendera. Jag ser också väldigt mycket fram mot att vår nära vän Jenny Petersson predikar i kvällens samling som börjar 19:00. Det räcker att sätta på sändningen 19:45 så slipper man allt sjungande och jox innan, som i alla fall känns krystat via TV-rutan.

Imorgon fyller min äkta hälft 33. Jag själv fyller också år imorgon, men jag är betydligt yngre. Vi ska fira genom att fira midsommar på hemmaplan. Kanske firas också genom en bloggpost.

UPPDATERING: Christian Svahn på EFK Ung har skrivit en mycket bra artikel om efterföljelse som jag vill göra er uppmärksamma på.  Betaniaförsamlingen i Östra Ryd har EFK Ung som en del i vår missionsbudget. Så borde fler församlingar göra!!!

Igår fick vi vara med om ett dop i vår församling. Dopet är, utifrån ett kristet perspektiv, den största och viktigaste händelsen i en människas liv. Jag predikade om att dopet som ritual måste förklaras för att förstås. Det saknar betydelse och är fullständigt omöjligt att begripa om vi inte förklarar vad som sker, och om inte dess betydelse gestaltas i hur de döpta relaterar till varandra.

Dopet anknyter till det mest centrala i den bibliska berättelsen: nämligen att Gud är en Gud som befriar från slaveri. Den tydligaste berättelsen i Bibeln om detta är ju när Mose ledde Israels folk ut ur Egyptens slaveri. Jagade av Faraos soldater och med Röda Havet framför sig såg hoppet ut att vara ute, men då öppnades en väg genom vattnet. I valet mellan att återvända till slaveriet eller att ta ett modigt steg i tro ut i det okända, valde folket det senare.  Dopet markerar att man tar emot Guds befrielse från slaveriet under de makter som ständigt vill förslava oss och hindra oss från att leva det liv i frihet som Gud skapat oss till.

Det handlar alltså inte bara om befrielse från ett slaveri. Det handlar också om befrielse till ett nytt liv. Vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan vara fria från auktoriteter. “You’re gonna have to serve somebody” sjunger Bob Dylan. Istället för ett liv under destruktiva makter förs vi in i en ny skapelse där Gud är centrum. Den nya skapelsen påverkar våra liv på alla plan, inte minst hur vi relaterar till varandra. Paulus skriver: “”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:27-28). På andra sidan om dopets vatten bejakar vi drömmen om den nya skapelsen och blir en del av dess förverkligande här i världen. Det nya livet, som i väldigt hög grad bygger på ett hopp vars förverkligande vi fortfarande väntar på, kan redan nu få börja spira.

Min stora längtan är att den kristna gemenskap jag tillhör ska få vara ett tecken på denna nya skapelse. Allt för att människor i vår omgivning ska fyllas med hopp om att det kanske inte går åt helvete med alltihop, och om att det kanske finns en god Gud som mot alla synliga odds ändå har sista ordet i tillvaron. Därför var det en oerhört stark upplevelse för mig att få döpa Kent igår. Han vittnade om hur han, som levt större delen av sitt liv i missbruk, på livets botten vände sig till Gud. Livet, eller Gud själv,  förde honom sedan i kontakt med vår gemenskap där han genom nya kontakter fått hjälp att bygga upp ett helt nytt liv. Sådana berättelser, och upplevelser som den igår, vänder mina tvivel till tro och hopp.

Vilken fantastisk fotbollshelg det var! Först IFK Norrköpings helt osannolika vändning från 1-2 till 3-2 under matchens sista fem minuter. Förra årets upplaga av IFK hade aldrig rest sig efter att Syrianska gick fram till 1-2 i den 85:e, men det är något särskilt med årets Norrköping (som desutom med en B-uppställning i onsdags i stora delar av matchen spelade ut ett ordinarie Örebro SK, som av någon outgrundlig anledning kämpar i toppen av allsvenskan).

Den stora fotbollsdramatiken utspelade sig dock på Aspängen i Östra Ryd. 13:00 igår var det för första gången avspark för Östra Ryds -03, -04 och – 05:or (där min son Hugo spelar och till vilka jag är assisterande tränare). Det började bra. Östra Ryd tryckte upp spelet och snart kom utdelningen. Felix Tellgren tryckte in ettan. Snart dök ytterligare en chans upp och nr 10, min son Hugo, tryckte in tvåan, och vi var inte så lite stolta. Men Västra Husby bjöds in i matchen av vårt offensiva övermod. I halvtid var resultatet 2-2. Direkt i andra blev det 2-3. En ledning som kvitterades till 3-3. Hugo – min pojke alltså – gjorde sitt andra mål när han höll sig framme i straffområdet på en målvaktsretur. Sedan tryckte Östra Ryd på för ett segermål, men på en kontring lyckades motståndarna göra ett ledningsmål. Matchen slutade snöpligt 3-4. Östra Ryd var det spelförande laget, men det saknades en hel del i defensiven. Det blir att nöta försvarsspel på nästa träning.

Det var en helt fantastisk stämning runt planen, med föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och andra intresserade som engagerat skrek och hejade. Det var sjukt spännande och t.o.m. Sara, som vanligtvis inte går igång på fotboll, var helt slut efteråt. Nedan är en bild på när kapten Hugo – som är min grabb om inte det har framgått tidigare – inför matchen hälsar på domaren och lottar om avsparken.

Har sedan igår haft den stora förmånen att vara på en dygnshajk med tolv stycken mellanstadiebarn. Under terminen har en grupp som vi kallar Draget träffats på onsdagar, och denna hajk var en typ av avslutning. Det blev enligt min bedömning väldigt lyckat, men det är väldigt skönt att komma hem!
Dessutom fyller sonen Hugo 6 år idag. Tycker inte att det var länge sedan jag låg i 180 km/h på Gamla Ö-vägen in till förlossningen. När jag stannade vid den enda stopplikten på vägen in till Norrköping vrålade Sara: “Är du dum i huvet?!? Kör!!!”
Tiden går fort, men jag ser på mina barn att den trots allt går. Dessutom blir den hårlösa ytan på mitt huvud allt större. Stort grattis till Hugo som bl.a. firats med en större cykel (ytterligare ett bevis på att han blir större).

Idag är det exakt tio år sedan som jag och Sara stod i Kvistbro kyrka utanför Fjugesta. Inför Gud och alla församlade lovade vi att vara varandra trogna livet ut. Jag är oerhört glad för det beslutet. Den absolut bästa och vackraste kvinnan blev min fru – mediokra jag blev hennes man. Det har varit ett fantastiskt decennium som är värt att uppmärksamma genom en uppdatering här på “Anton slår an ton”. Hade jag vetat då att vi tio år senare skulle ha fem barn hade jag förmodligen inte gett mig in i det – det är tur att man inte vet allt. En positiv bieffekt är också att jag sedan 27 maj 2000 har ett annat efternamn. Axelsson byttes mot Fagerstedt, vilket jag ännu aldrig ångrat. 

 Sara, jag älskar dig!

Mitt föräldralediga tillstånd har dränerat mig på all inspiration och fantasi när det gäller att komma på vad jag ska blogga om. Det är skönt eftersom jag inte känner att den måste uppdateras, men om du mot all förmodan tycker att aktiviteten här på “Anton slår an ton” är för låg, får du föreslå något jag ska skriva om. Annars kommer det under resten av våren och sommaren vara en ganska låg frekvens på uppdateringar. Men önska gärna!

Min fru kommer från en gård utanför Fjugesta, väster om Örebro. Därför händer det med jämna mellanrum att vi besöker den orten. I helgen var vi där och hälsade på mina svärföräldrar. Jag var dessutom ombedd att predika i deras kyrka igår.

Mina svärföräldrar är mycket bra, men Fjugesta är förmodligen en av Sveriges tråkigaste och mest deprimerande orter. Fler än jag tycker så. När jag slog upp vår morgontidning NT (Norrköpings Tidningar) i morse kunde jag i en krönika, skriven av reportern Henrik Johansson, bl.a. läsa följande:

“En augustisöndag på väg från Värmland svängde jag av mot Fjugesta på Närkeslätten – en av de tråkigaste orter jag någonsin skådat. Två begravningsbyråer och en pizzeria var huvudgatans utbud…”

Fjugestas tråkighet är alltså vida omtalad. Men vilken är Sveriges tråkigaste ort? Fjugesta ligger förmodligen väldigt bra till, men vilka konkurrerar? Hjälp mig med förslag, så kan vi lista  Sveriges tråkigaste orter! Motivera gärna ditt bidrag.

På fredag ska jag predika. Det är långfredag, och jag ska bl.a. tala om vad det innebär att vara församling i ljuset av korsets död. På samma sätt som Jesus gav sitt liv för att världen – vi – skulle se vem Gud är, tror jag att hans kropp på jorden är kallade att ge sitt liv för att nå världen. God kommunikation, retorik, och mediastrategisk uppspottning i all ära, men om inte den kristna församlingen är “korsmärkt” finns inget unikt att erbjuda. En församling värd namnet behöver – Gud hjälpe oss – kunna identifiera sig med fattiga, sjuka, svaga och slavar under olika typer av makter. Vi är själva slavar som blivit befriade och håller på att befrias från makter av olika slag. Om vi tappar det perspektivet är risken stor att de befriade slavarna blir självrättfärdiga slavherrar istället. Vi blir vad vi säger oss ha blivit befriade från, och då är vi fast igen. Jag blev väldigt inspirerad av Rob Bell och Don Goldens bok “Jesus wants to save Christians” och jag har lånat en hel del tankar i min predikan från den boken. Helt fantastisk.

En annan sak som inspirerar mig mycket är när människor i vår gemenskap får en smak av Guds rike. För ett och ett halvt år sedan blev Nessa troende, och började sin vandring tillsammans med församlingen i spåren av Jesus. Hon flyttade till Norrköping för några månader sedan, men är fortfarande en självklar del av vår gemenskap. I veckan skrev hon följande mejl till hela Betaniaförsamlingen i Östra Ryd, och med hennes tillstånd publicerar jag här delar av det:

Hej församlingen!

Det har gått nästan ett och ett halvt år sedan jag blev medlem i Betania församlingen… Och jag vill tacka er för att ni har funnits där för mig och för all förbön som jag har fått. Tack så mycket.

Om ni kommer ihåg så har jag flera gånger sagt att jag aldrig har känt mig SÅ VÄLKOMMEN någonstans som jag har känt när jag gick med i Betania församlingen…

Sedan jag flyttade till stan så har jag varit i lite olika kyrkor här för att se om jag hittar ett ställe här i stan också som skulle passa mig.

MEN inte en enda gång när jag gick till en kyrka har jag känt det jag kände när jag kom redan FÖRSTA gången till Betania, SÅ VÄLKOMMEN!!

Nej, det går inte att jämföra, det är stor skillnad mellan välkommen och välkommen  

Det jag vill säga är att ni har satt ribban RIKTIGT HÖGT. Det känns som att de andra kyrkorna får kämpa hårt för att komma upp på samma nivå. Det är verkligen nåt speciellt med Betania församlingen.

Vet ni och inser ni vilket härligt jobb ni gör?! Det här är verkligen något ni ska vara väldigt stolta över. För att ni är fantastiska. Oavsett hur tråkig Östra Ryd är så är NI fantastiska!! 

Det försvårar det för mig väldigt mycket om det skulle vara så i framtiden att jag vill byta till en församling här i stan. Det jag upplevde/upplever i Betania väger grymt tungt!!

Så krävs väldigt mycket för att jag ska fastna någon annanstans

Jag vill även passa på att önska er en skön, fridfull och mysig påskhelg med mycket kärlek och glädje!

Ta hand om er och er kära!

Många påsk kramar från Nessa