Igår, lördag, träffade jag ett gäng intressanta människor i Linköping. Jag är med i något som vi kallar ett anabaptistiskt nätverk, vilket ungefär betyder att vi förenas av övertygelsen om att anabaptistisk teologi har något att bidra med i de utmaningar kristna församlingar/gemenskaper/kommuniteter står inför idag. Anabaptismen var en minst sagt spretig rörelse som växte fram under 1500-talet. Man skulle kunna säga att det är något av föregångaren till frikyrkorörelsen och anabaptisterna ansåg att Luther och de andra reformatorerna inte gick tillräckligt långt. Det som kanske främst kännetecknar anabaptisterna (och som gett upphov till deras namn) var deras betoning att dopet var till för troende, och att man döptes in i en gemenskap där man fostrade varandra till att följa evangeliernas Jesus. Man betonade att äktenskap mellan kyrka och stat är en omöjlighet för en sann kyrka och man såg den kristna gemenskapen som ett alternativt samhälle. Detta är absolut inte en heltäckande bild, men betoningen på gemenskap och lärjungaskap i Jesu efterföljd är det som lockar mig i detta och som i hög grad präglat mina tankar kring församlingslivet. En person som skrivit mycket om anabaptism är Jonas Melin på sin blogg (Jonas Lundström och Micael Grenholm är andra som är med i nätverket och bloggar intensivt).

Idag har jag varit på gudstjänst i min församling. Linnea Åberg predikade oerhört inspirerande om att Gud är kärlek – något som vi inte nog kan påminnas om och förundras över.

I veckan som kommer är det påsk – helgen framför alla andra. Vi kommer att fira påsk här i Östra Ryd. På långfredagen samlas vi i Betania kl 10:00 – varmt välkommen dit! Jag ska predika om korset – återkommer om det senare under veckan. På påskdagen firar vi gemensam gudstjänst med Svenska Kyrkan, i Östra Ryds kyrka kl 11:00. Har fått den stora förmånen att predika även då, så jag ser fram emot spännande förberedelser under kommande vecka. Vi samlas tillsammans för att fira det alla kristna oavsett kyrkofamilj har gemensamt – att Jesus är uppstånden. Trots våra olika traditioner där vi har väldigt olika betoningar i vår teologi ska vi både fira mässa tillsammans och ha ett moment av dopförnyelse (!) i gudstjänsten – det ska bli spännande!

Nu har det dröjt ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. De senaste två veckorna har jag varit upptagen, och bloggandet har fått stå tillbaka. Om du inte har något att göra imorgon har jag ett par tips:

Imorgon, söndag, kommer Klara till Betania, Östra Ryd, för att berätta om sitt arbete i Mellanöstern som ska påbörjas under hösten. Hon skrev i Adventstonen här på bloggen och om ni vill höra och se henne på riktigt så är hon på gudstjänsten som börjar 10:00. Varmt välkomna dit!

Själv ska jag åka till pingstkyrkan i Östra Ny (på Vikbolandet). Deras pastor är föräldraledig och jag har fått den stora förmånen att komma dit och predika. Med utgångspunkt i 1 Petrusbrevets andra kapitel ska jag prata om församlingens identitet. Den kristna församlingen är (1) “Guds folk”, (2) “Guds holk” och (3) “Guds tolk”. Vad jag menar med det får du reda på om du kommer till Sionkapellet, Östra Ny, imorgon klockan 10:00.

Sedan igår morse är jag s.k. “gräsänkling”. Sara har åkt på spa i Stockholm – svärmor bjuder. Det är vid dessa tillfällen jag inser vad det innebär att vara föräldraledig. Det är visserligen skönt att kunna koppla bort arbetet, men att vara föräldraledig är inte att vara ledig – det är att vara föräldraledig. Idag har jag t.ex. inte suttit ner i tio minuter ens – det är ett ständigt springande, stjärttorkande, tröstande, spelande, matlagande och diskande. Detta är naturligtvis helt ok – bara man är inställd på att man är just föräldraledig. I programbladet som vår församling ger ut har jag en stående sida – “Anton slår an ton” – där jag skriver om något som jag har på hjärtat. Nu senast knöt jag an till min nya situation som föräldraledig. Så här ser texten ut:

DEN STÄNDIGA NÄRVARON

- Om en Gud som alltid är föräldraledig

Denna termin är jag till stor del föräldraledig, vilket naturligtvis är en stor förmån som vi svenska föräldrar kan åtnjuta. Tanken med föräldraledigheten är ju att dela barnens vardag med alltifrån blöjbyten och fingerfärg till läxläsning och fotbollsmatcher i korridoren. I stort och smått är jag nu en mycket mer närvarande och involverad förälder än jag kan vara när jag förvärvsarbetar den största delen av barnens vakna tid.

Trots alla goda intentioner med min ledighet inser jag många gånger att jag inte alls är den där ständigt närvarande, involverade och stödjande föräldern. Istället kommer jag på mig själv med att bli irriterad och frustrerad när jag inte får fullfölja mina projekt och göromål utan att bli störd av bajsblöjor och andra tjänster som jag förväntas utföra åt de små. Jag behöver då påminna mig om att jag inte är ledig, utan föräldraledig. Jag är hemma för att vara ständigt närvarande för mina barn.

Jesus talar om en Gud som han kallar ”pappa”. Gud är som en god förälder som alltid ser sina barns behov: ”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? [...] Er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.” Gud är, enligt Jesus, som en ständigt närvarande förälder. Gud är alltid ”föräldraledig” i dess rätta bemärkelse.

Detta kan ju låta fint, men hur ska man kunna lita på att det faktiskt är så? Till syvende och sist handlar frågan om hur trovärdig och tillförlitlig den person är, som sagt detta om Gud. Kan jag lita på den där Jesus som vandrade omkring på en landremsa vid Medelhavet för två tusen år sedan? Kan jag med någon som helst intellektuell integritet i behåll ta hans liv och ord på allvar? Personligen anser jag det. Jag tror att Jesus är Guds ansikte; den ende som fullt ut visat världen vem Gud – alltings skapare och uppehållare – är. Därför vågar jag också tro att Gud är den gode, ständigt närvarande föräldern som älskar oss människor villkorslöst, utan förbehåll.

I Betaniaförsamlingen samlas vi kring denna övertygelse: att Gud är god och vill vara närvarande och involverad i våra liv. Genom detta blad bjuder vi in till en rad gudstjänster och andra samlingar. Varmt välkomna, allihop!

Nu ropar någon igen, så jag måste bryta. Men om nu Gud är sådan som ovan beskrivits; finns det då något mer meningsfullt än att vara just föräldraledig?

Denna termin predikar Linnea Åberg och jag över vem Gud är. När vi fastställde teman åkte jag på att predika om “Gud som treenig”. Trots att detta kan verka väldigt teoretiskt och fjärran från våra vardagsverkligheter så är det inte så – den Gud är, är ytterst relevant för hur vi lever våra liv och vad det innebär att vara människa. Om du är nyfiken på vad jag ska säga är du välkommen till Betania, Östra Ryd, på söndag klockan 10:00. Då firar vi något vi kallar för samtalsgudstjänst, vilket bygger på att alla är delaktiga och samtalar runt fikaborden utifrån undervisningen. Som sagt: VÄLKOMMEN!!! 

(Om du vill få en aptitretare på hur jag ser på det hela kan jag hänvisa till Joachim Elsander som skrivit alldeles utmärkt om treenigheten på sin blogg här, och vars synpunkter jag delar till fullo.)

Vårt samfund Evangeliska Frikyrkan (EFK) har en tidning - ”Direkt” - som går ut till alla medlemmar. Jag blev ombedd att skriva något om “familj” i det senaste numret. Jag skrev en text som jag fick skala och skala och skala tills den höll sig inom ramarna för tillåtet antal tecken. Naturligtvis finns det mycket att skriva om detta ämne, så jag var tvungen att välja ett perspektiv. För mig är en självklar utgångspunkt att allt som vi gör och är som kristna måste sättas i ett större perspektiv – även hur vi lever som familjer. Att vara en lycklig kärnfamilj, hur fint det än må vara, kan inte vara nog om vi på allvar säger att vi vill följa Jesus. Då måste även familjens roll och plats i våra liv prövas utifrån hur vi lever ut Guds kärlek till vår omgivning. Så här ser texten i “Direkt” ut (finns även om du klickar här om du bläddrar fram till sidan 3):

FAMILJ – mål eller medel?

På alla möjliga debattforum manglas huruvida den s.k. kärnfamiljsnormen är bra eller dålig. Inte minst inom kristenheten rör frågan upp känslor. Oavsett hur viktig denna fråga är ur ett samhällsperspektiv, tror jag att vi som kallar oss efterföljare till Jesus har en mer relevant fråga att samtala om när det gäller familjen.

Sanningen är att de allra flesta – 74% av alla 0-18-åringar enligt SCB – växer upp i en s.k. traditionell familj med sina biologiska föräldrar. Att procentsatsen är ännu högre bland våra församlingsmedlemmar är knappast någon vågad gissning. Frågan vi i första hand behöver ställa oss är därför inte om familjen är bra eller dålig, utan hur våra familjer kan vara redskap för Guds frälsning i världen. Det pratar vi alldeles för lite om.

Som en följd av tystnaden har för många ”det kristna” sättet att leva tillsammans blivit synonymt med att vara en lycklig kärnfamilj, punkt. Att vara en harmonisk familj verkar därför ha blivit ett övergripande livsmål. Detta tror jag är att kraftigt både överdriva och reducera familjens betydelse. Överdriften består i att familjen blir det mest centrala i våra liv, vilket tangerar avguderi. Reduceringen består i att familjens roll knyts till att enbart bara vara till för sina egna medlemmar.

Familjen kan vara något fantastiskt, men borde den inte betraktas inom ramen för det större målet? Istället för att betrakta familjen som ett mål i sig självt, borde vi se den som ett medel – en fenomenal resurs – i församlingens uppdrag att synliggöra Jesus Kristus. Då räcker det inte att vi är lyckliga och harmoniska. Istället för en sluten gemenskap som i hög grad är upptagen med att arbeta med sig själv, kan familjen få vara en kanal för Guds kärlek till världen. På ett mer konkret sätt än vad som är möjligt i den stora församlingen kan familjen forma lärjungar, dela vardagsgemenskap och ha öppna dörrar för vänner, grannar och nödställda.

I Jesus Kristus har Gud befriat oss från vår självcentrering till att älska självutgivande. Detta måste naturligtvis också prägla hur vi lever i våra familjer. När jag ser mig om i våra församlingar ser jag en mängd stabila familjer, genomsyrade av kärlek och värme. Tyvärr inser alltför få vilken viktig roll man kan spela i sitt bostadsområde, sin stad och sin församling. Det är hög tid att ta vår kallelse på allvar. För Guds och evangeliets skull behöver vi utmana och inspirera varandra till att ställa våra familjer i Guds tjänst. Detta, tror jag, är en ödesfråga…

Håller du med? Varför/varför inte?

Ett begrepp som jag lurat på det senaste året är ordet “frälsning” som är det mest centrala i den kristna språklådan. Själva poängen med det kristna budskapet är ju att Gud genom Jesus Kristus frälst världen, eller erbjudit världen frälsning. Men vad innebär det? Är frälsning något som(1) HAR skett, något som (2) HÅLLER PÅ att ske, eller något som (3) KOMMER att ske?

Alla dessa tre aspekter av frälsningen finns i de bibliska texterna, men någonstans måste väl ändå tyngdpunkten ligga. Inom mitt sammanhang (och frikyrkan generellt) ligger ofta betoningen på alternativ 1, d.v.s.  något HAR skett. Det talas om att man “blev frälst”. Detta har lett till att man gärna talar om det ögonblick, i dåtid, som man “tog emot Jesus”. Problemet med en alltför tydlig tyngdpunkt på alternativ 1 är att den lätt passiviserar de kristna. Man ÄR frälst, punkt slut och inget mer behöver göras. Denna passivitet tycker jag är tydlig inom kristenheten idag, och det finns få (jag har gärna fel) exempel på sammanhang som tydligt gestaltar vad man blivit frälst till. Vi talar om behovet av “frälsning”, men erbjuder inget alternativt liv. Bara ett ungefär likadant, fast med lite mer hopp om ett liv efter detta. Vi har förlagt ordet frälsning till en enbart “andlig” sfär som har väldigt lite med våra konkreta livsval att göra.

Jag har, kanske som en reaktion mot detta, mer och mer kommit att betona alternativ 2 och 3. Jag har blivit mer och mer obekväm med att tala om människor (inkl. mig själv) som frälst / icke-frälst. Istället ser jag mer och mer frälsningen som en process, något som håller på att ske och som fullbordas en gång i framtiden. Vi är på väg att frälsas, och själva rörelsen eller processen, är tecknet på frälsning. Ingen rörelse – ingen frälsning. Jag har mer och mer kommit att byta ut, eller åtminstone komplettera, ordet “frälsning” mot “befrielse” som inte är lika förandligat bland dem jag predikar för. Hur tänker du; är du frälst?

Efter femton månader tyckte jag att det var dags för lite förnyelse på bloggen. Vad tycks om denna mall? Ska jag behålla den, återgå till den gamla eller byta till något annat?

Som fembarnsförälder hinner jag inte läsa så mycket som jag egentligen vill. Desto bättre då att de böcker jag läst det senaste året varit riktigt bra. Skrev för ett tag sedan att jag läst Greg Boyd’s “The myth of a christian nation” med stor behållning. Innan dess läste jag ett par böcker som jag tyckte var fantastiska. Nu har jag hamnat i en bok som fullständigt drabbat mig, och vars inledande två kapitel slagit knock på mig fullständigt. Boken jag syftar på är “Jesus wants to save christians” av Rob Bell och Don Golden. På ett oerhört fängslande och smart sätt berättar de den bibliska berättelsen och gör den hyperrelevant för vår tid. Ser fram emot att snart få ta itu med resten av boken som, tror jag, är ett extremt viktigt bidrag till den kristna kyrkan i vår del av världen. Jag återkommer med lite reflektioner när jag läst ut boken.

Som de flesta av er läsare vet är jag numera föräldraledig på 75 %. Igår var jag därför med om något så ovanligt som en gudstjänst utan att jag själv hade någon särskild uttalad ansvarsuppgift. Församlingen har dessutom den gynnsamma situationen att vi får lyssna på Linnea Åberg varannan vecka under våren. Igår predikade hon om att Gud är vårt ursprung och att allt börjar med Gud. Med utgångspunkt i Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel, där Paulus vistelse i Athen och hans tal på areopagen beskrivs, talade hon om att vi är kallade att tillbe skaparen, inte det skapade. Att tillbe det skapade – vare sig det är naturen eller något vi skapat själva – är ett avguderi och ett nedvärderande av oss själva som människor skapade till att ära Gud. Jag fann mig själv sitta och nicka och humma instämmande till en mycket god predikan.

Väl hemma bjöd vi våra kära grannar, familjen Nilsson, på fika. När vår äldsta dotter Elsa fick för sig att hjälpa till med kaffebryggningen var olyckan framme – en olycka som kom att avslöja hur bunden jag är i materialismens avguderi. Kannan till kaffebryggaren tappades och gick sönder och jag blev rasande. Denna bryggare har varit en kär vän under sex år, och jag har varit så nöjd med den. Till skillnad från de flesta bryggare är kaffet rejält varmt vid servering, och den känns oersättlig.

Mitt humör var kraftigt nedsatt hela dagen, och jag insåg att predikan var mer relevant i mitt eget liv än jag själv först trodde. Utan tvekan en nyttig påminnelse om att det kristna livet är ett liv i ständig omvändelse från alla de alternativa gudar som gör anspråk på vår tillbedjan, till den Gud som är alltings skapare och uppehållare.

Det är mycket OS nu, och inatt drar alltihop igång. Det är ju många tyckare som tippar den svenska medaljskörden. Men har ni läst mitt tips behöver ni inte läsa några andras. Här är nämligen facit och kom ihåg var ni läste det först. Sverige kommer att ta 10 medaljer; 3 guld, 4 silver och 3 brons. Här följer medaljörerna:

GULD – Emil Jönsson (skidsprint), Anna-Carin Olofsson (någon av distanserna i skidskytte), Anja Pärson (Alpin kombination)

SILVER – Charlotte Kalla (skidor 10 km fri stil), Anja Pärson (störtlopp), Helena Jonsson (någon av distanserna i skidskytte), Damlaget i skidstafett.

BRONS – Sprintstafett herrar, André Myhrer (slalom), Helena Jonsson (någon av distanserna i skidskytte)

Tyvärr kommer inte hockeylandslaget att räcka till och kommer att bli den stora svenska floppen. Inte heller Helena Jonsson kommer att motsvara de sjukt höga förväntningarna. Trots två medaljer kommer vi att vara besvikna på hennes prestation. Anna-Carin Olofsson kommer att vara vår guldmedaljör i skidskytte. Med all press på Jonsson kommer hon att kliva fram och erövra ytterligare ett OS-guld.

Den stora svenska bragden kommer att utföras av Anja. Ett guld och ett silver gör att hon även kommer att belönas med bragdguldet i slutet av året.

Vad tror ni om detta tips?