Sitter uppe. Klockan är 00:35 och torsdag har blivit fredag. Sara och två barn har åkt bort och jag är hemma med de tre andra. Det är oerhört tråkigt att gå och lägga sig själv.

Kan också avslöja att jag har en spännande idé på gång rörande bloggen. Vi får se om den går att förverkliga – det hänger nämligen inte på mig, utan på några av er som bemödar er med att läsa denna blogg. Vi får se.

Jag önskar dig en riktigt god natt!

I föregående inlägg delade jag med mig av en krönika jag skrivit i Betaniabladet. En krönikör av rang (till skillnad från undertecknad) och som alltid har något vettigt att säga är Johan Hakelius. Läs hans senaste krönika i Aftonbladet här. Kolla även vad han skrivit tidigare i Aftonbladets arkiv.

Sedan vill jag bara uppmärksamma er på en ny blogg i min länklista till höger. Det är familjen Dagernäs som delar med sig av sitt liv som missionärer i Tanzania. Du kan även komma till bloggen genom att klicka här.

Varje kvartal släpps ett nummer av Betaniabladet. I detta mycket läsvärda programblad står jag för en krönika under namnet “Anton slår an ton”. Det är också från denna stående spalt som jag stulit namnet till denna blogg. Mot slutet av veckan kommer ett nytt rykande färskt Betaniablad ut till alla hushåll i Östra Ryd, men för bloggens läsare bjuder jag här på en smygpremiär för min spalt. Varsågoda!

BORTOM FROSSERIET – Vad finns i bakgrunden?

Tiden går fort. Det lackar mot jul igen. Vi svenskar köper mat och julklappar för åtskilliga miljarder år efter år. Trots finanskrisen förväntar sig Handelns Utrednings-institut (HUI) att julhandeln kommer att slå nytt rekord. 61,3 miljarder förväntas vi spendera i detaljhandeln under december vilket innebär 6600 kr/person. Det är 1400 kr mer än månadssnittet övriga elva månader.

Detta kan man ha olika åsikter om. Men utan att ta till några överdrifter är det ett frosseri de flesta av oss har framför sig den närmaste månaden. Själva julfirandet går ofta ut på att äta, äta, ge paket, få paket, äta och slutligen äta lite till. Någonstans i bakgrunden spelas någon julskiva med någon som sjunger om julens innebörd. Texterna i dessa sånger rimmar illa med sättet vi för det mesta firar jul på. Förutom tomtar, renar och snö handlar dessa sånger – ofta de vackraste – om en Gud som har handlat. I Jesus Kristus blir Gud människa den första julnatten. Den räddningsaktion som Gud därmed iscensatte handlar om befrielse från självcentrering, till hela och upprättade relationer med Gud och varandra. Det tror jag vi alla i grund och botten längtar efter. Samtidigt vill vi inte låta det prägla oss i vårt självcentrerade firande där jag och mina närmaste är viktigast.

Därför är det så passande att dessa sånger spelas just i bakgrunden. Vi vill inte bli störda i allt det mysiga. Utmaningen som jag vill rikta till mig själv – och till dig som fortfarande läser detta och låter dig bli störd – är att fästa uppmärksamhet på det som helt kommit att hamna i bakgrunden. Det kanske är dags att inse att frosseriet inte gör oss lyckligare. Jag låter julens budskap sammanfattas genom ett utdrag från den allra bästa och vackraste av julsånger, men vars text alltför sällan tas på allvar; O Helga Natt av Adolphe Adam:

Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Tänk om vi kunde låta detta få prägla sättet vi firar på. God jul!

När jag kom till kontoret i morse ser jag att någon har gjort hål i den After Eight-ask som jag hade stående på skrivbordet. Så här såg det ut:

När jag se’n öppnade asken såg jag att någon/något käkat bort chokladöverdraget på en av bitarna, så att den såg ut så här:

Då förstod jag att jag haft möss på skrivbordet som ätit sig in i min choklad. Ett stort problem är att jag är hysteriskt rädd för möss, råttor och gnagare i största allmänhet. Som tur var kom Brita till hit till kyrkan. Hon visste var det fanns en fälla, gillrade den, och vi satte in den i garderoben i anslutning till mitt kontor. Efter några minuter hörde jag hur den slog igen, och chokladtjuven var äntligen fast, vilket också dokumenteras nedan:

Skönt, tänkte jag, men det var inte slut med ovälkomna gnagare denna dag. In kommer Sören Hellström, inbiten AIK:are (gnagare alltså för dig som inte är invigd), med hela munderingen på.

Oavsett vilka gnagare man har på besök har de ett gemensamt. De är oönskad ohyra som man helst vill bli av med .

Då är jag hemma igen från tre dagar på vår årliga medarbetarkonferens. Mycket har varit bra, och för första gången är jag inte besviken på innehållet (även om namnet på konferensens tema kunde fått en remissrunda till, som jag skrev i föregående inlägg). Höjdaren framför andra var Mikael Tellbes bibelstudium om kristen andlighet under onsdag förmiddag, som tidningen Dagen skriver om idag. Han talade om en andlighet som tar sig uttryck i mänsklig svaghet. Sann andlighet är kristologisk, korslik och kroppslig. Andlighet handlar inte primärt om spektakulära händelser på estraden – snarare tvärtom.

Kristen andlighet är dessutom verksam i gåvor som vi kallar övernaturliga. På eftermiddagen var det mer fokus på detta; att Gud talar till oss genom bilder, tankar och impulser. Vi fick se goda exempel på hur det kan fungera på ett jordnära och odramatiskt sätt. Ett problem vi har i kristenheten är att vi inte ger denna dimension av vår tro utrymme. Vi har intellektualiserat tron på bekostnad av öppenhet för Andens verk – det är en väldigt stor utmaning att hålla ihop det.

På förmiddagen idag har vi fått lyssna på Magnus Persson som planterat en församling i Malmö. Det var fascinerande att lyssna på honom – inte minst tack vare hans enorma kommunikativa förmåga. Han delade många tankar och lärdomar som det finns anledning att återkomma till.

Nu är jag hemma igen och har en hel del att förebereda inför helgen. Intressant att samtalet om bibelläsning är igång. Fortsätt gärna det samtalet. Kommentera gärna rapporterna från medarbetardagarna! Om du var där; vad tyckte du?

Har mellanlandat hemma över natten och kan inte sova. Befinner mig under tisdag, onsdag och torsdag i Linköping på medarbetarkonferens där ett par hundra pastorer från hela landet samlats för att samtala, få undervisning och – inte minst – äta. Temat under denna konferens är “Det börjar med dig, men det slutar inte där.”

Efter ett, i vanlig ordning, segt årsmöte för medarbetarförbundet kickade undervisningspasset igång efter en, i vanlig ordning, god lunch. Hans Jansson från Huskvarna hade en form av “Pep talk” över vad en enda människa kan åstadkomma. Det hela började med ett bildspel på enskilda människor som med sina liv åstadkommit en hel del; Moder Theresa, Ingvar Kamprad, Raoul Wallenberg, Martin Luther King. Hur vi väljer att förvalta de gåvor vi fått är av oerhört stor vikt. Även Adolf Hitler åstadkom ju mycket, men på ett helt annat sätt. Vi påmindes om att våra liv och de drömmar vi drömmer är av större betydelse än vi själva kan överblicka, och att allt en gång börjar i svaghet. Tänk om Astrid Lindgren blivit knäckt av att bli refuserad på Bonniers – undrar om det förlaget ångrat sig. 

Efter detta fick vi undervisning av Pia och Anders Gell, också från Huskvarna. Det var riktigt bra och det jag framför allt tar med mig är vad Anders sa alldeles i början; “Det börjar inte med dig – det börjar med Gud.” Här är något väldigt viktigt som jag inte tycker nog kan understrykas. En medarbetarkonferens för pastorer borde inte kunna ha ett tema som heter “Det börjar med dig” – inget kan egentligen vara mer fel.

I de bibliska texterna är det tydligt att imperativet alltid föregås av indikativet. Alltså; det vi uppmanas att göra, tar alltid sin utångspunkt i vad Gud redan har gjort. Det kristna livet är nämligen inget annat än nåd. Vi uppmanas att förlåta – för att Gud har förlåtit. Vi uppmanas att älska våra fiender – för att Gud låter sin sol gå upp över ond och god. Vi uppmanas att inte svara med våld och hämnd – för att Jesus inte gjorde det. Eller som Johannes skriver och som jag citerat i föregående bloggpost: “Vi älskar därför att han först älskade oss”.

DET BÖRJAR INTE MED DIG – DET BÖRJAR MED VAD GUD AV NÅD HAR GJORT. DETTA ÄR INTE FÖRHANDLINGSBART!!!

Nu i helgen har vi ingen ordinarie gudstjänst i vår församling. Istället har vi en församlingsdag då medlemmarna samlas för att få undervisning, samtala om viktiga framtidsfrågor samt fatta en del beslut rörande det gemensamma arbetet.

Allt gemensamt arbete vill vi ska syfta till att människor kommer till tro på de goda nyheterna om att Jesus, genom sitt liv, sin död och uppståndelse erbjuder befrielse till ett liv i gemenskap med Gud. Församlingen är en trosgemenskap som delar övertygelsen och erfarenheten av att vara beroende av Gud, och att vi i egen kraft inte kan frigöra oss från de destruktiva krafter och makter som hela tiden vill förslava oss.

Den största och mest definitiva av dessa makter är ju döden. Genom att själv bli upppslukad av döden besgrar Jesus denna fiende en gång för alla. Av nåd är vi inbjudna till gemenskap med Gud genom Jesus. Korsets Gud är inte en Gud som vi förtjänar eller når upp till – det är en Gud som av nåd böjt sig ner så långt ner att det smutsigaste av det smutsigaste, det lägsta av det lägsta, och det mest föraktadde av det mest föraktade, blivit Guds hemvist. Det är nåd.

Av nåd kan vi bli det som vi är skapade till genom att vi mitt i våra brister, tillkortakommanden och synder erbjuds försoning med Gud. Det är sann befrielse/frälsning. Jag är inte frälst för att jag är religiös. Jag är inte frälst för att jag är kristen heller. Jag är kristen för att jag är frälst. Det är Gud som av nåd har handlat först – sedan kan jag gensvara på hans heliga kärlek, förlåtelse och nåd. Så fort vi agerar för att uppnå tror vi inte på Gud, utan på oss själva, och i tron på oss själva finns ingen frälsning. Gensvaret på Guds frälsning är tillbedjan. Tillbedjan är att ära Gud som Gud och att leva i upprättade relationer med varandra och skapelsen. Därför är ett självklart gensvar på Guds frälsning att gestalta detta liv i gemenskap med andra. Frälsningen rymmer alltså inte en frihet från beroende, utan en frihet till beroende av Gud och andra. Det är det som församling handlar om; jag är beroende av andra människor som jag själv inte fullt ut valt, för att bli det Gud tänkt. Det är frustrerande, fantastiskt och oerhört välgörande och nödvändigt för att mogna i sin vandring i Jesus fotspår. Men allt - allt – tar sin utgångspunkt i Guds frälsande handling av nåd.

“Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar. Ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” (Ef 2:8-9)

“Vi älskar därför att han först älskade oss.” (1 Joh 4:19)

“Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 6:23)

Har precis vinkat av min älskade hustru och våra fem barn som åkt till barnens mormor och morfar. Det blir tomt här några dagar. Oftast är det jag som åker i väg, men nu är det jag som blir lämnad kvar. Tur att jag får lite social stimulans framåt kvällen genom mitt jobb. Vi har vår näst sista träff med ett gäng som under hösten studerat bergspredikan.

Noterar att ingen kommenterat frågan i mitt föregående inlägg. Har medvetet valt att inte uppdatera eftersom jag tycker att den fråga jag ställde är en väldigt viktig ödesfråga när det gäller den kristna församlingens framtid som ett verkligt tydligt alternativt sätt att leva. För att det ska vara möjligt krävs att vi är rotade i den alternativa berättelse som vi ofta säger är så viktig. Samtidigt vet jag att många av er som läser har något att säga i frågan. Jag vet inte hur jag ska tolka er tystnad.

Klockan är snart åtta och det svarta mörkret har bringats på flykt av gryningen. Har suttit här i två timmar och förberett mig inför dagens predikan. Det är väldigt skönt att vara i på plats i god tid innan gudstjänsten, men fyra timmar i förväg kanske är att ta i.

Idag ska jag fortsätta med temaserien “vår berättelse”, och detta är den femte delen. Vi är nu framme vid det första av två tillfällen om personen Jesus. Idag kommer jag tala om evangeliernas trovärdighet, och bl.a. beröra alternativa Jesus-skildringar. Jag kommer också lyfta fram den klyfta som jag tycker finns mellan den Jesus evangelierna lyfter fram och den Jesus som vi kristna ofta skapar. Genom en alltför selektiv bibelläsning, en alltför ensidig undervisning i kyrkorna och en alltför stor vikt vid den Jesus jag erfar i mitt andaktsliv (m.a.o. den Jesus som motsvarar mina behov) tenderar vi att tämja Jesus. “Kyrkans” Jesus blir då (eftersom det är människorna som är kyrkan) inte samma sak som Bibelns Jesus.

Bibelns Jesus är en alltid utmanande och provocerande gestalt. Inte minst för oss som kallar oss troende/efterföljare/kristna. När väckelserörelsen bröt fram kallade man dess folk för “läsare”. Jag tror inte att jag misstar mig; man kan knappast kalla dagens kristenhet för läsare. För många kanske det enda mötet i veckan med bibeltexten är på bildduken där predikotexten visas under gudstjänsten. Det är förödande om vi som säger att Bibeln är viktig, inte ens vet vad som står i den. Att på gudstjänsterna nu predika igenom “vår berättelse” är ett sätt att väcka intresset för den bok, vars handling vi blivit en del av. Jag hoppas i alla fall på en sådan effekt.

Håller ni med mig när det gäller bedömningen av våra bibelläsningsvanor?  Om ja, vad gör vi åt det? Om nej, upplys mig om något som talar för motsatsen (vilket vore extremt glädjande)!

Det är lördag, det är grådeppigt och kallt väder. Vad passar bättre än att sitta inne, tända några värmeljus, och lyssna på Leonard Cohen? Så ser min förmiddag ut medan jag hör barnens fotsteg och skratt från övervåningen. När jag just läst föregående mening låter jag väldigt gubbig, men det bjuder jag på. Kolla för övrigt klippet. Om det är gubbigt att gilla detta är jag gärna gubbig.

Fortsätter också fundera på praxis kring dopet, och ni får mer än gärna ta del i samtalet. Kom på att jag förut skrivit om dopet här på bloggen här och här. Men om ni vill skriva någon kommentar, så gör det i anslutning till denna eller föregående post.