Många bloggare som jag följer har på senaste tiden diskuterat frågan om himmel och helvete. Mycket har skrivits om detta, och mycket av fokus har legat på frågan om helvetet. En av anledningarna till att denna diskussion aktualiserats just nu är att pastorn och författaren Rob Bell gett ut en bok som heter Love wins, där han tar upp dessa frågor. Jag har ännu inte läst den, men den landar i min brevlåda vilken dag som helst nu.

Om det nu finns ett helvete – d.v.s. ett alternativ till himlen – bortom graven, vad är det då? Väldigt grovhugget kan man sammanfatta alternativen så här: En del menar att det är en medveten tillvaro på en plats där inte Gud finns, och därmed en fruktansvärd tillvaro. Andra  lutar åt att alternativet till himlen är ett utslocknande eftersom Gud är livgivaren och där inte Gud är kan heller inte liv existera (även kallat annihilationism). Att Gud skulle hålla liv i en sådan tillvaro rimmar illa med en god Gud, menar man. Inom dessa alternativ varierar uppfattningen om hur många och vad som krävs för att hamna här eller där. Utöver dessa finns ju ett tredje alternativ som innebär att alla slutligen kommer till himlen (även kallat universalism), och att det inte finns något annat alternativ för någon.

Var står då jag i detta? Låt mig först vara tydlig med att jag tror på en dubbel utgång. Jag tror inte att alla människor som levt, lever och kommer att leva kommer att tillbringa det eviga livet med Gud. Jag tror att alternativet är ett utslocknande – de som inte är med Gud dör helt enkelt och existerar inte längre. Min gudsbild stämmer inte med att Gud skulle hålla liv i en tillvaro utan godhet, fred, rättvisa och försoning. Men min gudsbild stämmer heller inte med en Gud som inte tar itu med den ondska som är så påtaglig i världen och i våra liv.

Ett av de stora problemen med den här diskussionen är emellertid att det fokuseras så mycket på helvetet och vad det kan vara för något. Istället borde vi sätta fokus på vad himlen är. Himlen är synonymt med Guds rike och handlar om ett tillstånd där Guds vilja råder. Jesus talade mycket om det riket i sin undervisning, och gestaltade riket i sitt sätt att leva. Livet i den framtida himlen, kan man därför tänka sig, ser ut som Jesus levde och lärde. Tyvärr så är det sällan vi pratar om himlen på det sättet. I ett typiskt begravningstal jag hörde pratade prästen om att den döde nu kommit till ett megastort Biltema (den döde hade tydligen gillat att slå dank på Biltema). Som barn uppmuntrades jag att tänka mig det bästa av det bästa – vilket för mig var godis, choklad och ett gigantiskt bollhav – för så skulle det bli i himlen. Himlen har ofta i våra föreställningar – även som vuxna – reducerats till en projicering av våra mest självcentrerade drömmar.

Jesus pratar inte mycket alls om helvetet, men han målar upp bilder av Guds rike. Bilder som är allt annat än kompatibla med själviska önskningar och begär. Istället chockerade han sina åhörare och landsmän med att äta med fel folk (landsförrädare, horor, socialt missgynnade) och bjuda in dessa till Guds rike. Han är så chockerande inkluderande, att många inte kunde stå ut med honom. I liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15) antyds att valet är deras – antingen accepterar de Guds generositet och chockerande nåd genom att delta i festen, eller så väljer man bort det och vänder festen (Guds rike) ryggen.

Kanske är inte den viktiga frågan att ställa “kommer jag till helvetet?”, utan “står jag ut med livet i himlen?”. Att vara kristen innebär att med Guds hjälp vänja sig vid de principer av chockerande nåd, gränsöverskridande kärlek, rättvisa och försoning som Jesus visade. I annat fall kanske vi inte står ut med himlen, utan väljer hellre alternativet. Gud tar vår vilja på allvar och respekterar därför vårt eget val. Ungefär så tänker jag – hur tänker du?

Få saker är så passé som de sketcher som Galenskaparna och After Shave levererade under sin storhetstid under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Idag när jag kom ut i det fantastiska vädret (10 grader och solsken) kom dock en fras till mig: “Mmm, våren är här!” Till min stora förskräckelse kom jag på mig själv med att le åt minnet av frasens ursprung. Frasen är nämligen hämtad från programmet Kulturkuben som ingick i programserien En himla många program. Håll till godo med detta klipp, som faktiskt är roligt! “För mig är våren kärlekens tid. Jag blir så oerhört erotisk – jag vill älska med alla!”

Jag testar för första gången att skriva ett inlägg med min telefon. Måste säga att jag föredrar tangentbord. Vill bara säga välkommen till gudstjänst i Betania, Östra Ryd, idag. Om en dryg timme, 10:00, börjar den. Det blir barnvälsignelse, vilket dessutom brukar betyda gott fika!

Själv ska jag, förutom att hålla i välsignelseakten, med utgångspunkt i föräldraskap predika om vårt – var och ens – ansvar att ha en föräldrafunktion i relation till våra medmänniskor. Kom och lyssna om du undrar vad jag menar!

Jag har en vän som heter Daniel som jag dessutom betraktar som en mycket god vän. Jag avslutade nyss ett telefonsamtal med honom, och det var först när vi började prata som jag upptäckte hur mycket jag saknat hans sällskap och de samtal vi har. I ett samtal med honom rör man vid både högt och lågt, glädjen och sorgen, ytligt och djupt. Sådana vänner ska man vara rädd om.

Daniel var tidigare med i samma församling som jag, vilket gjorde att vi per automatik träffades ofta – i stort sett varje vecka. Sedan i somras flyttade han sitt medlemskap till en annan församling där han numera bor, och vips försvann han i hög grad ut ur mitt vardagsliv. Dagarna har blivit veckor, veckorna månader och man tänker inte på att man har denna goda vän bara ett telefonsamtal bort. Hursomhelst fick jag för mig att ringa och jag fick inte bara en skön pratstund, utan också en påminnelse om att jag ska vara rädd om mina goda vänner.

I morse gick jag en dust med min tre och ett halvt år gamla dotter. Som jag tidigare nämnt har Sara börjat jobba och jag får fixa morgnarna med våra fem barn själv. Maja, som min yngsta dotter heter och som har en envishet som jag aldrig någonsin sett någon annan människa vara i närheten av, ville inte gå till dagis. Jag fick hålla henne mot hennes vilja och efter en kvarts kamp hade jag fått på henne galonbyxorna – själv var jag både trött, svettig och stressad. Väl framme på dagis sprang Majas tvillingbror Amos in och lekte med liv och lust, medan Maja på nytt fick ett utbrott när jag skulle gå. Efter att jag stängt dörren och gick mot grindarna hörde jag hennes skrikande inifrån – en fruktansvärd morgon som gjorde ont ända in i hjärteroten. Jag ringde dock och kollade efter en kvart, och då var allt bra igen.

Nu sitter jag på kontoret och förbereder mig inför söndagens gudstjänst. Klockan 10 är alla välkomna till Betania, Östra Ryd. Vi kommer att ha barnvälsignelse, vilket innebär att vi i församlingens mitt tackar för ett barn och ber om Guds välsignelse över hennes liv. Jag kommer även att predika om föräldraskap, vilket jag känner mig extremt ödmjuk inför efter morgonens händelser. Men jag ska inte i första hand beröra föräldraskap i biologisk mening, utan mer om hur den funktion föräldrar ska fylla också borde göra sig påmind i hur vi tar hand om varandra. Den kristna församlingen jämförs i Bibeln med  en familj, och precis som i biologiska familjer kan det ju hända att det kommer in nya människor i familjen. Då är det viktigt att det finns allt det som föräldrar ska bidra med; kärlek, kärlek, kärlek, omsorg, fostran, kärlek och uppmärksamhet. En familj som får barn anpassar allt efter det nya livet som kommit; rutiner, mattider, musiken i bilen, o.s.v. Detta sker ofta helt oreflekterat eftersom man bara älskar den nya lilla krabaten och vill att hon/han ska trivas och ha det bra. Hur benägna är en församling att anpassa allt efter nya människor? Längtar vi bara efter nya människor genom våra läppars bekännelse, eller är vi beredda att också anpassa rutiner, vardagsrelationer och gudstjänster till dessa nya som vi ofta säger oss vilja nå och få med i vår gemenskap? Dessa frågor kommer jag att beröra i predikan.

Igår kväll hade vi den fjärde kvällen av åtta då jag tillsammans med drygt tjugo kursdeltagare går igenom den kristna berättelsen. Upplägget bygger på en serie predikningar som jag höll under hösten -09 (skrev om det bl.a. här och här). De sju första avsnitten rör sig från skapelse till framtidshopp, och det sista rör vid frågan om – och i så fall hur – man själv kan bli en del av berättelsen.

En av anledningarna till att jag kallar denna grundkurs i den kristna trons innehåll för “berättelsen” är att den Gud som Bibeln lyfter fram gör sig känd genom sina handlingar i historien. Det är inte i första hand dogmer och systematiska läror som avslöjar vem Gud är, utan hur Gud handlar genom skapelsen, genom folket Israel (före Jesus), genom Jesus och slutligen genom församlingen. De kristna dogmerna – som naturligtvis är viktiga – är i sin tur en produkt av denna berättelse om hur Gud har handlat och därmed uppenbarat sig.

Igår började vi med gestalten Jesus som är berättelsens kulmen, centrum, mening och mål. Vi tittade bl.a. på vad som talar för att han funnits och vad som talar för att skildringarna i Bibelns evangelier är trovärdiga. Att Jesus är historisk och att han faktiskt levt, dött och uppstått är vad hela berättelsens giltighet och relevans står och faller med, anser jag. Att den tomma graven var tom på riktigt gör den här berättelsen unik. Så blir den ett evangelium – d.v.s. ett glatt budskap – som ger grund för ett framtidshopp om en ny skapelse bortom en förgänglig tillvaro av ondska, våld, hämnd och död. Att uppståndelsen var på riktigt – inte bara symbolisk, andlig eller existentiell – är i mina ögon inte förhandlingsbart. Då är kristen tro, vad åtminstone mig beträffar, inte ett dugg intressant längre. Med det sagt vill jag inte förneka att det kan vara svårt att tro på det – men det är ändå hoppet om att det är sant som vi samlas kring som kristna.

Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro[...] Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. (Paulus i 1 Korinthierbrevet 15:14, 17)

Nästan fyra månader sedan den senaste bloggposten tänkte jag dra igång bloggandet igen. Jag har nämligen upptäckt att skrivandet här är ett bra sätt att strukturera tankar och sätta ord på processer som jag lever i. Risken är att många läsare nu inte hittar hit eftersom uppdateringen varit dålig på sistone.

Igår gick familjen Fagerstedt in i en helt ny fas. Sara har börjat jobba för första gången på fyra år. Av tre förklarliga skäl – Maja, Amos och Jona heter de – har hon varit hemma och trivts väldigt bra med det. Men nu håller vi alltså på att anpassa oss till en ny rytm.

Annars rullar tiden på – barnen blir större och även jag, vilket lett till löfte om att undvika sötsaker på vardagar. Det går sådär… Vi bor dock kvar i Östra Ryd och jag är fortfarande pastor i Betaniaförsamlingen här.

Ikväll har vi den fjärde kvällen i en grundkurs i kristen tro som jag kallar för “Berättelsen”. På åtta tisdagkvällar går vi igenom den kristna berättelsen, från skapelse till framtidshopp. Kvällens föredrag och samtal, liksom nästa tisdags, berör personen Jesus. Det är inspirerande att träffas och samtala med olika människor från olika bakgrund och relation till Gud, kyrka och kristen tro.

Jag hoppas att jag ska uppdatera bloggen något oftare i fortsättningen, känner att jag fått förnyad inspiration. Det visar sig om detta bara var stundens ingivelse…

Har lyckats med att inte uppdatera bloggen på drygt två månader. Det finns nu viss risk för att lusten och inspirationen faller på igen, och att det blir mer frekvent bloggning igen. Är det önskvärt?

På söndag ska jag predika utifrån Apostlagärningarna tredje till sjätte kapitel. Det som slår en är att den tidiga jesusrörelsen var både attraktiv och provokativ på samma gång. Många anslöt sig och man var omtyckta av folket, samtidigt som man uppfattades som ett hot av etablissemanget eftersom man ständigt hotade och utmanade de rådande sociala hierarkierna. Mitt i ett gammalt system som fortfarande var i bruk som reglerade vad som var heligt och vilka som hade att förvalta detta (d.v.s. tempelsystemet med dess olika ämbeten och regelsystem), växte det fram en ny rörelse som gjorde anspråk på att vara det nya gudsfolket. Man ifrågasatte därmed genom sin förkunnelse och sina handlingsmönster det gamla systemets relevans. Genom att predika Jesus Kristus som uppstånden och uppfyllelsen (och därmed slutpunkten) på det gamla, genom att samlas i hemmen, genom att bryta brödet och genom den inbördes hjälpen undergrävde man makthavarnas makt och levde ut en ny social ordning. Därför framstod man, precis som den Jesus man bekände sig till, som ett reellt politiskt hot.

Som det ser ut nu kommer jag i min predikan att titta särskilt på två texter som indikerar hur den nya sociala ordningen, d.v.s. församlingen, ersatt det gamla och hur Guds rike nu är här och tillgängligt genom Jesus Kristus. Dels Petrus helande av en lam man i det tredje kapitlet på väg in i templet. Dels hur Ananias och Sapfeira i kapitel fem försöker hyckla och lura församlingen och faller döda ner.

Båda dessa texter indikerar att den tidiga församlingen levde i ett minst sagt dramatiskt skeende där det hände mycket. Det var ett andligt högtryck där sådant som vi kanske skulle kalla “övernaturligt” var högst naturligt. Texterna vittnar också om att en ny ordning hade inträtt i och med Jesus Kristus och Andens utgjutande och att i den enorma spänning mellan gammalt och nytt blir det dramatiskt. Templets roll som heligt och otillåtet att vanära, har tagits över av den gemenskap som den uppståndne Jesus är Herre över. I ljuset av detta blir den märkliga texten om Ananias och Sapfeira något lättare (kanske) att förhålla sig till.

Det finns flera frågor jag ställs inför i mötet med dessa texter. På vilket sätt kan den kristna kyrkan idag återvinna sin identitet som både provokativ och attraktiv i ett land där den alltför ofta är varken det ena eller det andra? Hur kan den, precis som apostlagärningarnas jesusrörelse, ständigt utmana “det rådande” och därmed vara provokativ för de mäktiga men attraktiv för de svaga, sjuka, utstötta och marginaliserade?

I vårt programblad som går ut i alla hushåll i Östra Ryd har jag en stående sida med namnet “Anton slår an ton”. Jag brukar inbjuda mina bloggläsare att få smygläsa tonen innan tryckning, och jag gör likadant denna gång. I bladet, som trycks imorgon, funderar jag lite med utgångspunkt i den valrörelse vi möts av så fort vi tar del av det massmediala flödet. Här kommer den:

BORTOM PARTIPOLITIKEN
- Om ett viktigare politiskt val
”Valet står mellan välfärd och skattesänkningar”, låter det från rödgrönt håll. ”Valet står mellan bidrag och arbete”, kontrar den borgerliga alliansen. När detta skrivs är valrörelsen inne i sitt slutskede. Företrädare från de olika blocken gör allt för att just deras beskrivning av verkligheten ska bli min, och på det sättet också vinna min röst. Även om vi kan tycka att det är viktigt vem som styr Sverige är ett ännu viktigare och mer avgörande val vem som styr våra liv. ”You’re gonna have to serve somebody” (Du måste tjäna någon) sjunger Bob Dylan. Hur självständiga vi än tror oss vara – inte minst vi liberala svenskar lever ju i föreställningen att vi är fria individer – så styrs våra val av en massa auktoriteter utanför oss själva. Kanske kan det röra sig om särskilda personer, eller om reklamens hets att alltid vara utrustade med de senaste prylarna och trendigaste kläderna. Beroende på vilken berättelse vi låter tolka verkligheten, låter vi olika auktoriteter få sista ordet i våra liv.

Jesus ställer oss inför ett val mellan två berättelser. Det är inget partipolitiskt val – men dock politiskt eftersom valet får stora praktiska och sociala konsekvenser både för en själv och för omgivningen. Dels den berättelse som handlar om att tjäna mammon, och dels den som handlar om att tjäna Gud. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus. I mammons berättelse är det materiell status och rikedom som är måttet på framgång, lycka och glädje. Där är vi hänvisade till att sätta oss själva i första rummet och jaga efter vår egen materiella rikedom för att bli lyckliga. I Guds berättelse är vi istället hänvisade till att lita på Gud och söka Guds rike först för att finna lycka och glädje. Guds rike tar sig uttryck i tjänande och att sätta andra högre än sig själv. Det märkliga är att politikerna, oavsett block, förutsätter att vi alla valt mammons berättelse. Man överträffar varandra med löften om hur jag ska få det bättre, och tror att det är vägen till att vinna min röst. Om fler valde berättelsen om Guds rike som auktoritet framför mammon skulle det få oerhört mycket större politiska konsekvenser, än vilket block som vinner ett riksdagsval.

Valet mellan dessa berättelser står bortom den block- och partipolitik som vi tvingas ta ställning till. Bekännelsen ”Jesus är Herre”, som är den kristna kyrkans centrum, låter oss inte vänta på att politiker ska fixa allt. Jesus handlar nämligen om sociala – och därmed politiska – konsekvenser som luckrar upp sociala, ekonomiska och etniska klyftor, och vi kallas var och en att här och nu börja leva ut Hans herravälde. Ett herravälde som Paulus beskriver så här: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Låt oss byta perspektiv och fundera över vem som bestämmer i våra liv istället för vem som sitter i Rosenbad. Det är inget partipolitiskt val, men ändå ett politiskt och långt viktigare val.