Det allra häftigaste man kan få vara med om i en kristen gemenskap är dop. Nu i helgen ska jag döpa två stycken kvinnor, och det känns som det ultimata sättet att fira advent. Dopet är ett fantastiskt handlingsmönster som betyder och symboliserar väldigt mycket – en handling säger mer än tusen ord. Jag skulle här (kortfattat) vilja skriva om ETT perspektiv på dopet som – åtminstone enligt min erfarenhet – inte så ofta lyfts fram i undervisning kring dopet; nämligen dopet som Guds formande av ett nytt folk.

 Liksom samhället i övrigt har undervisningen om dopet besmittats av individualism. Därför talar man nästan bara om dopet som något individuellt, något som sker med dig när du tagit emot Guds kärlek till dig och säkrat din plats i himlen. Att koppla den kristna gemenskapen/församlingen till själva dopet är för många inte alls självklart. En vanlig praxis är ju att man också skiljer på dopet och medlemskapet i församlingen.

Men Paulus verkar på många ställen koppla dopet till det nya folket -Guds folk – som har sitt medborgarskap i Guds rike. I dopet tas vi ur det sammanhang som primärt kopplats till min identitet (nationalitet, släktband, yrke, dialekt) och sätts in i ett nytt sammanhang. “I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen – det är omskärelsen genom Kristus – när ni begravdes med honom i dopet.” (Kol 2:11f) Genom dopet sätts vi in i samma berättelse som Israels folk som Guds folk i världen!! Omskärelsen var ju ett tecken på att man tillhörde detta speciella folk – dopet omnämns som en ny omskärelse.

Ytterligare ett sammanhang som visar att dopet handlar om gemenskapen finns i Galaterbrevet. Paulus försöker lösa en konflikt som uppstått i församlingen mellan grupper av olika etnisk bakgrund (kristna judar vs. kristna hedningar). För att lösa konflikten hänvisar han till dopet: “Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.” (Gal 3:26-29) De gamla kategoriseringarna har upphört att gälla i den döpta gemenskapen. Allt som varit anledning till konflikt innan dopet är undansköljt – ett nytt folk har formats. Därför verkar det självklart för Paulus att med utgångspunkt just i dopet lösa de konflikter som uppstår – “ni är ju döpta för allt i världen!!!!!”

Att vara döpt handlar inte bara om vad som har hänt i ens egen personliga relation till Gud, utan innebär definitivt också att vara satt i ett nytt socialt sammanhang. Detta perspektiv gör ju också den stora berättelsen i Bibeln rättvisa – det finns kontinuitet mellan Abraham och oss, vilket är ganska coolt. Alltså; ett dop utan en konkret och social konsekvens är ett dåligt dop!