Vid ett antal tillfällen förut här på bloggen har jag delat med mig av min fascination och dragning till den anabaptistiska rörelsen (bl.a. här där jag kort förklarar lite närmare). Få inspirationskällor har fått mer genomslag kring hur jag tänker mig kristet liv. I en tid och kultur då den kristna trons inflytande till synes är på tillbakagång kan den anabaptistiska teologin vara till stor hjälp, eftersom det tänkandet bygger på att den sanna församlingen – som vill följa Jesus – alltid är i marginalen. Den marginal som hela den kristna kyrkan nu, vare sig den vill eller inte, måste acceptera sig finnas i.

Igår var jag tillsammans med några vänner på en, i mitt tycke, fantastiskt inspirerande dag med församlingsgrundaren och författaren Stuart Murray från det anabaptistiska nätverket i England. Han talade om hur det anabaptistiska arvet kan hjälpa den kristna kyrkan att möta tidens utmaningar. En bärande tanke är just att marginalen, i minoritet, är kyrkans naturliga hemvist. Det var när den romerske kejsaren Konstantin på 300-talet blev kristen som detta förändrades. Misstaget som gjordes var att kyrkan sa “ja” till privilegiet att efterhand bli statsreligion och komma i besittning av privilegier som andra grupper inte fick. Detta skifte gjorde att Jesus och hans undervisning kom i bakgrunden – istället blev kyrkan ett maktens redskap för att ena folket och därmed en del av förtryck och “ovanifrån”-perspektivet. Det var inte kyrkan som erövrade makten – utan makten som erövrade kyrkan. Den kristna tron och dess uttryck blev därmed förvanskad. Den tid då den kristna kyrkan haft denna särställning politiskt, socialt och kulturellt kallar Murray för “Christendom”.

Men “Christendom” håller på att alltmer uppluckras till förmån för ett pluralistiskt samhälle. Vi kommer allt längre in i “post-christendom” där den kristna kyrkan alltmer är att betrakta som en röst bland alla andra. Som kristna reagerar vi olika på detta. En del sörjer att “christendom” tappar inflytande, och ser det som en uppgift att med alla tänkbara medel försöka behålla kyrkans inflytande på alla områden. Andra sörjer, men accepterar att vi nu är i minoritet och tvingas spela efter andra spelregler. En tredje grupp – dit jag räknar mig själv – ser istället “christendoms” fall som en möjlighet. Kanske t.o.m. en förutsättning för att på ett mer autentiskt sätt vara kyrka i Jesus fotspår. Jag välkomnar alltså skiftet som vi ser hända från Christendom till Post-Christendom, och ser ingen anledning att sörja det faktum att kyrkans politiska inflytande avtar. Istället bör vi som kristna verka för att avsäga oss de privilegier som vi fortfarande har. Vigselrätt, kyrkoavgift, skolavslutningar i kyrkan, gudstjänst i kyrkan vid riksdagens öppnande är exempel på rester som fortfarande lever kvar från “christendom” och som ger en bild av kyrkan, och därmed den kristna tron, av att sträva uppåt. Istället kallas vi att följa den som rörde sig i marginalen, avstod från allt han kunde tänkas “ha rätt till” för att vara goda nyheter för de fattiga och förkunna frihet för de fångna och syn för de blinda. Vi behöver inte vara så ängsliga inför att tappa inflytande – istället är det en förutsättning för att återvinna vår identitet som kristen kyrka. Död åt Christendom och länge leve den kristna kyrkan! 

Häromdagen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den predikan om begravning som jag förberett till på söndag. Begravning som ceremoni är ju som bekant ingen specifikt kristen rit, utan finns i alla kulturer bland anhängare av alla typer av ideologier och åskådningar. Ett allmänmänskligt faktum är ju att alla dör, och alla tvingas att förhålla sig till döden på något sätt. Begravningsceremonin – oavsett hur den går till – är psykologiskt viktig och en hjälp för oss att ta in och bearbeta vad som hänt för att kunna gå vidare i livet. Liksom döden är också sorgen en allmänmänsklig erfarenhet. Döden kommer nästan alltid ovälkommet och för med sig sorg och saknad. Dessutom är den en ständig påminnelse om vår egen begränsning och förgänglighet – vi ska alla dö.

Hursomhelst så finns det fog för att hävda att en kristen begravning är ett uttryck för en annorlunda sorg. I 1 Thessalonikerbrevet beskriver Paulus att det finns ett hopp när det gäller de avlidna. Han skriver detta för att de kristna inte “behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp” (1 Thess 4:13). I största allmänhet kanske många uttrycker en vag förhoppning om någon typ av existens efter döden. Väldigt många i vår kultur hävdar dock att det blir svart, i enlighet med en materialistisk världsbild. I en kristen begravning står hoppet om en ny skapelse - bortom död, grav och förgängelse – i centrum. På vilket sätt är en kristen begravning ett uttryck för “en annorlunda sorg” (som är rubriken på predikan).

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

• Vi påminns

För det första påminns vi om vad som har skett. Det kristna hoppet grundar sig inte i en vag känsla eller önsketänkande. Istället grundas det i en historisk händelse som antingen har skett eller inte. Det handlar alltså inte om vad vi kan uppbåda för fina och positiva känslor och tankar, utan om huruvida Jesus Kristus uppstått från de döda den där söndagsmorgonen i Jerusalem för snart 2000 år sedan. Har det hänt så finns det grund för vårt hopp, men har det inte hänt så finns det ingen grund för vårt hopp hur mycket vi än känner och upplever. “Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall…” (1 Thess 4:14). Det är bara under förutsättning att det faktiskt skett som vi kan tala om vårt framtida hopp. Själva grundbulten i kristen tro handlar därför om uppståndelsen – utan den finns inget fog att tala om “en annorlunda sorg”.

• Vi ser framåt

I begravningsgudstjänsten rotas vi i det som hänt och kan därför också se framåt. På samma sätt som Jesus uppstått finns det fog att tro på de dödas uppståndelse en dag. Paulus beskriver detta i bilder som gett upphov till diverse spekulativa tolkningar, bl.a. om kristna människor som flyger omkring i rymden. Men givet den historiska situation dit han riktar sitt brev är det av allt att döma en felaktig tolkning. Istället handlar det om att de döda ska uppstå och de som lever vid Jesu ankomst tillsammans ska hälsa den rättmätige makthavaren över himmel och jord välkommen. Likt lojala romerska medborgare i kolonierna hälsade kejsaren välkommen genom att möta upp honom utanför stadens portar och följa honom in i staden för att inta sin rättmätiga plats som härskare, ska de kristna hälsa den uppståndne Jesus välkommen. Den romerske kejsaren – och alla jordens makthavare – är bara parodi på den sant rättvisa och fredsbringande kungen. Hoppet består alltså inte i att vi ska komma till himlen när vi dör, utan att vid tidens slut himmel och jord ska bli ett och att skapelsen därmed blir ny. Det som antyds är en i allra högsta grad kroppslig tillvaro. Jesu kroppsliga uppståndelse är mönstret till hur vi ska förstå hela skapelsens – och därmed också vår egen – framtid.

• Vi tröstas och inspireras

Just därför är inte en kristen begravning bara sorg, ledsamhet och sentimentalitet. Det finns anledning till att hoppas på en framtid eftersom det finns goda skäl att hävda att Jesus faktiskt uppstod. Paulus läsare uppmanas att trösta varandra med orden om detta hopp och det är just det vi gör när vi firar begravningsgudstjänst. Dessutom finns det i detta hopp också en inspiration att redan nu låta hoppet motivera vårt handlande. Om hoppet bara handlar om en andlig tillvaro, i meningen okroppslig, har det väldigt lite med vårt liv här och nu att göra. Men om vi tror på en ny skapelse präglad av fred, rättvisa och harmoniska relationer ger den oss inspiration att redan nu verka för denna nya skapelse på alla tänkbara sätt.

Allt detta sker i en kristen begravningsgudstjänst; vi påminns, vi ser framåt, vi tröstas och inspireras! Därför är den ett uttryck för en annorlunda sorg!

Nästa vecka kommer ett rykande färskt programblad – Betaniabladet – ut till alla hushåll i Östra Ryd. Min vana trogen har jag en sida med en krönika. Tonen som jag slår an denna gång handlar om att går från tanke till handling. Bjuder här Er bloggläsare på en veckas tidigare läsning:

FRÅN TANKE TILL HANDLING

- Mer än att få något religiöst i blicken

Juletiden närmar sig och då brukar det ju vara passande att slå an en ton för de minsta i världen. ”De minsta” är alla dem som ingen frågar efter, de ensamma, de utslagna, de missanpassade, de försvarslösa, dem som sällan gör sin röst hörd och när de väl gör det visas lite intresse. Inte så sällan handlar diverse julsånger och krönikor om just dessa stackars människor som alla ska tänka på lite extra, och när vi gör det får vi kanske i likhet med Karl-Bertil Jonssons mamma ”något religiöst i blicken”.

Men sanningen är ju den att hur sentimentala vi än blir i dessa juletider och hur många fina dikter, sånger och tidningskrönikor vi än nickar instämmande i, har det ingen som helst effekt för dessas livsvillkor. Jesus, som i det kristna firandet är julens och hela tillvarons centrum, uppmanar oss att omsätta tanke i handling med orden; ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta […], det har ni gjort mot mig”.

De som kanske tydligast kan falla in i kategorin ”de minsta” är naturligtvis de barn runt om i världen – både långt bort och nära – som av olika anledningar har det svårt. I Moçambique utgör barn under 16 år 50% av den totala befolkningen och många av dessa är föräldralösa. AIDS och inbördeskrig har eliminerat en stor del av den generation som är föräldrar till dessa barn. I vår omedelbara närhet – i Sverige – finns det barn som växer upp under dysfunktionella förhållanden. Behovet av hjälp och stöd för alla dessa enskilda individer är stort. Trots att elände, fattigdom och misär i världen kan upplevas övermäktig så har vi alla, var och en, möjlighet att på riktigt göra skillnad. I detta blad har vi särskilt två evenemang där vi vill sätta fokus på just ”dessa minsta”, och uppmuntra till att gå flera steg bortom vår sentimentalitet:

• 8/12 15:00 arrangeras julmarknaden. Genom att handla och frikostigt ge extra kan vi bidra till uppbyggnad och kvalitetshöjning av en förskola i Moçambique dit behållningen går oavkortat. Kom på en trevlig julmarknad och bidra på riktigt till bättre villkor för Mocambiques barn!
• 12/2 19:00 arrangeras informationskväll om barn och ungdomar i Söderköpings kommun. Catrin Johansson, ansvarig för frågor rörande stöd för barn och ungdomar vid socialtjänsten, kommer och berättar om behov som finns och hur vi som invånare kan vara med och möta dessa behov. Kom, lyssna och se om det finns något som du kan göra!

Låt omsorgen om de minsta i världen inte stanna vid en sentimental känsla, ett tänt ljus eller något religiöst i blicken. Var med och gör något! God jul!

Senaste tidsperioden då jag uppdaterade bloggen hyfsat frekvent höll jag på att gå igenom de tio budorden i församlingen. Vid tio predikotillfällen betade vi ett efter ett av de bud som bjuder in oss till ett liv i sann frihet, eller – som jag rubricerade budordens ärende – “att bli vad vi är”.

Under hösten har vi i våra gudstjänster satt fokus på de olika handlingar som en kristen församling ägnar sig åt tillsammans; gudstjänst, barnvälsignelse, söndags- och kristendomsskola (konfa), dop, nattvard, mission, vigsel och begravning. Den övergripande rubriken har varit Liv i församlingen – från vagga till grav o.s.v.. Vill du lyssna på vad som sagts finns de här! På söndag så går denna serie i graven (!) genom att vi ska belysa vad vi gör när vi firar begravningsgudstjänst i församlingen. Återkommer inom kort med en sammanfattning av innehållet, men en av de bärande tankarna är att lyfta fram den kristna begravningen som ett uttryck för en annorlunda sorg.

Men vilka frågor bär du på  när det gäller detta? Vilka frågeställningar tycker du är viktiga att adressera när det gäller ämnet död och begravning?

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men nu ska jag på nytt försöka blåsa liv i denna blogg. Förmodligen har jag inga läsare kvar, men genom träget arbete kanske jag kan återvinna några av de trogna läsare som troget kikade in här. Hoppas på att kunna uppdatera med hyfsad frekvens om både högt och lågt. Inte minst vill jag fortsatt beröra frågor rörande församling och teologi. Hoppas dock  att kunna skriva om lite annat också; t.ex. fotboll och politik. Är det något särskilt som du vill att jag skriver om får du väldigt gärna önska i kommentarfältet!

Klockan är 05:58 och jag sitter med de sista förberedelserna inför dagens predikan. Jag ska tala över det sjunde budet – “du skall inte stjäla” – och gör det utifrån rubriken En själ som stjäl kan ha många skäl. Bland det folk som Gud befriat från Egyptens slaveri och som får del av dessa bud ska man alltså inte stjäla. Den kristna gemenskapen – som nu kallas att vara det folk som befriats till ett nytt liv – kallas att leva ett liv utan stölder. Utmaningen i budet kanske inte bara handlar om att jag som individ ska sluta stjäla. Det är viktigt att se, tror jag, att budorden är givna till ett helt folk. Utmaningen ligger snarare i att tillsammans forma ett gemensamt liv där själar inte längre har några skäl till att stjäla. Jag kommer att landa i att en gemenskap som i sanning delar brödet (vi firar dessutom nattvard idag) bekämpas dessa skäl till att själar stjäl. Ett skäl till att själar stjäl är ju nämligen ekonomisk orättvisa och ojämlikhet. Bibeln – inte minst Jakobsbrevets författare – är ju t.o.m. inne på att de rika är tjuvar då de skor sig på de fattiga.

Helgen som var hade jag och ytterligare sex personer från Östra Ryd den stora förmånen att vara på Evangeliska Frikyrkans (EFKs) kongress. Betaniaförsamlingen i Östra Ryd är en av ungefär 300 församlingar runt om i landet som samarbetar i denna rörelse. Det var tre fantastiska dagar med kära återseenden av vänner, spännande möten med nya vänner, intressanta samtal om vårt gemensamma arbete och överhuvudtaget bra samlingar med genomtänkt program. Om man har möjlighet att någon gång åka på kongress i EFK, så går man miste om något om man inte griper den.

Denna vecka är späckad med arbete, men till helgen åker jag med underbara Sara till Rom. Vi firar tolv (!) år som gifta på söndag, och tänkte jubilera på historisk mark. Jag har väldigt länge velat åka dit, och nu ska det äntligen bli av. Det känns overkligt att vi nu har så pass stora barn att vi utan någon större vånda kan lämna dem flera dagar med barnvakt. Tyvärr verkar vi inte få vädret med oss – prognoserna hotar med åska och regn över Rom hela helgen – men det är en bisak i sammanhanget. Prognoserna brukar ju dessutom kunna ha fel…

Det är vår och med det följer något så ointressant och tråkigt som trädgårdsarbete. Hur mycket jag än försöker intressera mig och odla (!) en fascination över att hålla på med rabatter och buskar griper det inte tag i mig någonstans. Mitt engagemang sträcker sig inte längre än till gräsklippning. I gräsmattan finns en del tistlar, som jag kör över gång på gång, men de kommer alltid tillbaka. Ogräs har ju ovanan att just komma tillbaka om man inte avlägsnar dem med rötterna, och det ligger utanför mina åtaganden.

Om du läser bloggen regelbundet vet du också att jag just nu håller på att predika igenom de tio budorden. Jag är nu framme vid det sjätte budet som lyder; “du skall inte begå äktenskapsbrott”. Jesus själv tar upp en rad av budorden i bergspredikan, och hans sätt att tolka budorden påminner om hur man avlägsnar ogräs. Om företeelser som t.ex. dråp, äktenskapsbrott och lögn är själva ogräset, så nöjer sig inte Jesus med att förbjuda företeelserna i sig. Han vill komma åt rötterna och rötterna till dråp – skrev jag om här – identifieras som bl.a. dålig konflikthantering.

När det gäller äktenskapsbrott pekar Jesus på våra begär och vår tendens att vilja nära och göda begäret. “Den som ser på en kvinna med [egentligen "för att"] åtrå”, säger Jesus, har redan gjort sig skyldig till brott mot det sjätte budet. En annan rot han verkar peka på, och som jag kommer att lyfta fram i predikan på söndag, är ojämlikhet och förtryck i relationer. Tydligt är att äktenskapsförbudet, enligt Jesus, finns där för att skydda kvinnan som i hans samtid inte hade några rättigheter. Att vara skild kvinna var detsamma som att vara helt avskuren från allt; både socialt och ekonomiskt. För att skydda kvinnan säger Jesus att “vad Gud fogat samman får människan alltså inte skilja åt”.

En intressant poäng kan ju vara att just dessa texter – som uppkommit för att skydda kvinnans ställning och rättigheter – i vår tid, av dem som kallas efterföljare till denne Jesus, istället ofta använts i motsatt syfte. Hur ofta har man inte med hänvisning till just dessa citat förvägrat och skuldbelagt den part i ett äktenskap (oftast kvinnor) som velat bryta upp från en destruktiv relation? En äktenskaplig relation som inte grundar sig i trohet och ömsesidig underordning är inte ett sådant äktenskap som efterföljare till Jesus varken ska uppmuntra, välsigna eller bidra till att upprätthålla.

En annan poäng är att det är just dessa principer – trohet och ömsesidig underordning – som ett äktenskap kan få grundas på. I vår kultur grundas tvåsamhetsrelationen ofta på flyktiga företeelser som kommer och går, som t.ex. romantik och erotik. Det är sannerligen inget fel på romantik och erotik, men om man levt med samma person längre än två månader så vet man också att sådant kommer i vågor och duger inte som fundament för en längre relation. “Ingen har alltid lust” är rubriken på söndagens predikan och vi kan inte förvänta oss  permanenta känslorus varje gång vi ser varandra eller ett aldrig krånglande sexliv. Matade som vi är av ideal från löpsedlar och romantiska komedier finns en stor risk att vi får orimliga förväntningar på vad vår relation ska ge oss. Istället för den romantiska myten om att “hitta den rätta” kan äktenskapet få vara ett arbete där båda parterna arbetar för att bli den rätta för den andre. Att odla ideal grundade på trohet och ömsesidig underordning tror jag kan vara ett viktigt sätt att bekämpa rötterna till det ogräs som i Bibeln kallas äktenskapsbrott.

Jag finns med i något som vi kallar för Nätverket Anabaptist. I praktiken innebär det att jag är med på en mejllista tillsammans med ett antal andra. Gemensamt för oss i detta nätverk är vår övertygelse om att den historiska anabaptistiska rörelsen har något högst väsentligt att bidra med till kristenheten i vår tid. Nu kan jag med stor glädje berätta att det nätverk som hittills enbart varit en mejllista förmodligen också inom kort kommer att få en hemsida.

Anabaptismen är ett samlingsnamn på en ganska spretig rörelse som växte fram i Europa på 1500-talet. Inom den anabaptistiska rörelsen var man starkt kritisk till den etablerade kyrkans bejakande av rikedom och politisk makt. Man ställde sig också starkt kritisk till hela stats- och folkkyrkotanken som, menade man, lett till en förvanskning av kyrkan och till en marginalisering av Jesus som varje kristens förebild att följa. Att följa Jesus, menade man, innebar bl.a. att ta Jesus bergspredikan på allvar. Man underkände alltså den etablerad kyrkan som kyrka, och menade att den sanna kyrkan bestod av troende som tog Jesus på allvar. Detta var inte populärt och ledde till svår förföljelse från såväl myndigheter som den etablerade kyrkan (både i katolsk, reformert och luthersk tappning). Om du vill läsa mer om den historiska anabaptismen på webben rekommenderar jag Jonas Melins blogg (Jonas är också något av en inofficiell primus motor i Nätverket Anabaptist).

Vad vi än tycker om det, så lever vi idag i en sekulariserad kultur där den etablerade kyrkans inflytande avtar alltmer. Den kristna rösten blir alltmer en röst bland alla andra och har ingen av makten given favör, vilket – enligt anabaptistiskt sätt att se det - är som det ska. Kyrkan ska vara i marginalen och den sanna kyrkan – som är trogen den Jesus som själv ständigt rörde sig i marginalen – har alltid varit just där. I denna nya tid av pluralism – vilken frikyrkorörelsen faktiskt banat väg för genom att ifrågasätta den lutherska enhetskulturen i Sverige – kan vi söka inspiration och visdom i historien. Anabaptismens villkor liknar på många sätt våra och deras erfarenheter kan hjälpa oss framåt.

Stuart Murray – teolog, församlingsplanterare och en av grundarna av Anabaptist Network i England – har skrivit boken The Naked Anabaptist. I den mejslar han fram vad i det Anabaptistiska arvet som kan vara relevant och utmanande för kyrkan idag. Boken ligger just nu på mitt nattduksbord och är inspirerande och utmanande läsning. Glädjande nog kommer den dessutom snart ut på svenska under namnet Radikalt Lärjungaskap – med inspiration från anabaptismen. Jag rekommenderar den å det varmaste. Den anabaptistiska rösten i Sverige är i starkt vardande – det är både glädjande och nödvändigt!

Har just tryckt på “print” och ser söndagens predikoutkast komma ut från skrivaren. Vi har samtalsgudstjänst på söndag, vilket innebär att det kommer att pågå samtal runt fikaborden efter predikan. Ämnet för söndagen är det femte budet; “du skall inte dräpa”. Vid första påseendet kanske vi tycker att det är självklart, men konfronterade med livets realiteter försöker vi nog lite till mans komma runt den enkla men otvetydiga formuleringen. Hur är det med självförsvar? Inte innefattar väl budet djur? I vilken mening omfattar budet oavsiktligt dödande?

Som kristen läser jag självklart hela den bibliska utsagan – dess berättelser, etiska föreskrifter, dikter och sånger – med Jesus som lins. I Jesus har Gud uppenbarats och allt som gör anspråk på att vara av gudomligt ursprung ska prövas och bedömas i ljuset av hans undervisning, liv, död och uppståndelse. När Jesus i bergspredikan tar upp detta bud, breddar han dess betydelse, och jag kommer att fästa vikt vid tre punkter:

• Jesus angriper roten istället för ogräset: Istället för att fästa vikt vid själva dödandet går Jesus in på orsakerna till att sådant sker. Han verkar se orsaken till dödandet i bristfällig konflikthantering.
• Jesus uppmuntrar aktivitet istället för passivitet: Att hålla det femte budet handlar därför inte enbart om att passivt låta bli att döda. Istället handlar det om att aktivt söka fred och försoning i de konflikter vi människor ofrånkomligen är involverade i. Hela bergspredikan bjuder på ett sätt att tolka alla passiva “gör inte”-regler till aktiva “gör”-instruktioner. Istället för att vara en skara som vill bevara status quo, kallas hans åhörare att vara en progressiv rörelse som vill förändring.
• Jesus formar en förkultur istället för en motkultur: Konsekvensen av detta blir att Jesus efterföljare formar en kultur som drivs av vad man är för - inte vad man är mot. Det är det som man är för som ska avgöra vad man är mot – inte tvärtom.

Allmänhetens bild av den kristna kyrkan i Sverige kanske många gånger – rättvist eller ej – inte riktigt ser ut så. Kyrkan är t.ex. mot abort och mot dödshjälp, rapporteras det – inte att man är för livets okränkbara värde. Men istället för att i första hand höja rösten och försöka förändra lagar i en mer, enligt min uppfattning, livsbejakande riktning, kanske kyrkan först och främst har som uppgift att utgöra ett alternativ genom sitt gemensamma liv. Hur gestaltar vi ett gemensamt liv där vi i livets tjänst bejakar fred och försoning och skapar sociala förutsättningar som onödiggör efterfrågan av livsutsläckande åtgärder?