“Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen.” Så förkunnade Predikaren på 900-talet f.Kr., och aldrig känns väl det mer sant än första dagen efter semestern.

Sitter idag med planeringen inför hösten. I takt med detta stiger också förväntningarna i mig; det ska bli väldigt spännande att se vad denna höst kommer att göra med mig, men framförallt var vi kommer att stå som församling när det återigen blir dags att fira jul.

Att vara ett folk som vandrar med Gud är ett spännande äventyr, som lockar oss till ständiga uppbrott av olika slag. Gud vill befria oss till att leva ut Hans rike – att vara kristen innebär att vara i rörelse mot denna befrielse. Vi är inte färdiga, utan lockas ständigt till nya uppbrott. Om du inte är med i detta folk i rörelse, kan jag varmt rekommendera det. Det är spännande!

Bibeln är som bekant en samling av olika böcker. Dessa böcker är i sin tur skrivna i olika genrer såsom poesi, historia och brev. På 1200-talet delades alla dessa böcker in i kapitel och först på 1500-talet lär den första versindelningen ha dykt upp. (Har inte researchat detta jättenoga, men min poäng är att denna uppdelning kom långt senare och inte fanns i originalskrifterna.) Denna kapitel- och versindelning har gjort det väldigt smidigt och enkelt att hitta i denna bok. Frågan är dock om inte de negativa effekterna av denna uppdelning överväger den positiva “hitta mina favoritställen snabbt”-funktionen.

Vad jag menar är att denna kapitel- och versindelning gjort att vi läser Bibeln som om den är uppbyggd av verser, istället för att se den uppbyggd av hela böcker med specifika strukturer och budskap. Det faktum att vi kommit att läsa t.ex. evangelierna fragmentariskt har gjort att vi missar tydliga poänger och budskap i de fyra olika evangelierna. Istället söker vi våra egna poänger och budskap när vi väljer och blandar favoritsammanhang i de olika framställningarna av vad Jesus gjorde och lärde. Den typen av läsning passar ju också i vår tid där man helst ska hinna läsa två verser på toa innan jobbet. Att man då i vår individualistiska tid också själv får välja vad man får läsa är ju alldeles utmärkt. Men jag tror att vi bedrar oss om vi tror att den typen av läsning överhuvudtaget ger någonting.

Under sommaren har jag försökt att göra mig fri från den här fragmentariska läsningen och läst Johannesevangeliet som en helhet. Jag har blivit överraskad. “Jaha, står den här versen i det här sammanhanget!” Helt plötsligt får jag en helt annan förståelse för vad en vers faktiskt betyder. Inte sällan något annat än vad den blir stående för sig själv i ett specifikt kyrkligt sammanhang där man tolkar si eller så.

Nu är jag pastor och förväntas vara lite av expert på detta med Bibeln och teologi. Men när även jag överraskas av hur annorlunda Bibeln ter sig när man läser dess böcker som helhet istället för enskilda inspirerande verser, inser jag hur förödande denna kapitel- och versindelning varit – OCH ÄR – för min egen bibelläsning. Mitt tips till dig är att läsa en bok eller ett brev och tänka bort kapitel och verser – jag garanterar att det blir en omvälvande upplevelse. Den Jesus som evangelieförfattarna mejslar fram, var och en för sig, är också ständigt överraskande. Prova själv!

Antar att man tappar en hel del bloggläsare om man tar ett fyra veckor långt uppehåll, men semester är semester. Befinner mig nu på den fantastiska ön Gotland – närmare bestämt i Ronehamn på öns sydöstra kuststräcka. Min fjärde semestervecka går mot sitt slut och när jag kommer hem imorgon kväll har jag bara en vecka kvar. Semestern har varit bra och infriat förväntningarna. Fantastiskt roligt att bl.a. få ägna odelad tid åt familjen.

Under den andra semesterveckan lämnade Sara och jag bort de fyra “stora” barnen och tog med oss Jona till Göteborg ett par dygn. Vi sov hos Anna-Klara, min vän sedan barndomen, och träffade även andra sköna vänner. 

Förra veckan var jag och mina mycket goda vänner Mattias, Fredrik och Andreas på en dygnskryssning till Åbo. Dygnskryssningar är ju som bekant i sig självt inget att hänga i granen men vi behövde göra något som utlämnade oss åt varandra, och då är Åbokryssningen ett lysande alternativ. Med det sällskapet skulle t.o.m. Örebro duga som vistelseort. Det bestående intrycket efter detta dygn är det finska språket. Vem som helst kan lära sig finska. Det enda man behöver göra är att lägga till ett “i” eller ett “lainen” då och då när man pratar. En annan höjdare var Andreas Thörns och min egen karaoketolkning av Macken. Det nattliga samtalet som gjorde att sömnen reducerades till ca 0 timmar var också oförglömligt. Vad det handlade om? Det som händer/sägs i Finland, stannar i Finland. Nedan ser man tre herrar på däck 05:30 på morgonen.

Denna vecka är vi alltså på Gotland. Raukar, gårdsmuseum och lite bad är några av ingredienserna hittills. Idag ska vi leta rätt på någon typ av ponnyridning. Annars är det skönt att inte göra någonting. Har inte orkat läsa någonting, men däremot har jag aldrig löst så många korsord. Försöker också lära Hugo att förlora i fotboll, vilket inte är lätt. Jag vinner var tredje match så att han inte tror att man alltid kan vinna – men det är tydligen en hård skola. Nu har han dock slutat kasta bocciaklot och är mer konstruktiv med sina aggressioner. Nu vill han spela en ny match istället som jag naturligtvis låter honom vinna. Ska snart även lära honom att förlora två gånger i rad. Hoburgen har varit ett av utflyktsmålen, där också picknicken nedan intogs.

Nästa vecka kommer innebära lite mer fokusering på hösten. Har ett antal kubikmeter med ved som ska transporteras två kilometer och in i vårt garage. Har fått löfte om att få nyttja farbror Per-Olovs traktor och vagn för detta ändamål, vilket naturligtvis underlättar. Det känns som att hösten i församlingen kommer att bli väldigt intensiv, så jag ska försöka få kontroll över vad det är som ska göras så jag får lite struktur från början när jag börjar jobba.

Nu är det bara en knapp timme kvar till gudstjänsten börjar. Första söndagen varje månad har vi samtalsgudstjänst, vilket innebär att en stor del av gudstjänsten är samtal runt fikaborden. Till grund för dagens samtal ska jag predika om vårt behov av en kopernikansk revolution. Astronomen Kopernikus levde på 1500-talet och pläderade för en heliocentrisk världsbild istället för en geocentrisk. Jorden kretsar kring solen – inte tvärtom som tydligen lär ha varit det dominerande perspektivet. På samma sätt utmanas vi av Jesus att släppa en världsbild av att själva vara universums centrum och istället låta Gud utgöra centrum i våra liv. Jesus vill få oss att leva ett teocentiskt liv istället för ett egocentriskt.

Väldigt mycket av det vi gör tillsammans som kristen församling, och som vi fått uppdrag att göra som kristen församling, är en hjälp att hela tiden utmana vår egocentrism som hela tiden vill prägla våra tankar och handlingar. Bön, dop, Herrens måltid, givande, församlingsmöte, konfliktlösning, bikt, tillbedjan har alla det syftet att styrka oss att inte ge efter för frestelsen att sätta mig själv på Guds plats. Jag hoppas på bra samtal kring detta.

Imorgon går jag sedan på semester i fem veckor. Ved, umgänge med familj och vänner, läsa, Gotland, Åbo och Göteborg är några planerade ledord inför dessa veckor. Förhoppningsvis har den listan utökats rejält med facit i hand.

Både bloggar och media av alla de slag har under den senaste veckan varit sprängfylld med nyheter relaterade till Michael Jacksons plötsliga bortgång. Själv nåddes jag av nyheten på ett flygplan mellan Stockholm och Riga. Det kan tyckas lite patetiskt att jag också sällar mig till alla som ska skriva eller säga något om detta, men Michael Jackson var min allra första stora idol. 1988 nåddes Svenska Skolan i Tanzania som jag gick på av en videodokumentär som handlade om hans turné i anslutning till den då nysläppta skivan Bad. Efter att ha sett den videon var jag såld.

Michael Jacksons kreativitet och genialitet som låtskrivare och dansare kan inte nog uppskattas. Har nu dammat av några skivor och lyssnar för fullt här hemma. Låtar som “Billie Jean”, “Wanna be starting something”, “Don’t stop till you get enogh”, “Bad”, “Black or white” m.fl., har gjort ett outplånligt intryck på en hel generation.

Sedan har vi de mer politiska texterna med temat “vi har förstört en fantastisk värld, men det finns en väg att förändra den”. Dessa andas en naivitet som kan vara något svår att ta till sig. Men när jag lyssnar på låtar som “Man in the mirror” (se nedan), “Heal the world” och “Earth song” vill jag inget annat än att han ska ha rätt. Det märks också att han själv trodde på sina sånger och längtade efter förändring. Hans visioner och längtan efter en upprättad skapelse och människor i fred har tydligt kristna beröringspunkter.

 Med tiden blev han konstigare och konstigare. Utan tvekan var han ett offer för vad som faktiskt händer med människor som inte fått vara barn när de var barn. Istället kompenserade han för det när han var fysiskt vuxen. Han var vuxen som barn och blev barn som vuxen, vilket blir ganska groteskt. Rykten och anklagelser av olika slag kom på senare år att överskugga hans artisteri, vilket gjorde att hans liv inte direkt slutade när han var på topp – snarare tvärtom. Vad som är sant och vad som är fabricerade fakta lär vi aldrig få reda på. Hans liv slutade på min födelsedag, och jag inser att jag nu är lika gammal som Michael Jackson var när jag gillade honom som bäst.

Hursomhelst har hans musik faktiskt betytt mycket för mig under min uppväxt och tonårstid. Nu när jag sitter hemma och lyssnar märker jag att även mina barn verkar gilla låtarna. Hans musik kommer inte att sluta spelas – snarare kommer Michael Jacksons eftermäle vara betydligt mer positivt nu än hans rykte var under det sista decenniet av hans liv.

Under hela min uppväxt har jag hört talas om Mariupol. Mariupol är en stad i Ukraina belägen vid Asovska Sjön, alldeles norr om Svarta Havet, där vi sedan 1991 har en vänförsamling. Nu har jag varit där och sett staden, människorna och kyrkan med egna ögon. Det har varit mycket intressanta dagar. Under tre dagar har vi – min medresenär Hans Hagdahl och jag – suttit på möten 12 timmar. Jag predikade vid två av de fyra gudstjänsterna vi var med på. Tack vare att vi hade en väldigt duktig och trevlig tolk blev inte de 12 timmarna så outhärdliga som man kanske kunde tro.

Det som slår mig tydligast är den värme, kärlek och gästfrihet vi mötte hos församlingen. Jag tror dessutom att klockan – som jag skrev om i föregående inlägg - gick hem. Men det vet man aldrig. Både vi och ukrainarna vet hur man ska vara trevlig och dölja sådant som kan bringa gästen/värden i pinsam sits.

Det var emellertid väldigt skönt att få komma hem av flera orsaker. Jag längtade väldigt mycket efter min familj. Maten vi fick var förmodligen väldigt fin, men jag hade väldiga bekymmer att få ner den i magen. Dessutom sket jag inte under hela resan eftersom jag helst undviker att göra det borta. Att få komma hem och göra ett stort A, och äta utan att ständigt bli överraskad över vad man stoppar i sig var fantastiskt. Det är nyttigt att åka iväg – det kan räcka med några dagar – så att man uppskattar den tillvaro man lever i.

Idag fyller jag år, och dagen har firats stillsamt men trevligt. Sara och jag råkar fylla på samma dag, och eftersom hon är ett år äldre känns det tryggt att komma efter och veta att livet i nästa årsvarv ter sig helt normalt. Hon fyller 32 och jag fyller 31.

Inatt bär det av österut. 03:45 blir jag hämtad av medresenär Hans Hagdahl och vår resa till Mariupol, Ukraina börjar med bil till Arlanda. Därifrån flyg till Prag. Därifrån flyg till Kiev där vi får tillbringa ett antal timmar sittandes på flygplatsen innan vi flyger till Donetsk. Där planeras vi att hämtas med bil. Någon gång runt midnatt imorgon når vi vårt mål. Anledningen till denna resa är att vi ska övervara en kyrkoinvigning i vår vänförsamling där som håller på i tre (!!!) dagar. Det lär vara obarmhärtigt varmt och man förväntas förmodligen bära kostym och slips – det blir en upplevelse. Intressant är också att jag förväntas ha en gåva att överräcka. Efter samtal med några insatta kom vi fram till att en klocka kunde vara en klädsam present. Köpte en väggklocka igår och är lite spänd inför om den typ av klocka jag köpt funkar i Ukraina. Den har endast två visare placerade på en liten rund botten (ingen urtavla alltså). Här i Sverige är den nog ganska moderiktig i sin enkelhet – men hur funkar den där där allt enligt mina fördomar ska vara så pråligt som möjligt. Efter att ha pratat länge med urmakaren kom vi fram till att visarna ändå var lite snirkliga och fick oss - när vi använde lite fantasi – att tänka på Vasilijkatedralen i Moskva. Den där byggnaden med en massa löktorn ni vet. 

Jag hoppas för övrigt att man får se och uppleva mer än att sitta och trängas i en kyrka under de ca 4 dygn som vi kommer att vara där. Förhoppningsvis kommer också bloggen att uppdateras någon gång under vistelsen där, så att ni får lite direktrapporter från en svensk vid Svarta Havets kust. På återseende!

Efter en veckas frånvaro kom vi hem igårkväll igen. Våra fantastiska grannar som fått uppdraget att vattna och ta in posten hade kompletterat dessa sysslor med att både städa huset och klippa gräset – tala om behaglig överraskning när man som fembarnsfamilj suttit i en bil hela dagen.

Tisdag till torsdag tillbringade vi nätterna hos Saras föräldrar och dagarna på Torpkonferensen. Allt jag fick möjlighet att gå och lyssna på var väldigt bra, vilket är väldigt ovanligt. På tisdagskvällen lyssnade jag på en mycket bra predikan av Jenny Petersson. Hon talade om att leva för något större än sig själv, och att lita på Gud under livets alla omständigheter. Utan att bli sentimentalt färgad av utopiska illusioner målade hon upp en attraktiv bild av livet som efterföljare till Jesus – bra jobbat Jenny!!!

På onsdagen besökte jag och min halvårige yngsta son två semiarier. Runar Eldebo talade utifrån sin senaste bok om vad en kristen tro egentligen utgör för skillnad i en människas liv. Han är retoriskt skicklig, men hans föredrag skapade väldigt många frågor. Vitsen med hans bok kanske är just detta, att skapa samtal, och det tror jag att föredraget gjorde med de flesta av oss. Frågan är ju verkligen central och jag brottas med den ständigt; varför är jag kristen och vad gör det för skillnad i mitt liv att jag har en kristen bekännelse?

Det andra semiariet var med Magnus Malm. Han talade också utifrån sin senaste bok som handlar om bergspredikan. Detta var något av det vassaste och mest skärpta jag hört på väldigt länge. Jag kommer naturligtvis att läsa hans bok “Ett hjärta större än världen”. Om den är hälften så bra som några av hans tidigare böcker är den mycket läsvärd.

På torsdagen hade jag uppgiften att hälsa välkommen och avrunda (förr så hette det “leda”, men jag “ledde” inte utan följde ett ganska givet format) förmiddagens bibelstudium. Hanna Wärlegård undervisade utifrån Romarbrevet och Efesierbrevet om temat “I Andens kraft – till ett allt rikare hopp och en djupare kärlek”. Hon gjorde det väldigt bra, och här har vi förmodligen en i framtiden, om hon själv vill, ofta återkommande Torp-talare.

Midsommarafton firades på Dalagården norr om Falun. I ösregnet med alla barn paketerade i regnkläder dansades runt stången. Återkommer med bild på en regnig familj inom kort. Träffade där Kolportören  som höll i trådarna – mycket angenämt. Helgen tillbringades i farbror och fasters stuga mellan Borlänge och Smedjebacken. Den platsen är helt fantastisk! Vi tackar Karl-Erik och Berit väldigt mycket för möjligheten att ha fått tillbringa några dagar i något som måste vara det närmaste paradiset man kan komma på jorden. Det blir inte sämre av att mobiltäckningen är obefintlig – inga samtal, inga sms. Bara relationer öga mot öga.

Jag har skrivit förut om IFK Norrköping och det lidande som den är behäftad med som håller på denna anrika klubb som förvandlats till vår tids största losergäng. I lördags tog jag med mig Elsa och Hugo – mina två äldsta barn – för att avnjuta den vändning som skulle komma i matchen mot Landskrona. 2-4 och fortsatt krampaktig kräftgång i Superettans bottenskikt. Men det vänder – det är alltid som mörkast just före gryningen. Noterade också hur högtidligt det alltid känns att vara på “Parken”, och se lagen marschera in ackompanjerade till “Härliga IFK, främst ska du stå!”. Att dessutom få sjunga med i Kamratsången innan avspark gör att man får tårar i ögonen, behagliga rysningar och känslan av att man redan innan match fått valuta för inträdespengarna. IFK Norrköping är inte bara fotboll – det är kultur!

Idag är det måndag igen. En av de stora förtjänsterna med att arbeta som pastor är att man aldrig har söndagsångest, eftersom måndagen är den lediga dagen. När alla andra sitter hemma och våndas inför en ny arbetsvecka pustar jag ut som om det vore fredag – inte dumt. Igår var våra goda vänner Karin och Fredrik med sina barn Felix och Alice här och grillade korv. Senare anslöt även ytterligare en god vän, Micke Wahlström, som var hemma och hälsade på sina föräldrar. Utan att behöva ta sig upp till jobbet kunde vi sitta och prata om livet till midnatt – fantastiskt roligt.

Midsommar stundar och vi beger oss imorgon bitti. Vi stuvar in hela familjen i vår Opel Zafira och tar oss till Torpkonferensen. Torpkonferensen är en stor kristen konferens som äger rum mellan Kumla och Fjugesta. Vi ska bo hos Saras föräldrar i Fjugesta. På torsdag drar vi vidare till Dalarna som väl bör ses som midsommarfirandets primära hemort – åtminstone skulle masarna och kullorna själva säga det. Karl-Erik och Berit, min farbror och faster, bor i Borlänge och vi ska bo i deras stuga, belägen några mil dårifrån belägen alldeles vid en sjö. Det ska bli enormt skönt att vara där några dagar och bara njuta och ägna barnen 100% av min uppmärksamhet.

Söndagens gudstjänst blev för många av oss just det möte som jag i föregående bloggpost uttryckte min förhoppning om. Om du vill lyssna på predikan finns den här (klicka på 20090607 och det blir rätt predikan). 

Idag firar vi Maja och Amos som fyller två år. Det känns som att de funnits alltid, men de är bara två år. Skriv gärna en grattiskommentar, så vidarebefordrar jag den till världens – enligt min bedömning – skönaste tvååringar. Man kan se att det hänt lite på två år.