Det allra häftigaste man kan få vara med om i en kristen gemenskap är dop. Nu i helgen ska jag döpa två stycken kvinnor, och det känns som det ultimata sättet att fira advent. Dopet är ett fantastiskt handlingsmönster som betyder och symboliserar väldigt mycket – en handling säger mer än tusen ord. Jag skulle här (kortfattat) vilja skriva om ETT perspektiv på dopet som – åtminstone enligt min erfarenhet – inte så ofta lyfts fram i undervisning kring dopet; nämligen dopet som Guds formande av ett nytt folk.

 Liksom samhället i övrigt har undervisningen om dopet besmittats av individualism. Därför talar man nästan bara om dopet som något individuellt, något som sker med dig när du tagit emot Guds kärlek till dig och säkrat din plats i himlen. Att koppla den kristna gemenskapen/församlingen till själva dopet är för många inte alls självklart. En vanlig praxis är ju att man också skiljer på dopet och medlemskapet i församlingen.

Men Paulus verkar på många ställen koppla dopet till det nya folket -Guds folk – som har sitt medborgarskap i Guds rike. I dopet tas vi ur det sammanhang som primärt kopplats till min identitet (nationalitet, släktband, yrke, dialekt) och sätts in i ett nytt sammanhang. “I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet.” (Kol 2:11f) Genom dopet sätts vi in i samma berättelse som Israels folk som Guds folk i världen!! Omskärelsen var ju ett tecken på att man tillhörde detta speciella folk – dopet omnämns som en ny omskärelse.

Ytterligare ett sammanhang som visar att dopet handlar om gemenskapen finns i Galaterbrevet. Paulus försöker lösa en konflikt som uppstått i församlingen mellan grupper av olika etnisk bakgrund (kristna judar vs. kristna hedningar). För att lösa konflikten hänvisar han till dopet: “Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.” (Gal 3:26-29) De gamla kategoriseringarna har upphört att gälla i den döpta gemenskapen. Allt som varit anledning till konflikt innan dopet är undansköljt – ett nytt folk har formats. Därför verkar det självklart för Paulus att med utgångspunkt just i dopet lösa de konflikter som uppstår – “ni är ju döpta för allt i världen!!!!!”

Att vara döpt handlar inte bara om vad som har hänt i ens egen personliga relation till Gud, utan innebär definitivt också att vara satt i ett nytt socialt sammanhang. Detta perspektiv gör ju också den stora berättelsen i Bibeln rättvisa – det finns kontinuitet mellan Abraham och oss, vilket är ganska coolt. Alltså; ett dop utan en konkret och social konsekvens är ett dåligt dop!

Häromkvällen var vi några stycken som satt och samtalade. Samtalet kom in på olika beteenden eller egenheter som vi människor håller på med utan att vi tänker på det. Jag talar inte om tvångstankar och tvångsbeteenden som bara måste göras, utan sådana handlingar och beteendemönster som vi bara “gör” – jag tror det är detta som kallas för “tix/tics” (vet ej hur det stavas). I den grupp där vi satt och samtalade verkade detta vara en ensidigt manlig egenhet. Men jag är nyfiken på om ni som läser denna blogg – vare sig ni är män eller kvinnor – har några sådana beteenden för er. Låt mig dela två av mina tix:

 1. Det första tixet handlar om ord och bokstäver. Detta var värre när jag var yngre, men jag är fortfarande i viss mån fast i det. När jag ser ett längre ord i skrift – t.ex. fantastiskt – eller en slogan - t.ex. “kan nån kan canon” - måste jag dela upp bokstäverna i grupper om tre. Sedan läser jag ordet/sloganen om och om igen ända tills jag går ut med den sista bokstaven. Låt mig illustrera detta: fan-tas-tis-ktf-ant-ast-isk-tfa-nta-sti-skt.  Eller: kan-nån-kan-can-onk-ann-ånk-anc-ano-nka-nnå-nka-nca-non. Jag kan inte lämna ordet eller meningen förrän jag har löst ut det på det sättet.

2. Min andra egenhet är lite äckligare. Jag måste alltid lukta på saker, särskilt på mina fingrar när jag kliat mig någonstans eller tagit i någonting. Kliar jag mig i hårbotten eller örat (eller någon annanstans) går fingrarna automatisk till näsan. Lika automatiskt luktar jag alltid på mina strumpor efter att dagens möda är slut och det är dags att gå till sängs. Jag känner själv att detta är lite äckligt – och jag påminns om det av min fru varje dag – men jag bara gör det. Det värsta är att min äldsta dotter verkar ha ärvt detta primitiva neanderthalarbeteende.

Nu undrar jag: Är jag sjuk, eller är det allmänmänskligt att ha sådana här grejer för sig? Vad har du för tix/tics? Hur utvecklas dessa beteenden?

Satt igår kväll och gläppte med fjärrkontrollen. Hamnade mitt i SVT:s program “Halal-TV” där tre beslöjade muslimska kvinnor gör reportage och belyser det svenska samhället ur sina perspektiv (har inte sett något program förrän igår). Igår handlade programmet om alkohol. Här belyste man att 80% av alla våldsbrott utförs av människor som är alkoholpåverkade – 80%!!!!!! Dessutom räknar statistiker, enligt detta program, med att 14000 rattfyllerister sätter sig bakom ratten VARJE DAG!

 Trots dessa alarmerande siffror är det väldigt få i den allmänna debatten som pratar om alkohol som ett samhällsproblem. Istället är det på modet och politiskt korrekt att skylla våldsbrott – särskilt det som sker i hemmen – på den s.k. könsmaktordningen. Nu tror inte jag att talet om könsmaktordning och ojämlikhet mellan könen enbart är luft - mycket behöver göras på det området. Men som förklaring till mäns våldsamheter mot kvinnor har tyvärr alkoholen fått stå tillbaka som förklaring i den allmänna debatten. Detta till förmån för en förklaringsmodell som gynnar en viss politisk agenda.

Ett intressant exempel på denna enögdhet är när Gudrun Schyman – vars alkoholmissbruk rullades upp i offentlighetens ljus för några år sedan – föreslog en straffskatt för män, eftersom dessa slår kvinnor. Snacka om stolpskott av den annars så skickliga och vältaliga Gudrun (hon skulle nog ha varit lite försiktigare om hon vägt in alkoholen som förklaringsfaktor).

Inom frikyrkan har nykterheten länge varit en självklarhet. Historiskt sett var det just alkoholen som många blev fria från när man tog till sig budskapet om omvändelse och frälsning. Därför har alkoholen alltid varit en viktig symbolfråga, där man velat vara solidarisk med de svaga. Församlingsgemenskapen skulle vara en plats för alla, och ingen skulle riskera att DÄR bli frestad att falla tillbaka i alkoholens klor. Dessa rötter har sedan successivt allteftersom generationer gått tappats. Frikyrkans kontakter är inte längre bland de marginaliserade, utan i en småborgerlig medelklass. Därför har frikyrkomedlemmars förhållningssätt till alkohol kraftigt förändrats – inte minst under de senaste tio åren. Solidaritetsskälet (förutom i gemensamma stora samlingar) ser man inga skäl att vidmakthålla, utan man tycker numera att det är ganska mysigt med en flaska vin till middan, en kall öl då och då, eller en klunk whisky vid förkylning. Det solidaritetsskäl som eventuellt fortfarande hålls fast vid handlar oftare om en solidaritet mot en äldre generation, än om att det faktiskt finns potentiella alkoholister i den vänskapskrets man gärna bjuder på vin hemma.

Jag har länge varit väldigt tvehågsen inför denna utveckling. Dels tycker jag inte bara man ska ärva attityder bara för att tidigare generationer tänkt och tyckt på ett visst sätt. Men dels så är alkoholen ett stort problem i samhället och alldeles uppenbart vore samhället bättre – både ekonomiskt och socialt - om ingen drack alkohol. Utvecklingen som skissades ovan gäller även mig själv och mina attityder till detta. Jag anser inte att vi ska tala om för folk vad de ska dricka eller inte. Men det vore fantastiskt om det fanns positiva förebilder för dem som inte tål ens en klunk alkohol. Själv lutar jag mer och mer åt att sälla mig till den grupp som inte dricker alkohol över huvud taget. Kanske jag då bidrar till ett bättre samhälle utan att för den skull tala om för folk vad de ska/inte ska göra. Livet är i sig en politik! Påverkan sker inte bara genom ord. Jag anser att det behöver bli trendigt att vara nykterist, oavsett hur alkohollagstiftningen ser ut!! Vad tycker du?

Detta är min första post som bloggare på min egen blogg. Bloggen heter Anton slår an ton och här kommer jag, Anton, att slå an ton, Du kanske inte gillar den tonen som slås an här – då är du välkommen med dina kommentarer. Eller så gillar du det som skrivs – då är du också välkommen med kommentarer. Jag kommer främst att slå an ton när det gäller saker som intresserar mig. Det kommer förmodligen bli en hel del som relaterar till kyrka/församling/teologi. Även politik kommer förmodligen att kommenteras, idrott likaså. Dessutom en hel del vardagsliv. Jag hoppas på många roliga samtal på detta sätt. Ett blogginlägg är oftast inget färdigt, utan en del av en tankeprocess eller en replik i ett samtal. Jag kommer inte tänka igenom allt jag skriver till 100%, utan kommer skriva om det som faller mig in på det sätt jag för stunden känner att jag vill skriva om det.