Idag är det den 14 oktober. Den 14 oktober är ett viktigt datum för mig. Det var nämligen då jag blev döpt. Eftersom jag är uppväxt i ett kristet sammanhang har jag inget speciellt ögonblick eller datum då jag bestämde mig för att bli en kristen/bli en efterföljare till Jesus/ta emot Jesus i mitt liv/bli en del av berättelsen om Gud och Guds folk, eller vad man nu väljer att kalla det. Det var snarare en lång process genom barndomen som gjorde att jag en dag fattade beslutet att låta döpa mig. Därför är detta det viktigaste datumet i mitt liv. Jag är grymt tacksam för att Gud har gett oss ett så tydligt handlingsmönster för att uttrycka ingången i livet tillsammans med Gud och Guds familj. Det faktum att jag en gång gjort detta i praktisk handling – d.v.s. begravt det gamla och stått upp med Kristus i denna identifikationshandling – har hjälpt mig många gånger i min trosvandring under dessa nitton år. Det märkliga är att detta datum blir viktigare och viktigare för mig ju äldre jag blir. Kanske hänger det ihop med en tydligare insikt om vilken häftig berättelse jag då – den 14 oktober 1990 – blev en del av. Berättelsen om en Gud som inte bara har skapat oss, utan också befriat oss från syndens och dödens makt. Samma Gud som frigjorde ett helt folk från slaveri i Egypten genom en promenad genom vattenmassorna som bokstavligen dränkte de krafter och makter som ville hålla dem kvar i slaveriets grepp, erbjuder en liknande befrielse från synd och död genom Jesus liv död och uppståndelse. Det är grymt coolt.

Idag har vi haft pastorsträff igen med östgötapastorsgänget. Det är som vanligt både trevligt, roligt och uppfriskande att mötas och stötta varandra, skratta tillsammans, och prata om viktiga och oviktiga saker.

Idag och imorgon kommer jag att vara på skolan här i Östra Ryd. Det är dags för att göra Bibeläventyret. Bibeläventyret är ett material riktat till mellanstadiebarn och går på ett spännande och varierande sätt igenom Bibelns berättelser. Det är en stor förmån att få komma ut och introducera världens bästa berättelse för barnen. Naturligtvis sker det på ett ickekonfessionellt sätt och i enlighet med skolverkets krav.

Just nu är jag inne i en predikoserie i församlingen där jag går igenom grunden för den kristna tron. Jag kallar serien för “vår berättelse” och precis som Bibeln själv så börjar den i skapelsen, genom ondskan och syndens intrång, till befrielsen genom Jesus via Israel, och slutligen till hoppet om Guds rikes seger där församlingen är en omistlig del för att uttrycka och förvalta det hoppet. Vi får se hur det hela tas emot, men jag tycker själv att det är ett spännande grepp. Vad tycker du?

Är idag hemma själv med mina tre minsta barn, men mina tankar är väldigt mycket på kvällens ödesmatch i Superettan mellan IFK Norrköping och Ljungskile. Det känns nästan som en mardröm. Mitt älskade IFK riskerar att åka ur Superettan och man har nu verkligen kniven på strupen inför kvällens drabbning. Jag kommer att ta med mig Hugo in och bevittna det hela tillsammans med goda vänner.

Det värsta är att även om de skulle åka ur kan jag inte släppa denna passion och kärlek till klubben i mitt hjärta. Det finns inget jag föraktar mer än medgångssupportrar. Det finns massor av lag som har s.k. anhängare i tusental bara för att det för tillfället går bra för laget. Men så fort det går utför kommer dessa anhängare att svika och förneka allt samröre med klubben, precis som lärjungen Petrus gjorde i relation till Jesus. IFK Norrköping har inga sådana anhängare kvar, och kanske är det ett nödvändigt reningsbad vi nu går igenom. Men låt oss dock hoppas att man får ordning på spelet och plockar nödvändiga poäng i de fyra återstående matcherna – vi har fortfarande allt i egna händer.

Problemet med denna passion i motgång är de negativa drag som väcks till liv hos mig. När mina två största barn – Elsa (7år) och Hugo (5 år) – kom hem från en match som IFK naturligtvis förlorat berättade Hugo upprört för sin mor: “Pappa skrek på domaren att han var dum!” Varpå Sara spände ögonen i mig och sa: “Är det sant?!? Du får inte ta med dig barnen på fotboll om du inte skärper dig!” Elsa, som är väldigt klok, tog självklart sin far i försvar: “Ja, men domaren var dum i huvudet.”

Nu vet jag att det är problematiskt att skrika okvädningsord. Både ur föredömessynpunkt inför mina barn och i relation till min kristna tro. Hur allvarligt är det att på läktaren ägna sig åt sådant som jag beskrivit? Vad tycker ni?

Medan ni funderar på det kan ni avnjuta ett youtube-klipp som väcker minnen om fornstora dagar.

Det var extremt länge sedan jag skrev något här, och nu tyckte en av mina trogna läsare – Petter Jonsson – att det minsann var dags att uppdatera. Blogginspirationen har inte infunnit sig på ett tag, och jag har i höst bestämt mig för att inte bara skriva för skrivandets skull.

Från början var tanken att jag skulle använda detta forum till lite allt möjligt. Jag har delat lite från min vardag. Ofta delar jag en och annan tanke kring det som rör mina predikningar. Jag har även delat tankar kring böcker jag läser eller filmer jag ser. Ni har även fått följa den smärta det är behäftat med att ha ett hjärta som klappar för IFK Norrköping. Nu vill jag ställa några frågor till er som besöker bloggen:
1) Tycker ni att jag ska ha kvar denna blogg?
2) Vad vill ni att jag ska skriva om?
3) Tycker ni att blandningen av olika inlägg är bra, eller borde jag vara mer nischad?

Tack på förhand för er vänlighet att ge mig lite vägledning i detta!

Idag har jag ledig måndag igen. Helgen förlöpte på ett bra sätt. Hade ännu en gång den fantastiska förmånen att fira gudstjänst igår tillsammans med den församling jag tillhör. Få saker gör livet rikare än att få vara med i en sådan gemenskap! Predikan om skapelsen (som jag skrev om i föregående bloggpost) landade nog också ganska hyfsat. 

 Att dessutom Zlatan ordnade så att hoppet lever för svenskt VM-avancemang gjorde ju inte helgen sämre. En plump i protokollet var dock att Östra Ryds IF i lördags förlorade en rafflande tillställning i derbyt mot grannsocknen Västra Husby; 2-3 blev slutresultatet. Helgen avrundades igår med att jag, till mångas stora förtret,  rakade bort de gyllene lockarna på mellansonen Amos. Nu är han lika skinnad som sin far på huvudet, och jag vet fortfarande inte om det var rätt att utsätta honom för detta. Vad tycker ni?

Nu ska jag sätta mig och läsa. Håller just nu på att läsa teologen Tom Wrights bok “Helt enkelt kristen” som jag läst lite till och från under ett års tid. Nu har jag bestämt mig för att inte börja med något annat förrän jag tagit mig igenom den, och det visade sig vara ett bra beslut. Det är nämligen en av de bästa grundläggande genomgångarna av kristen tro jag läst, och den rekommenderas med varm hand.

Håller på att lägga sista handen vid söndagens predikan. Jag ska gå igenom den kristna berättelsen och börjar på söndag att tala om skapelsen. Men den brinnande frågan jag brottas med är hur man avgränsar det på ett smidigt sätt. Det finns massor att säga om detta, så vissa aspekter som man går igång på måste jag helt enkelt negligera den här gången och ta det som funkar bäst som en ingress till fortsättningen av berättelsen.

Hursomhelst så vill jag landa i hur det kristna livet relaterar till skapelseberättelsen. Jag tar upp följande punkter:

1) TILLBEDJAN; att kristna tillber Gud i gudstjänster världen över har sin orsak i att det är syftet med vår existens. Vi är skapade av Gud för att ära Gud. Utmanande i dessa jag-centrerade tider.

2)GEMENSKAP; att vi tillber tillsammans som församling handlar om att det är i gemenskap med andra vi i sanning blir människor. Vi är beroende av andra för att vara Guds avbild, och är skapade till gemenskap. Utmanande i dessa individ-centrerade tider.

3) OMSORG OM SKAPELSEN; något som ofta hamnat i bakgrunden. Men om de kristna ska vara trogna mot sin egen berättelse är detta en självklar del i tillbedjan av Skaparen. Utmanande i dessa konsumitonsinriktade dagar.

Vad tycker ni? Är det något ni saknar? Känns det krystat?

Sitter just nu på Östgötagården där jag varit sedan igår. Vi har vårt årliga pastorsdygn med EFK:s östgötapastorer, och det är en skön blandning av människor. Det har varit ett fantastiskt bra dygn med mycket skratt, allvar och framförallt bra undervisning. Det är Mikael Hallenius från Örebro som är här och ger god undervisning. Igår undervisade han om nio bilder av Guds rike utifrån Markusevangeliets första kapitel. Han har just börjat undervisa nu om saligprisningarna i Matteus 5. Detta är ett suveränt sätt att som pastor inleda höstterminen, och jag är glad över möjligheten att få åka hit.

Den 31 augusti 1994 tog min pappa sitt sista andetag. Han skulle ha fyllt 45 en månad senare. Det är alltså på dagen 15 år sedan som vårt hopp om en vändning i det alltmer tilltagande sjukdomsförloppet helt släcktes. Jag var 16 då. Nu är jag 31 och har nästan levt lika länge utan som med pappa. Den dagen var det svårt att föreställa sig hur livet skulle kunna fortsätta. Men livet fortsatte ändå och det vara bara att hänga med. Alla som någon gång förlorat en nära anhörig känner nog igen sig i det.

Saknaden efter pappa finns där fortfarande och gör sig påmind både nu och då. Det jag sörjer mest är att jag aldrig fick lära känna min pappa som vuxen. Det hade naturligtvis varit roligt om han hade fått träffa Sara och mina barn. Det finns mycket att säga om detta. Det är lätt att bli nostalgisk och vältra sig i minnen. Dessa håller jag dock för mig själv. Jag ville bara här på bloggen uppmärksamma årsdagen av en svår förlust, och hedra minnet av en pappa som jag hade önskat fått leva längre.

“Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” (Rom 14:8)

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på två veckor. Denna tystnad är symptomatisk för mitt liv just nu – all inspiration och skrivglädje är som bortblåst och jag ser ingen ljusning. Tre veckor har jag väntat på att komma in i ett flyt igen, men det är helt dött. Att då en av mina huvuduppgifter är att formulera predikningar gör inte saken bättre – jag bara måste hitta flytet igen. Tack och lov är jag ledig nu i helgen, så kanske att inspirationen rinner till. Börjar dessutom nästa vecka med en dygnsretreat på Östgötagården; kanske att det löser sig där och då. Jag har hursomhelst aldrig varit med om något liknande sedan jag för tre år sedan började arbeta som pastor. Samtidigt är det lärorikt att inse sitt beroende av Gud, och att jag i egen kraft står mig ganska slätt. Kanske en läxa jag behöver ta till mig.

Har under de senaste dagarna följt en debatt på diverse bloggar som handlar om vår församlingsrörelse Evangeliska Frikyrkan (EFK). Som jag tidigare antytt bl.a. här och här på bloggen finns en teologisk spänning i rörelsen, som jag tycker är en tillgång. Denna spänning blev väldigt tydlig i och med att Pekka Mellergård, rektor för Örebro Missionsskola, skrev ett inlägg på styrelseordförande Stefan Swärds blogg. Bortsett från det personliga meningsutbytet mellan Swärd och Mellergård är denna diskussion principiellt intressant, eftersom den utkristalliserar just den spänning jag tidigare hänvisat till. En spänning som nu ingen kan förneka. I kölvattnet av detta har flera intressanta samtal växt fram på ett antal bloggar. Jag tipsar om samtalen på Stefan Swärds blogg under de aktuella posterna. Tyvärr har viktiga frågor som Stefan lyfter fram en tendens att drunkna bland en del rätt samtalsdödande kommentarer. Det gäller därför att gallra bland det man läser. Framförallt skulle jag vilja slå ett slag för Joachim Elsanders blogg Kolportören som har viktiga samtal på gång här och här. Läs och delta i detta viktiga samtal där!

Måste också skriva om vilken nåd det är att varannan torsdag få tillbringa tid med mina nya vänner Jonas, Benny och Tony som bor på ett behandlingshem i närheten. När jag umgås och samtalar med dem, vars liv inte varit spikraka, får jag lite perspektiv på mitt eget liv och mina egna “problem”.  Dessutom blir de internkyrkliga diskussionerna (av ovan nämnda typ) som jag annars upplever så viktiga, ställda i ett helt nytt ljus.

Idag har friidrotts-VM dragit igång. Förmodligen kommer hundrametersfinalen mellan Bolt och Gay bli detta mästerskaps stora höjdpunkt. Friidrottsmästerskapen bjuder nästan alltid på någon eller ett par riktigt spännande och kittlande ögonblick. Vem kan t.ex. glömma Bolts magiska 100- och 200-metersfinaler i Peking, eller Stefan Holms återkomst från död till liv i Aten, eller de ständiga prestigefyllda mötena på långdistans under hela 90-talet mellan Gebrselassie och hela bredden av kenyaner som dock sällan rådde på den ständigt leende etiopiern.

Annars är de mest klassiska ögonblicken i mina ögon sådana jag såg på TV under uppväxten. Den som mer än någon annan är friidrott för mig  – och står för några av de mest klassiska ögonblicken – är naturligtvis amerikanen Carl Lewis. Det har sprungits många vassa 100-metersfinaler efteråt, men den han bjöd på i Tokyo 1991, då på nya världsrekordtiden 9:86, var helt sanslöst. Landsmännen Burrell och Mitchell vann silver och brons om jag inte helt missminner mig. Britten Linford Christie sprang på en fantastisk tid – 9:92 var sjukt snabbt 1991 – men blev bara fyra. (Året efteråt vann han OS-guld i Barcelona på tiden 9:96(!)). Några dagar senare utkämpade samme Lewis en helt sjuk duell i längdhopp med landsmannen Mike Powell. Lewis lär aldrig ha gjort en serie som liknar detta; 8,68; 8,83; 8,91; 8,87; 8,84. Hoppserien är helt sanslös, och åtminstone fyra av hoppen hade varit segrande i alla längdhoppstävlingar som till den dagens datum någonsin arrangerats, med undantag för Bob Beamons världsrekordtävling i Mexiko 1968 då han hoppade 8,90. När Carl Lewis i fjärde rundan hoppade 8,91 var det världens längsta längdhopp, men det fick inte status som världsrekord eftersom vinden var för stark. Tävlingen var dock avgjord trodde nog alla. Då hände det helt osannolika. I femte omgången gör Mike Powell, i godkänd vind, ett oerhört långt hopp. Jag glömmer aldrig oron i Carl Lewis ögon medan hela arenan, TV-publiken, och framförallt de tävlande väntade på resultatet – 8,95!!!! Världsrekord av Mike Powell i samma tävling som någon för första gången på 23 år hoppat över 8,90. Jag var helt stum efter detta drama – bättre blir det inte. Frågan är bara hur en silvermedalj smakar efter att ha gjort sitt livs hoppserie. Jag tror t.ex. att Linford Christie var gladare åt ett os-guld, trots ett sämre resultat, än vad han var efter att ha blivit fyra på ett utmärkt resultat. Det är det, mina vänner som är tjusningen med friidrott. Kampen, prestigen och duellerna. Trots avsaknaden av svenska medaljhopp ser jag fram emot några kvällar framför dumburken. Ladda gärna upp med klippet som tecknar den duell – Lewis vs. Powell som jag just beskrivit. Kolla Lewis blick efter Powells monsterhopp (4:42 in i klippet).